Hon svarade att för henne räckte det med en dejt.
Jag var inne på samma spår. Vi var båda trötta på människor som vill dejta sej igenom hela livet.
Så ja vi gjorde slag i saken och blev ett par.
Vi har hunnit med mycket under året som gått, det har varit yttre påverkan som jävlats med oss, det har varit psykisk ohälsa i familjen som varit tufft. Men den allra mesta tiden har det varit så ljust så jag nästan blivit bländad.
Vi två tillsammans är ett helt oslagbart team. En total förståelse för varandra, vi är snabbtänkta och fattar precis vad den andra menar. Så sjukt enkelt.
Att hon med allt hon gör visat för mej att det är jag och ingen annan hon vill spenderar livet med är på något sätt unikt. Hon tänker på mej hela tiden och hon visar i ord och handling att jag är viktigt för henne och att det är vid min sida hon vill vara. Det är stort och jag är så tacksam över att få uppleva det.
Vi har en närhet även när vi är ifrån varandra det är mäktigt att känna det. Hon gör mej trygg vilket jag anser vara bland det viktigaste i en relation.
Att hon också är helt fantastiskt när det gäller Vilhelmsson den yngre är också något jag uppskattar och gläds åt. Att hon se henne som en del i familjen alla dagar om året. Det är fint.
På min Tinderprofil som ledde mej till dejten och vidare då till min relation hade jag inte så många kriterier, men dom var väldigt viktiga för mej. Dom lydde såhär:
Jag vill inte ha fler barn, jag ville inte tvingas flytta och jag söker efter en ärlig och snäll tjej.
Och gud ska veta att hon är snäll. Hon är den snällaste i hela världen och jag kan titulerar mej som hennes tjej. Fatta vilken grej.
Vi fixade med logistik för kidsens handbollsträning för att fira vår årsdag. Vi bjöd oss på restaurang bara vin&bistro. Vi drog in förätt och varmrätt, när det kom till efterrätt hade vi båda för lite plats över. Så den hoppade vi över. Mätta som plätta åkte vi hem. Vi somnade inslingrade i varandra efter en fantastiskt fin årsdag.
Jockarp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar