Det var en dag med massa glädje och jag kände mej oerhört stolt. Men det är också den dag som påminner mej mest om historien. Var jag var för 15 år sedan och hur fruktansvärt dåligt jag mådde.
Jag kände smärtan men den var diffus.
Jag kände rädslan men den tog inte andan ur mej.
Varje år kommer det men varje år blir det lättare att hantera.
För varje år som går känner jag att jag förberett Mollie mer inför framtiden. Att hon har lite mindre behov av mej. Jag vet att hon kommer klarar sej i livet. I livet utan mej.
Men fokus på det fina, det jag helst delar med mina nära. Vi pimpade som vanligt brickan med ljus, lussebulle och flagga. Tomteblosset tändes och skönsången drog igång. Bonusbarnen hade sett till att vara på plats denna morgon vilket var glädjande. Alla samlade.
Mollie hade varit vaken ett tag och väntat på oss. Paketerna öppnades och Kennet var som vanligt medelpunkten. Han älskar paket.
Min dotter var glad och tacksam över sin start på dagen.
Det var fri lek till klockan 15:00 då skulle mina föräldrar och bror med familj komma och fira vidare.
Ungarna lekte med sina digitala leksaker och min underbart fina fru fixade allt inför kalaset. Tårtorna hade bakats, huset städats och bordet var vackert dukat.
Jag själv fixade med granris som skulle användas till pimpning.
Vi käkade tårta och hade en fin stund gemensamt. När gästerna lämnade tog vi av locket på spa-badet och dukade upp med lite snacks på kanten. Sen hoppade hela familjen i. Där satt vi tills vi var lagom skrynkliga.
Jag frågade min dotter vid sänggång om hon var nöjd med sin 15-åriga födelsedag. Hon log och sa att det var hon minsann.
I det ögonblicket kände jag att det fina återigen vann över känslorna jag får när historien gör sej påmind.
Tacksam gick jag till sängs, jag la min arm om min fru och kände den där enorma tacksamheten svalla över i mej.
Jag har allt det bästa i livet.
Jockarp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar