Allt går i vågor…..

Hela dagen sällskapade han mej….

Barnet lämnades i skolan, 1,5 h på berget med hunden på stigarna gjorde mej pepp på dagen. Det stod ved på agendan och innan kväll var det 18 kubikmeter i min källare. Ja jag vet det låter hysteriskt, det är hysteriskt. Men när väl vilhelmssonskans kropp trummar igång är den likt en maskin. För dagen var den helt ostoppbar. 

Och så var de det här med Tyskan. Herregud säger jag bara. Mollie fick boken igår och nu kan hon alla färgerna och kan räkna till tio. Även beställa snitzel. Jag önskar så att jag haft ett sånt sug till att lära mej och även lättheten till lärdomen. Den saknar jag enormt. Men livet ger oss olika gåvor. Väl är väl det.

Och så jag fick lära mej att Barbapappa betyder sockervadd på franska. Bara det liksom.

Mollie hade handbollsträning och jag tog en springtur under tiden. Kennet var lite halt i sitt ena ben så han fick vara hemma och chilla. Turen slutade på 15 km och det kändes bra i ryggen. Jag hoppas verkligen den håller nu.

När jag lagt mej i sängen för kvällen så blev allt lite märklig. Jag låg och kollade lite statistik från min blogg. 

Jag upptäckte att det är några som ihärdigt just nu läser gamla inlägg vilket är kul. Jag läste några av inläggen som mina läsare just nu lägger ögonen på och det gjorde ont. Det gjorde fruktansvärt ont. 

Antagligen för att historien på nåt sätt har upprepat sej. Att vissa saker ligger så nära mej just nu.

Jag läste även inlägg om när Mollie var nyfödd och liten. Dom smärtade så mycket så jag började lipa. Jag vet inte om det var av sorg eller glädje jag kunde inte sätta fingret på det. Men kanske var det sorgen över att jag alltid är själv med henne som gjorde så sjukt ont. Men så fanns också glädjen över att hon älskar mej så mycket och själv anser sej att det räcker gott och väl att bara ha en mamma. 

Det var en tung kväll där allt gick i vågor.

Redo för handbollsträning 

Jockarp.