Lycka?

Vaknade efter tre timmar i vågrätt läge. Jag mådde allt annat än bra. Jag ljuger om jag säger att jag inte är trött på detta nu. Men jag tror att mycket handlar om att jag under tre års tid haft någon som jag brytt mej om och som faktiskt brytt sej om mej. Vi hade en kommunikation som inte alltid var hundraprocentig men vi försökte alltid få den andra att känna sej trygg trots dom 25 mil emellan oss. Det var vackert. Jag tror jag saknar det. Och kanske är det även känslan av att inte tillhöra någon som smärtat. 

Jag kan inte låta bli och undra om det även smärtat i henne. Eller är hon helt kall? Oklart i detta nu.

Jag tryckte undan känslan och studsade upp och gick ut. Tack gud och lillpojken Jesus för det formidabla höstvädret. Mörker vänds till ljus på ett kick. 

En promenad på berget där jag noterade dom fallna löven, jag såg ett löv singla ner från ett träd och det slog mej hur vackert det var i sin enkelhet. Ett brunt löv som faller. Jag var glad över att jag noterade det. Att jag såg, ville se.

Jag lämnade skogen och körde till stan för att hämta min dotter. Hennes livs första pianolektion skulle upplevas och jag fick följa med vilket jag var så enormt tacksam för. Vi gillade Pete båda två och det är bra för jag ska börja på vuxenskola hos honom ;) 

Vid middagen hade jag en dipp och det ledde till lite väl djupa samtal, jag undrade om det inte skulle bli mer. Mer av livet. Lycka? Vad är det? 

Samma tragg, laga mat, fylla diskmaskinen, diska, tömma. varje dag samma sak. 

Är du deprimerad mamma eller vad är det. Den frågan fick jag av min dotter. Nja det vet jag inte om jag är. Jag bara ifrågasätter min existens. Varför och vad är det för mening. Jag är 45 år och det är samma hjul jag kuggar i som när jag var 20, jobb, ansvar. Lite kärlek emellanåt, sorgen som följer. In i hjulet och snurra runt en vända till. 

Jag frågade Mollie om hon var lycklig. Ja det är jag väl. Vad då väl? Vet vi ens om vi är lyckliga när vi är det. Jag funderade och tog till orda. Jag var lycklig i min relation men min partner var det inte och därför blev jag dumpad.

För att hon inte var lycklig så skulle jag också bli olycklig. Där nånstans kom jag något på spåret. Det spelar liksom ingen roll om man är lycklig ihop med någon annan. För att bli lycklig måste man bli det med sej själv annars kan lyckan enkelt bara ryckas bort.

Jag snurrade några varv på det och slutligen sa Mollie bara. Gör något du blir lycklig av, jag går upp på mitt rum nu. Jag flinade åt henne och kramade henne. Ja gör du det hjärtat sa jag och daskade till henne i rumpan när hon lämnade mej i köket med disken ;)  

Jockarp.

Privilegium….

Ny raggningsstrategi 🤪
I dessa ansträngda tider….

Tänk så många ord jag fått till mej om min gamla relation. Hon tänkte sej nog inte för, hon kommer ångra sej, tror hon det finns något bättre osv. Ja kanske är det så kanske inte. Men jag tänker att hon hade sina anledningar rätt eller fel? Förhastat eller ej. Det var hennes beslut. Jag vet inte hur det ligger till med det och jag bryr mej inte heller. Och jag väljer att inte svara på dessa kommentarer för allt blir ändå bara hypotetiskt. Helt oviktigt.

Men det jag kom till insikt med under ett löppass igår var att rätt kvinna för mej ser det som ett privilegium att får vara med mej. Att få vakna och somna med mej, att känna mina fingrar målande på sin ryggtavlan, att ha hetta och passion, att skratta och gråta med mej. Att uppleva saker ihop. Hon kommer älska min dryga sida, min torra humor, mina hetsiga diskussioner. Min envisa sida. Hon kommer uppskatta mitt hem med allt vad det innebär. Och hon kommer skatta sej lycklig över min lojalitet. Att jag står vid hennes sida i vått och torrt. Den människa som inte kan se det och uppskatta det ska heller inte leva med mej. Och nä mitt ex såg nog inte det som ett privilegier att vara mej. Det verkar ju inte så i alla fall ;) 

Givetvis måste det finnas en samsyn. Men när jag väl bestämt mej  är jag orubblig i mitt beslut. Det kändes som en värdeökning. Jag kommer inte nöja mej med något annat än det bästa. Den känsla var skön att landa i. 

