Svajig....

Uppdukat i palatsets sal.....

Ännu en helgmorgon kickade jag igång med en löptur. Jag var glad och lycklig men ändå dämpad på något märkligt sätt. Jag vet att löpning är helande för mej men igår misslyckades jag. Jag kunde inte lyckas med att sätta mitt lilla finger över känslan jag hade i mitt hjärta och det störde mej oerhört. Att Lisa Ekdahls tolkning av låten Amelia dundrade ur högtalarna i mina öron och slog huvudet på spiken varje mening gjorde störning ännu värre. Jag kände i det ögonblicket att det var jag som var Amelia och inte Leonora. Att låten är otroligt bra kunde jag inte ta in just då. Men jag vet ju det annars hade den inte befunnit sej på min spellista. Nepp.
11 km blev det i ialla fall och det är nog så gott.

Hem och en tidig lunch, det stundade ju kalas. Efter maten blev det bad.
När min dotter låg i badet och jag satt vid kanten så formade hon sina händer till ett hjärta och blåste iväg det mot mej.
Jag började gråta av tacksamhet över hennes agerande. Hon frågade varför jag var ledsen. Tårarna rann ner för mina kinder och jag log mot henne och sa:
Jag är inte ledsen jag är så otroligt glad över att jag har dej i mitt liv.
Jag vet inte vad det var men jag var så extremt känslig. Jag lipade flera gånger under dagen och det är verkligen inte likt mej. Anledning till det skulle kunna vara PMS. Blir så trött.
Eller kan det vara att jag saknar den sista smulan i min kakburk. Jag kämpade på i alla fall.
Och det enda man kan vara säker på är att det vänder. Både topp och dal.

Något som vände tårar till styrka och mod var när jag läste utkastet på intervjun jag gav för några veckor sen.
Otroligt bra skrivit. Ödmjukt och med ett jävlarinamma. Precis som jag är ;) Jag behövde den styrka just där. Perfekt.

Paket öppning, alla fick öppna. Storsint av myset.

Godisjakt...

Min dotter skulle fira sin födelsedag med sina vänner. Det blev ett härligt gäng med barn och vuxna som firade.
Barnen var ute och hoppade studsmatta vilket jag var glad över. Alltid kul när dom vill vara ute. Små kalla fötter och rosiga kinder var det som åter kom in i värmen. Härligt.
Vi grillade korv och åt glass, vi bankade på pinjatan vilket uppskattades av alla, någon liten olycka hände men det blir lätt så när man är på godisjakt.

En mamma som var på plats skickar varje år ett mess till mej på morsdag och gratulerar mej och ord om att jag är det starkaste mamman hon känner.
Jag kramade om henne och tackade henne för att hon alltid tänker på mej den dagen. Vi pratade lite om svårigheterna om att inte ha någon annan som ansvarar och som man kan bolla problem med.
Det var skönt att prata med henne och att berätta hur mycket jag uppskattar messen.

När festligheterna var slut så började pysslande direkt. Tacksam var jag över att mysets kusin stannade kvar och pysslade med henne, jag har väldiga problem med just den uppgiften.

Kvällspyssel....

Jockarp.