Justerade värderingar.....

Såhär glada skulle alla vara när dom ska till tandisen ;)

Tandläkarbesök för att se till att sexårständerna får de bästa förutsättningarna att motstå tandtrollens attacker. Mollie var grym på besöket och jag blev imponerad. Det blev även tandläkaren. Bra där.

Vi fortsatte strosande genom stan som för dagen bestod av marknadsknallar på alla håll. Vi tog det lugnt men för den sakens skull stoppade vi inte till och kikade allt för länge på pryttlarna. Vi hade andra planer och det var att piffa till mej lite i håret för en kommande dejt som ska till att ske på fredag. Okej det är kanske inte hela sanningen efter lite kontroll kom vi fram till att det var elva månader sen en sax användes i mitt vackra hårsvall, så nog var det behövligt alltid ;)
Mollie höll oss sällskap och hon skötte sej utomordentligt bra när jag blev omhändertagen av kam och sax.

Efter besöket gick vi lite långsammare genom stan och vi köpte en liten heliumballong till myset, hon blev överlyckligt. Och självklart blev då även jag glad.
Vi körde hem till byn och jag satte igång med gräsklippning. Kaffe på det och vidare lite lek på studsmattan.

Humf, när det inte räcker med en glass ;)

Mollie tog stolt på sej sin bikini som hon fått. Jag har haft stora problem med det. Jag tycker inte att det är lämpligt, inte alls egentligen. Jag tycker att det är barnsligt och löjligt att en sexåring ska skyla något man inte har.
Men efter en diskussion som uppkom efter att en person pratat med Mollie och att det framkommit att hon inte mår bra. Att hon känner att hon inte passar in bland andra tjejer som har bikini så har jag vackert fått svälja min stolthet och justera mina egna värderingar i frågan.
Jag vidhåller att man självklart ska stå upp för sej själv och känna en stolthet i att klä sej precis som man vill. Men vad ger mej rätten att bestämma vad min dotter ska ha på sej?
Hon var stolt över sin klädsel och jag sa till henne att jag tyckte att hon var super fin.

Mina känslor spelade mej ett spratt under dagen, jag hade problem med att tygla dom, släppte jag garden började jag gråta, jag hade ingen motståndskraft vilket jag nästan alltid brukar ha. Det vändes snabbt till min förnuftiga sida. Du har det så sjukt bra Leonora. Njut av det.
Jag njöt för att sen åter kapitulera och börja lipa.
För att få lite ordning på mitt liv begav jag mej ut på berget. Jag kände mej mer än redo för ett långpass. Jag bara sprang på, jag brydde mej inte om något, jag lät mina tanka få fritt spelrum och tankarna handlade om kärlek, barn och bröllop. Ja det var inte småtankar som for igenom min hjärna de inte :)
Mitt under dessa fria tankar fick jag ett samtal, ett samtal jag aldrig trodde att jag skulle få. Att jag hade 25 km i benen när vi la på luren spelade ingen roll. Jag svävade dom sista 5 km hem. Jag log och det var ett leende som kom långt inifrån min själ.
Vilken dag!

Så stolt...

Jockarp.