Förövrigt var springturen något ut över det vanliga. En enorm styrka, andningen var lugn, pulsen låg men ett fruktansvärt klipp i steget. Anledningen var säkert intaget av den brutalt goda blåbärspajen jag blev bjuden på under min frukostdejt. Gosse så gott det var. En frukostdejt som varade ända till lunch och innehöll det mesta.

Mollie är ju väldigt intresserad av politik och det var dags att lägga den viktiga medborgeliga rösten. Mollie frågade vad jag skulle rösta på och givetvis svarade jag henne. Hon var med mej hela processen och slickade igen kuverten. Lärande. Och hon tyckte det var spännande. Jag funderade på om hon kommer vara med mej om fyra år när det är dags igen ;)

Svett och nöjd efter en mil….

Jockarp.

Kräftfiske…..

Vi bestämde att 07:00 skulle vi undersöka kräftburarna som vi kvällen innan slängde i vatten. Mollie var väl kanske inte den piggaste varelsen i byn, men hon klädde på sej och förväntningarna låg i luften. Det är alltid spännande och se om natten gett frukt.

Hon fick givetvis håva in burarna och det var hon som stod för räkningen. Det blev en hel del och det var några rejäla bjässar med upp. Nu ämnade vi inte lägga dom levande djuren i en gryta med kokande vatten och dill. Nä det är inte riktigt min melodi det. Men att studera dom och se på hur dom rör sej är alltid kul.

Vi gjorde en high-five för en lyckad fiskning sen väntade frulle och kaffe.

Jag tog en snabbsväng in till ICA innan klockan var åtta. Det var jag och tre andra personer där. Skönt. In med grejerna sen bar det ut på berget en stund. Söndagslyx.

Jag fick hjälp med att lägga på nockpannorna på huset av en lite mer självmordsbenägen herre. Betalning skedde som sej bör på landet i form av natura. Nockpannor på och jag fick hjälpa honom med att köra en tvättmaskin till miljöstationen. Så enkelt livet kan vara. Tjänster och gentjänster.

Jag tog mej lite tid i verkstan, jag röjde upp lite och försökte hitta nån form av ordning. Det kliade lite i svarvfingrarna så jag körde minsann en sväng med den blåaskönheten. 

En vän kom på besök och vi satt och samtalade på altanen. Avslappnat och skönt, i alla fall för mej, värre för henne med en 2,5 åring som var typ överallt ;)

Middag lagades och samtalet vid bordet handlade om veckans matsedel och vad vi hade på tapeten. Det var en hel del minsann.

En rejäl uppfräschning av kvinnokropp var det sista som skedde under söndagskvällen. 

Bara bus….

Jockarp.

Bitterheten……

Tvi. Jag kände känslan innan jag ens vaknat. Jag funderade ett lite slag på om jag skulle ligga kvar och vältra mej i det. Att plåga mej, bara för att se om jag klarade det. Jag kom till slutsatsen att eftersom jag är envisare än åsnan själv så vet jag att jag skulle klart det galant. Men varför. Jag är klokare nu. Vem hjälper jag i en sån envishet? 

Jag avskyr smaken av ångest och jag förtjänar den då rakt inte. Men jag var väldigt skör denna lördagsmorgon.

Nä fem minuter senare stod jag i mina löparskor redo för berget.

Lite kyligt, men att känna dom grusade vägarna under mina fötter, vinden i håret och solen som retfullt lekte med mina sömndruckna svåröppnade ögon var magiskt. Nu snackar vi Heling.

Ett projekt med att bygga en ställning för att komma upp på taket tog fart. Det första jag gjorde var att klämma fingret så en blodblåsa bubblade upp. Ställningen byggdes och nockpannorna som for i väg i blåsten kan nu sättas på plats igen. 

En liten tusch av bitterhet for igenom mej när jag tänkte på att det alltid är jag som måste göra allt i mitt hem. Jag kan inte be någon köpa hem en liter mjölk, slänga i en maskin tvätt. bädda sängen, tanka bilen, laga middagen. Nä fan det är upp till mej och just denna lördag kände jag en enorm avund till familjer som är något större än min egen. 

Jag vet att bitterhet kan äta upp en så givetvis stod jag emot, jag kämpade allt jag hade för att se så positivt på saker som sker och måste göras. Jag mår ju bättre av det liksom.

