Kräftpremiären……

Helgen var fullmatad med familjen. En perfekt helg alltså.

Lördagen började med skönsång för att fira en nybliven fjortis. Det blev en mysig morgon.

Eftermiddagen stavades kalas. God mat och fantastiskt god tårta gjord av min kära sambo. Hon är grym på bakverk.

Kvällen spenderade vi vid vattnet med att fånga kräftor. Tanken var att vi skulle lägga i burar över natten men det var så mycket kräftor så vi fångade dom för hand. Rädslor övervanns den där kvällen. Tänk att hålla i en kräfta för första gången i livet. Det var stort.

Söndagen var lugn, lite rastlöshet smög sej på så vi körde till Kristianstad för att kolla när dom allsvenska damerna fick däng av Piteå i fotboll. Men det var en mysig dejt. Bara hon och jag. 

När vi kom hem hämtade vi kidsen för att köra upp till grundsjön. Där grillades det korv. Lite mys på bryggan innan vi mätta och glada åkte hem över berget.

Jockarp.

Läkning……

Läkningsprocessen efter ultraloppet har gått över förväntan. Dag fyra efter målgången och helt smärtfri. Ja jag är imponerad av min kropp. Den är helt enastående.

Mentalt har jag varit trött, jag har vilat middag i tre dagar, jag har varit sömnig och jag tror det beror på läkningen. Men jag vilar. Jag är snäll vid kroppen.

Givetvis har jag rört på mej, det är också bra. Jag har jobbat i vedhögen på förmiddagarna, det var en aning stelt första dagen och jag har tyvärr råkat ut för några små incidenter. Foten fastnade under en stock, jag fick en i ryggen så jag fick kasta motorsågen, och jag fick en sex meters stock över ankeln som min far fick lyfta bort. Ja vissa dagar skulle man kanske låtit dojorna stå vid dörren.

Jobbandet är i full gång och vi rasslar till med en eftermiddagsvecka. Det har varit fina kvällar, fina samtal, mycket skratt och så har vi kollat på supermånen.

Kidsen har börjat skolan och det har gått väldigt bra för dom alla tre. Jag och Kennet hade följe med dom till bussen. Det var en fin morgon med glada barn ;)

Jockarp.

Ultravasan 90…..

Jag trodde långlopp var historia för mej. Men när min sambo frågade för ett par månader sen om jag ville springa ultravasan med henne blev givetvis mitt svar ja.

Jag har sprungit det två gånger innan så jag vet vad som krävs. Tiden var mycket knapp att komma i form. Många tränar ett år innan dom ställer sej på startlinjen. Men inte vi.

Vi åkte upp till Mora och därifrån fick vi åka buss klocka tre på natten till sälen. Resan tog 1,5 h. Starten gick kl 05:00 och det var magiskt. 

Mörkret lättare och dimman steg över dom daggvåta fälten. Än hade inte solen strålar mött oss. Startskottet gick och vi sprang utmed den marschallupplysta vägen. En vägg tonade upp sej framför oss. Backen var brutal, alla runt om oss gick. Vi också.

Väl uppe skulle vi ta in på en stig, där blev det helt stillastående. Solen steg och det var underbart snack i ledet. Alla var pigga och glada. 

Vi tuffade på och det kändes fint i kroppen. Vi passerade marathondistansen och där gratulerade jag min sambo till bedriften att faktiskt bli en ultralöpare.

Innan Evertsberg började jag tappa humöret så det var verkligen skönt att se skylten, vi sprang in och hämtade ut vår påse som åkt lastbil från starten i sälen. Nya strumpor och skor på fötterna. Den känslan var enormt skön. Vi käkade pannkakor, chips, godis. Vi drack lite läsk och tyckte i oss ett par Alvedon i förebyggande. Det gick lätt, det lutade svagt neråt ett bra tag. Vi pratade med lite folk i spåret och nu var alla lite mer pratsjuka. Det gick lite långsammare i spåret, och samtalen handlade en hel del om smärtan som vi alla på olika sätt upplevde.

