Smärta och Skolbuss.....

Fröken flickvän (kranskullan) hade gjort en krans till mej. Kärlek.

Att det är svårsmält att jag har sprungit nio mil är inte så svårt att förstå, jag blir nämligen påmind hela tiden. Hela kroppen smärtar under läkningsprocessen. Det känns som om varje lite muskelfiber är skadat och kämpar för att läka.
Jag har fått låna min fars gamla skidstavar för att kunna ta mej ut på ett par välbehövliga promenader på berget, viktigt att mjuka upp musklerna.
Benen smörjs in av värmande salva och varma bad är väldigt skönt just nu.

Jag tog måndagen ledigt och det passade fint, myset skulle åka skolbuss för första gången och det var spännande.
Jag lämnade av henne hos en chaufför som inte riktigt föll mej i smak, en man som var utan handlingskraft, jag avskyr det. Jag hoppade in i bussen, (icke graciöst) och styrde upp med bilkudde och bälte. Jag vinkade av min dotter och linkade hem och hoppade in i bilen. Jag körde efter skolbussen hela vägen till skolan för att se att hon kom dit hon skulle och att hon gick på rätt väg.
Myset och hennes kusin gick hand i hand in till hennes krok för att hänga väskan, det var skönt att se att det fungerade.

En promenad på berget och en kaffe på undantaget.
Lite pysslande hemma under förmiddagen hann jag med innan jag fick förfrågan om en lunchdejt. De tackar man ju inte nej till. Fröken flickvän och jag tog lunch på stan och det passade mej utmärkt.
Jag hade nämligen en plan om att köra upp till mysets skola för att se att det sköttes korrekt att få med henne ombord på bussen hem. Det såg mycket bra ut. Bussvakten kom hand i hand med min dotter och hjälpte till i bussen.
Jag gav mej till känna för vakten när bussen kört och gav cred för gott utfört arbete. Rektorn för skolan kom förbi och undrade vad jag gjorde där med tanke på att myset åkte buss. Jag spejar på er sa jag.
Vilken hönsmamma du är fick jag till svar.
Jag flinade bara och sa:
- Det handlar om min dotter och hon är viktig, viktigast. Hönsig eller ej.
Jag tackade än en gång och hoppades på fortsatt gott sammarbete :)

Jag körde efter bussen hem och mormor, morfar, hundarna och jag tog emot min lilla tjej. Hon flinade med hela ansiktet när hon såg oss stå på plats redo och krama om henne. Underbart att se.
Just nu känner jag mej ganska trygg att lämna henne i skolans värld. Hon är stor nu.

Måste ju visa upp denna skönhet jag fick runt min hals :)

Jockarp.