Jag hade lovat Mollie att göra köttbullar, hon fick hjälpa till. En panna till henne och en till mej sen rullade vi och pratade. När vi var klara åt vi en mycket delikat måltid. Köttbullar är underskattade. Mollie räknade på var måltid kostade. Köttet är från egen gård, potatisen likaså och löken. Alltså var det kryddor, grädde, ägg som stod för utgifterna på maten. 10 kronor uppskattade hon det till och upplyste mej i samma veva om att det är så mycket skolmaten får kosta per elev. Rysligt fin middag då sa jag och flinade.

För dagen drog jag in en tiopoängare på såsen, det är inte ofta det händer. Men den var brutalt god.

Jag kände mej lite liten däruppe 

Jockarp.

Hälsokontroll…….

Jag letat efter en specialskruv till min svarv som gått sönder, det verkar nästan omöjligt att hitta en. Efter frukost och läxförhör med min dotter gällande solsystemet och rymden så lämnade jag henne i skolan och körde vidare till järnhandeln.

Totalt misslyckande tyvärr. Jag har två idéer till sen är det slut på den fronten. Hur svårt kan det vara att hitta en skruv? Rätt skruv?

Tjurig tog jag kamphunden upp på berget en timme. Där gick jag och släppte alla tankar. Tack för det.

Den årlig hälsokontrollen skulle genomföras. Ja längden var som vanligt 1,66 cm över havet. Precis lagom så jag når ner till marken. Vikten stannade på 53 pannor vilket är bra som långdistansare men jag är ju inget jättemuskelpaket precis ;) Ja man kan inte få allt här i världen va?

Blodvärde 124. Socker 4,1. blodtryck 75/50. midjemått 72cm.

Alla blodfetter var superbra. Skön känsla när jag lufsade ut från sjukan. Det känns som om jag ska klara mej ett tag till ;)

Förövrigt bestod dagen av möte, jobb och samtal med min jurist. Det är mycket på gång nu.

Jockarp.

Charmerande…..

Selfietime….

Mollie lämnades i skolan och jag körde över till andra sidan berget. En behövlig promenad med en vän. Det var en skön höstdag, lite kyligt i skuggan men varmt i solen. Jag uppskattar skiftningarna.

Innan jag åkte hem tog jag och det lilla barnet selfie. Han tycker det är superfestligt. Och nog är han charmig alltid den lille herren.

Jag fick laga en snabb måltid som slängdes ner i en matlåda. Det väntade möte. Det är en tuff vecka med många timmars arbete. Men jag behöver distraktionen. 

En retslig förkylning har satt stopp för springning i veckan så jag behöver verkligen lägga fokus på nåt annat. Lite samtal med andra vuxna människor gjorde att jag kände en glädje att socialisera mej igen. Jag har känt mej en aning avtrubbad några dagar. 

Jag fick en kommentar här på bloggen som upplyste mej om att jag hade fått ett meddelande på facebook. Jag är glad för upplysningen för jag vill inte riskera att missa något fint i livet.

Att det är från en människa jag inte vet ett dugg om gör det väldigt speciellt, jag gillar speciellt. Och nu har jag bestämt träff med fröken vilket jag är väldigt glad över. Den Främsta anledningen till det är att min nyfikenhet väckts. Jag avskyr min likgiltiga och avtrubbade sida. Jag är och vill vara nyfiken på allt som kommer i min väg.

Och ja. Ett nej öppnar inga dörrar så nu kör vi.

Livet ändå va.

Jockarp.

Onödigt lång……

Jag lämnade boet klockan sex och var hemma igen klockan 22. En extremt lång dag hemifrån. 

In i en av dom fetaste volvobilarna som finns på marknaden ihop med fyra män. Hur tänkte jag där? 

Utfärden till Mönsterås blev givande och vi hade sköna samtal. Lärande och utvecklande, jag tyckte om när något väcker mitt intresse och jag får fundera fritt utanför ramarna. Vad tycker jag egentligen? Är det bra? Dåligt? Eller mitt i mellan? För och nackdelar delas upp. Analyseras. Efter det, noggrant övervägande och så fattas ett beslut. 

Att jag fick stålmannens kopp till kaffet gjorde min dag. Det var liksom som att vi drogs till varandra.

Vidare till att stapla pinnar. Det gick också väldigt bra. Jag fick ett samtal från tant N och herregud vad jag kände att jag saknat henne. Vi hade ett långt samtal där vi smidde en del planer inför framtiden. Vi avslutade samtalet med orden jag älskar dej. Vi är fina mot varandra, inte så konstigt kanske. Vi har funnits i varandras liv i snart 40 år.

När jag kom hem till palatset kom min dotter springandes från övervåningen, med sej hade hon en teckning som hon målat. 

Varifrån kommer denna unge? Hon har allt som jag inte har typ. Och nu kan hon måla också ;)

Jag berömde hennes teckning. Den var superfin. Nu pryder den det Jockarpska kylskåpet.

Jockarp.

Smärta mot smärta…..

Den 31/8 jag vände blad på vår väggalmanacka redan igår. Jag ville inte se datumet. Det som skulle vara en glädjens dag blev något helt annat. Jag har lärt och lär mej att behandla saker på ett sätt som gör livet enklare. Förr minskade jag smärtor med mer smärta. Det var så min löparkarriär startade upp. Nu välkomnar jag känslorna och möter dom, men för den sakens skull vill jag inte ha mer lidande än situationen kräver. Och om det nu hjälpte att vända blad i almanackan dagen innan vi skulle gratulerar varandra till tre år ihop så gör väl inte det något ;)

Jag blandade upp känslan med lite roligare saker. Islandsresan är beställd och nu även betald, tja inte kul att betala men det känns liksom ändå så mycket närmare när man betalt in allt. Nu ska vi vänta, sen packa lilla väskan och sen bär det av. Jag har varit där två gånger innan men nu ska jag dela upplevelsen med min dotter, det blir annorlunda och det kommer vara hur bra som helst. 

Gårdagen bjöd även på jobb, köttfärssås, handboll och promenad.

När Mollie spelade handboll tog Kennet och jag en promenad på 1,5 h. Jag fick nästan småspringa lite tillbaka så inte Mollies träning skulle sluta innan jag kom fram. Hua.

När vi kom hem åt hon lite rester av middagen sen var det dusch. Jag har nog inte tvättat min dotters hår på över ett år. Hon fixar det så bra själv nu. Men i går bad hon mej faktiskt att göra det. Vi tyckte det var mysigt båda två.

Halv tio på kvällen var vi klara och med det var vi redo för bingen. Godnatt typ.

Jockarp.

Vägledningen…..

Hon är mörkhårig, det finns en hund och ett tåg är med i bilden. Det var ord som jag tog med mej från min vägledare sist jag var där för ca 3,5 år sedan.

Jag körde hemifrån lite pirrig och överfull med hopp. Den där känslan när man ser allt som nytt. Träden var gröna och färgen kändes skir så som på våren när bokarna spräckt sina knoppar. Vattnet var blåare, himlen vackrare. Jag la märke till allt. Inget passerade mitt öga utan att jag tog in det. Jag var redo.

En härlig hälsningskram och leende mötte vi varandra. Jag han knappt sätta ändan på soffan förrän jag sa: du hade rätt. Jag berättade om den mörkhårig med hunden som jag träffat i tre år. Vad som var sorgligt var att vår resa skulle ta slut på ett tåg. Det hade jag aldrig förutspått. Hon ursäktade sej med att hon har svårt att se tiden. Jag bara flinade. Inga hard feeling för det. Det som sker det sker.

Vi hade en ny sittning och jag det var så mycket fint och så mycket samtal om allt jag gått igenom, hur långt jag kommit på min resa som kallas livet. Vi pratade om mina energier som kan flytta berg om jag släpper dom fria. (Vilket jag gör när jag vill charma ;) )

Jag fick med mej nya detaljer, om det ska jag inte orda om här. Men jag minns orden och dom bär jag med mej.

En sak var säker. Jag ska inte leta och jag kommer inte missa henne. 

2,5h senare vände jag hemåt igen. Jag kände mej renare på nåt sätt.

Hemma väntade stora kramen från min dotter. Jag frågade om hon haft det bra och svaret blev ja. Vi pratade lite om dagarna framåt. Det är viktigt att vi vet vart vi är på väg. Godnattkram och orden jag älskar dej föll från båda våra munnar. Det är en favorit stund på dagen det där. 

Jockarp.

Där kräftorna sjunger…..

Jag vet inte om det beror på att det varit lite risigare väder men det är fortfarande några som ihärdigt läser gamla inlägg i bloggen, jag läser dom samma. Dom berör mej, men inte på samma sätt som för ett par dagar sen. Då blev jag ledsen och det sved i mitt inre. 