Vi hade sprungit sju mil när min sambo mötte väggen. Jag var sliten jag med men kände ändå att jag kommer fixa loppet. Anna hade det jobbigt och hon fick stötta sej mot min axel i alla nerförsbackar hela vägen in till Mora. Ja det gick inte fort men det gick framåt och jag var så sjukt stolt över henne. Hon var så trött så hon höll på att somna bredvid mej men hon kämpade på. Ett steg i taget.

När vi kom in på upploppet stod nyfunna vänner ut med vår väg och hejade. Så underbart att se. Så mycket fina människor, dom gjorde verkligen skillnad.

Jag frågade Anna om hon trodde att hon skulle klara springa över mållinjen, springa in under portalen med texten i fäders spår för framtida segrar. Hon sa ja, men jag tvivlade. Men Jag tog hennes hand. Och hon sprang. Hon hade ingen kraft kvar men hon sprang och tårarna rann ut med hennes kinder när vi passerade mållinjen. Vi kramades och jag bad medaljutdelare hänga medaljen först runt hennes nacke. Jag fick min jag också och jag var så sjukt stolt. Så stolt över mej själv men framförallt stolt över henne. Hon har bara ett enda maraton i bagaget innan ultran. Jag är mäkta imponerad.

Vi fick lite mat i oss sen tog vi oss hem till hotellet för en dusch och sen vila.

Ja det var ett mäktigt lopp, helt underbart och samtidigt vidrig. 92 km är verkligen inte ett lopp för alla. Men bevisligen var det det för oss.

Ett stort tack för upplevelsen. Tack till alla underbara människor vi träffade i fäders spår, alla underbara funktionärer, alla som klappade, peppade och log. Tack för alla samtal, tack för all glädje. Och tack Anna, du är en sjutusendes krigare. Skulle du vilja göra det igen så säger jag ja 😀

Jockarp.

Semesterslut……

Nu har även jag trallat in i ekorrhjulet. Semestern är slut och den har varit magisk. Vi har gjort mycket som placeras i minnet. Fina minnen.

Vi avslutade semestern med barnkalas och en utekväll i Kristianstad på dess årliga dagar. Det var jippo i hela staden.

Vi har även hunnit med en tur dit på dagen för investering av skor och kläder för kidsen. Mollie behövde nya handbollskor. Hon lämnade märket Kempa och provade nu ett par adidas. Det kan bli bra det.

Under tiden kidsen var på C4 var jag på ett möte för framtiden. Det är en rolig tid jag hamnat i. Det händer mycket. Jag är verkligen inte stillastående och vid min sida finns hon som stöttar mej i allt. 

Vi har cyklat till glassbåten vilket uppskattas av barnen. Det är fint att dom gillar små utflykter. Och det är fint att det känns självklart för dom att vi ställer bilen hemma och faktiskt cyklar tillsammans dit vi ska.

Jobb ett par nätter nu sen väntar utflykt till Dalarna. Livet va.

Jockarp.

Glassigt…….

Jo hon har börjat jobba, hon min sambo. Första dagen på nya jobbet och hon tog cykeln. Jag tog min cykel och följde med henne. Det var fint med en gemensam stund på morgonen.

En puss hej då sen cyklade jag hem.

Jag startade upp projekt röj. Jag ligger efter med det mesta utomhus just nu och innan jag börja jobba vill jag komma i fatt.

Även tid i vedhögen har spenderats. Det är ett ständigt arbete och jag gillar det, eller jag har väl lärt mej att gilla det. Det har liksom allt funnits där i mitt liv.

Efter middagen på kvällen tog vi en tur till glassbåten. Mollie ville cykla över bron på vägen hem och givetvis ställde vi upp på det.

Jag har styrt upp lite bankärenden och jag hade följe av min mor och min dotter. Vi passade på att äta fisk nere vid vattnet. Glass på maten, det känns som ett måste nu när sommaren är här.

Det är en bra sommar och en härlig tid. Jag är tacksam för den och för allt annat just nu. Precis allt faktiskt.

Jockarp.

