Jag har sprungit det två gånger innan så jag vet vad som krävs. Tiden var mycket knapp att komma i form. Många tränar ett år innan dom ställer sej på startlinjen. Men inte vi.
Vi åkte upp till Mora och därifrån fick vi åka buss klocka tre på natten till sälen. Resan tog 1,5 h. Starten gick kl 05:00 och det var magiskt.
Mörkret lättare och dimman steg över dom daggvåta fälten. Än hade inte solen strålar mött oss. Startskottet gick och vi sprang utmed den marschallupplysta vägen. En vägg tonade upp sej framför oss. Backen var brutal, alla runt om oss gick. Vi också.
Väl uppe skulle vi ta in på en stig, där blev det helt stillastående. Solen steg och det var underbart snack i ledet. Alla var pigga och glada.
Vi tuffade på och det kändes fint i kroppen. Vi passerade marathondistansen och där gratulerade jag min sambo till bedriften att faktiskt bli en ultralöpare.
Innan Evertsberg började jag tappa humöret så det var verkligen skönt att se skylten, vi sprang in och hämtade ut vår påse som åkt lastbil från starten i sälen. Nya strumpor och skor på fötterna. Den känslan var enormt skön. Vi käkade pannkakor, chips, godis. Vi drack lite läsk och tyckte i oss ett par Alvedon i förebyggande. Det gick lätt, det lutade svagt neråt ett bra tag. Vi pratade med lite folk i spåret och nu var alla lite mer pratsjuka. Det gick lite långsammare i spåret, och samtalen handlade en hel del om smärtan som vi alla på olika sätt upplevde.
Vi hade sprungit sju mil när min sambo mötte väggen. Jag var sliten jag med men kände ändå att jag kommer fixa loppet. Anna hade det jobbigt och hon fick stötta sej mot min axel i alla nerförsbackar hela vägen in till Mora. Ja det gick inte fort men det gick framåt och jag var så sjukt stolt över henne. Hon var så trött så hon höll på att somna bredvid mej men hon kämpade på. Ett steg i taget.
När vi kom in på upploppet stod nyfunna vänner ut med vår väg och hejade. Så underbart att se. Så mycket fina människor, dom gjorde verkligen skillnad.
Jag frågade Anna om hon trodde att hon skulle klara springa över mållinjen, springa in under portalen med texten i fäders spår för framtida segrar. Hon sa ja, men jag tvivlade. Men Jag tog hennes hand. Och hon sprang. Hon hade ingen kraft kvar men hon sprang och tårarna rann ut med hennes kinder när vi passerade mållinjen. Vi kramades och jag bad medaljutdelare hänga medaljen först runt hennes nacke. Jag fick min jag också och jag var så sjukt stolt. Så stolt över mej själv men framförallt stolt över henne. Hon har bara ett enda maraton i bagaget innan ultran. Jag är mäkta imponerad.
Vi fick lite mat i oss sen tog vi oss hem till hotellet för en dusch och sen vila.
Ja det var ett mäktigt lopp, helt underbart och samtidigt vidrig. 92 km är verkligen inte ett lopp för alla. Men bevisligen var det det för oss.
Ett stort tack för upplevelsen. Tack till alla underbara människor vi träffade i fäders spår, alla underbara funktionärer, alla som klappade, peppade och log. Tack för alla samtal, tack för all glädje. Och tack Anna, du är en sjutusendes krigare. Skulle du vilja göra det igen så säger jag ja 😀
Jockarp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar