söndag 6 november 2016

Insikter....

(Ett inlägg som bör läsas högt)


Ska jag dö ska jag ha levt och inte bara hukat mej för världen. Mmm han träffa mitt i prick herr Winnerbäck.
Just nu känner jag livet i mej. Det är absolut en av fördelarna med att leva ett självständigt liv. Man tvingas fatta sina egna beslut, ingen står och fångar upp en när man faller, fallet kan bli hårt men styrkan när man reser sej blir grymt mycket större.
Jag kommer ofta på mej själv nu att jag har huvudet betydligt högre än på länge. Det är upp till mej att finna lyckan, jag kan inte förlita mej på en endaste liten själ. Det är en utmaning och det är bra.

Jag har kommit till många slutsatser dom senaste dagarna.
En av dom är att jag inte är lätt att leva med, men samtidigt är jag svår att vara utan. Det som många faller för med mej är min sociala sida, jag tvivlar aldrig på den. Jag är trygg med att slänga käft med allt i från företagsledningar, präster till bönder och små barn. Jag är stark socialt. Det är skönt.
En annan sak som slagit mej är att det människor älskar med mej i början i en relation kan bli mitt fall. Mitt driv i att utvecklas, se och uppleva nya saker kan bli för mycket för människor i min närhet, vad som driver mej i detta vet jag inte. Men visst är det alltid så att det är en passiv och en drivande i en relation. Jag är inte den passiva.

De senaste dagarna har jag funderat väldigt mycket på varför vissa människor lyckas få fram mina värsta sidor, varför mina roller är så olika. Grymt social till osocial om det inte passar. Glad och livlig svänger snabbt till en bitter gnällröv. Ibland kommer jag på mej att jag är deppig och då blir jag deppig över att jag är deppig, jag som har allt. Varför är det så?
Att kunna face sina bra och dåliga sidor är en styrka, det är det första steget till att kunna förändras. Om man vill förändras.
Det slog mej att jag har varit väldigt lycklig men ändå väldigt olycklig den sista tiden. En ond cirkel brukar det visst kallas, i den cirkeln har jag befunnit mej och inte vetat hur jag ska ta mej ut, nu var det förvisso inte bara jag som hade ansvaret att bryta cirkelns mönster, det fanns fler i familjen som även Skulle kunnat vara kapabel till det. Men det är ändå skönt att komma till insikt över att det är något väldigt bra det som skett.
Jag brukar kännetecknas som en glad, humoristisk, lycklig och sprallig människa, en människa som står upp mot orättvisor och dumheter. En människa som sätter upp till synes ouppnåeliga mål, kämpar sej framåt och på något märkligt sätt lyckas nå det mål som sett som omöjligt. Men den Leonora Vilhelmsson jag varit den sista tiden har jag inte riktigt känt igen.

Det har helt klart varit för mycket påverkan utifrån för att det skulle vara gynnsamt. Det har varit socialen, Polis och andra hot mot vår familj, saker som egentligen inte skulle rört mej och Mollie, men som vi har blivit indragna i på alla tänkbara sätt.
Visst, jag vet att det finns personer som betett sej som svin och nu hoppar högt av glädje över det som skett. Att man lyckats förstöra. Men hoppa inte allt för högt. Jag tror på Karma ;)
Jag har stått rakryggad upp för människor i min närhet när ingen annan gjort det och jag tror även på karma i det fallet. Att någonstans längre fram i livet kommer det att uppskattas det jag gjort.
Den generositet jag har haft, jag har tagit hand om andras barn när det inte fanns något intresse alls för att ta hand om det man satt till världen. Att de nu skördas frukt och slårs för bröstet om hur fantastisk man är det bjuder jag på. Jag vet vad jag vet och jag är stolt över mej själv.
Så länge hjärtat är fyllt av kärlek och tro så finns det även hopp. Mitt hjärta är sprängfyllt.

Nu funderar jag på om jag behöver träffa en beteendevetare eller om allt är solklart efter detta inlägget? ;) någon som har en åsikt i ämnet och vågar stå upp för det?

Såhär uppfattar i alla fall min snart sex åriga dotter allt som hänt.



Om det stämmer till 100% är jag inte helt övertygad om...Men det är hennes bilder.
Några lyckliga några olyckliga....



Jockarp.

1 kommentar:

  1. Ja, kära du, jag minns en tid då du satt här bredvid i skydd av Regnbågen. Du behöver ingen beteendevetare du klarar det så bra själv.
    Du är en vetare av ditt beteende och det räcker mer än väl.
    Det jag tror du skulle behöva är att det blev vår. Åtminstone jag.

    SvaraRadera