Hanö……

Vi vaknade tidigt. Det var en bedårande morgon. Min sambo kramade mej godmorgon och frågade om vi skulle möta morgonen på berget. Det lät som ljuv musik i mina öron. Vi packade ner kaffet i en väska och gick upp för branten. Vi satte oss och njöt av den underjuvliga morgon. Dimman lättade över vesan och där satt vi. Vi bara satt och vi älskar det. 

Efter den ljuvliga morgon tog jag ett pass i backen. Jag körde backträning. Det var brutalt men mycket bra. Jag hade 23 km i benen sen dagen innan så nu fick jag upp flåset rejält.

Sista lediga dagen för min sambo. Ja så var det. Jag är ledig lite till men vi kände för en liten avslutningsaktivitet för semestern 2024. Vi tog båten över till Hanö med mina föräldrar och hundar. Vi gick runt på ön i sakta mak, sånt där strostempo. Det passade utmärkt innan det var dags att inta middagen.

Fantastiskt gott i fiskenstecken. Alla var nöjda och efter maten blev glass i stora lass.

Eftersom båten blev full över till fastlandet så fick vi vänta på nästa båt och det gav oss tid till att ta oss upp till fyren. Det är bra med rörelse och efter maten var det extra skönt.

Båten tillbaka och så var det hem. Vi hade en lugn kväll. Det kändes helt rätt att bara hänga i soffan tillsammans.

Och just det där med att hinna ta det lugnt det var nåt nytt för mej. Men vi har haft en hela månad ledigt tillsamman wow vilken lyx.

Jockarp.

Happy pride……

Kidsen fick bli hemma på semesterns sista utfärd. Dom behövde vila och landa efter veckan utan el, vatten och toa. Vi packade bilen och lämnade byn på fredagsmorgonen. I lugnt tempo rullade vi upp mot den kungliga huvudstaden. Vi lämnade väskorna på hotellet och gick ut på söder en sväng. Vi drack drinkar och käkade mat på tahibåten som låg vid kajen. 

Vi strosade vidare, vi gick och vi gjorde det vi själva ville. En skön stund att slippa ta hänsyn till någon annan än oss själva.

Vi strosade vidare mot Östermalm, vi ville testa elsparkcyklarna. Jungfrufärden tog oss till östermalms ip och pridepark.

Vi gick in, tog en alldeles för dyr öl och satt och kollade på folk.

Vi tog lite sovmorgon och en lugn frukost, redo för parad. Det var några år sen jag gick i tåget men det var som vanligt fullt ös, sång, dans, skratt och tårar av stolthet. Så fint att se. Vi gick med nån timme sen hoppade vi av för att stå och titta lite också. Vi träffade lite vänner på vägen. Mysigt att hinna med möten men människor man tycker om och har historier med.

Vi hängde i parken under kvällen. Men vi var båda nöjda innan Peg Parnevik spatserade upp på scenen. Ja då var vi på väg med T-banan hem till hotellet.

Det blev ett lagom pridande i år. Och det var lagom tid i storstan. Nu ska vi hem till lugnet i byn igen. Där vi ändå trivs bäst med människor vi har närmast hjärtat.

Jockarp.

Latpotatis……

En chill hundpromenad på berget. Jag behövde lunket och lugnet.

Dagen fortskred sakta. Vi städade lite, vilade på altanen.

Vi lagade middag iform av burgare och klyftpotatis.

Potatisspannen gapade tomt efter middagen så Mollie, Kennet och jag begrav oss ner till Vesan men flohackan och ett par spänner.

Potatisarna hade växt till sej och vi behövde inte många stånd förrän vi fyllt första spannen. Mollie gillade det och hjälpte glatt till. Hon var även chaffis på skottkärran hem till gården.

Glassuget var stort så halv åtta på kvällen tog vi oss in till stan till glassbåten. Anna och jag delade en glass men Mollie klapp si. helt på egen hand. Bra gjort ;)

Hem och lite chill i soffan innan läggdags.

En lat och bra dag, lite som semester faktiskt.

Jockarp.