Det stämmer nog men än så länge håller jag på att resa mej. Jag har en bit kvar att gå.
Tiden läker alla sår heter det ju, men det tvivlar jag starkt på, vissa sår är så djupa att det är omöjligt, dom bleknar nog men försvinner gör dom aldrig.
Som tur är så har jag ju en fantastisk familj och helt otroliga vänner, och de får jag tacka min lyckliga stjärna för.
Jag är helt säker på att jag har betydligt fler vänner nu än innan min sk fru bedrog och lämnade mej, många vänner har jag fått bättre kontakt med och andra som jag inte pratat med på ett tag har hört av sej för att visa sin sympati och få reda på vad som hänt.
Det är nog bara en enda vän som vänt mej ryggen, och det är ju lite synd med tanke på att det är en av mina äldsta vänner, vi har varit vänner i 20 år. Men när jag tänker på det så är det ju inte så konstigt egentligen, han är en mesig karl som inte vågar stå för vad han tycker, han är förmodligen nertryckt av sin sambon som nu råkar vara min sk frus syster.
Och har man då inte tillräckligt med kurage så man kan stå upp för vad man tycker, ja då blir det nog så här.
Men i nöden prövas vännen, och han tillhör nu mera inte den skaran som kan kalla sej min vän.
Lugn kväll i Jockarp
tiden gör såren mindre djupa tror jag. du reser dig finfint, och kommer så småningom om ta små steg till att början för att se gå med större kliv allt eftersom.
SvaraRaderakram!!