Nu kände jag något helt annan, något som faktiskt fick mej att flina lite. Varje sorg och kris smärtar ju men när jag mått bra har jag alltid sagt att jag har överlevt det värsta sveket, då när jag stod med min gravida mage och blev totaldumpad några veckor efter mitt bröllop. Inget någon ska behöva uppleva, jag har upplevt det och inget kan nånsin mäta sej med det. Så när jag nu såg på vad som hänt gjorde jag en axelryckning. Detta är en liten Kiss i Mississippi. Även om det river i mitt hjärta just nu.

Men det har varit svårt att se det i sorgen och besvikelsen. men igår såg jag det. Jag sa till mej själv. Herregud Leonora ta inte livet så allvarligt. Du blev bedragen ännu en gång men det finns massor av ensamma människor där ute, vips så snubblar du rakt i famnen på henne. Hon som faktiskt är menad för dej. Tänk att få känna den där nykära känslan igen. Bara det liksom.

Men Det sved en aning när jag tänkte på att det är mitt ex som ligger sked om natten och inte jag. Men jag tryckte undan avunden och njöt av att jag faktiskt är på väg i rätt riktning. Även om jag fattar att jag kommer få en del dippar till så är ju inte livet så allvarlig :)

Mellan att känna och analysera fick jag ta tag i en gigantisk tvätthög, dammsugning, golvmoppande och bäddning. Livet ändå va.

Jag lagade middag men Mollie ville inte äta så tidigt, så en tallrik för mej i en stol på altanen. Det kändes lite ensamt när vi inte äter ihop. Men det var tidigt på dagen. Jag skulle iväg på bio med en bästis så Mollie fick vackert äta lite senare när andan föll på. Ibland blir det så även i en liten familj.

Bion då?  Där kräftorna sjunger. Herregud vilken vacker film. Så tragisk sorgligt och så otroligt vackert. Ett tips. Se den.

Jockarp.

Festligt…..

Det skulle bli en het dag men morgonen var sval. Jag passade på att njuta ett par timmar på berget med Kennet. Den enorma frihetskänslan när man befinner sej på stigar där ingen kan nå en. Jag var lyckligt. 

Mollie skulle till C4:as shoppingcenter med tre andra tjejer. Jag blir så glad över dessa utflykter dom gör tillsammans. Dom växer i en rasande fart både i längd och som människor. Innan jag lämnade henne skulle vi till trädgårdshandlaren för att köpa blommor till en tjej. Mollie hittade en zucchini, jag sa att det var squash. Vi var oense. Hon sa att det var samma sak, jag ställde mej frågan varför man har olika namn på samma sak. Så dumt.

Myset lämnades och jag for hem och snyggade till mej. Jag kände mej fin i mina jeans och tröja. Det var längesen som jag kände mej så vacker. Lite mascara (vilket jag brukar använde tre gånger om året typ) Shit vilken skillnaden det gjorde. Het som en pistol. Jag blev glad av mej själv. Jag kände mej stolt och huvudet bars högre på nåt sätt, absolut inte arrogant eller kaxigt men känslan av att jag vet mitt värde. Jag var redo för fest.

Och herregud vad roligt jag hade. Att släppa allt sorgligt, leka, prata, bjudas på mat. Samtal överallt. Vuxna karlar som dansar och sjunger med i musiken. Kramar och en och annan puss på kinden. Så himla fint.

Hemma i Jockarp var jag runt midnatt. Bums i bingen för att bli väckt igen halv tre. Gaaa. Det var bråk i stallet. Jag tog bara en skjorta på mej och gick ut i den ljumma natten när regnet föll. Ingen skada skedd med två bruna ligister stod och ruskade på sin svarta manar när jag sömndrucken frågade dom vad dom pysslade med. Gå och lägg er sa jag lite tjurigt. Sen skakade jag på huvudet och flinade lite över mej själv. 

In i sänghalmen igen. Boom somnade bums.

Jockarp.

Bortskämd…..

Att vissa människor kliver upp ur sängen på morgonen beror nog helt enkelt bara på att dom överlevt natten. Det var lite åt det hållet jag själv kände när mina bara fötter mötte den fiskbensmönstrade parketten. Jag visste att jag hade en enastående fin dag framför mej men jag våndades ändå. Det skulle bli många timmar utan Mollie och många timmar då jag faktiskt inte hade något planerat. Promenad, löptur, brödbak, svarvning, biltvätt. Ja en massa saker jag skulle kunna göra for igenom mitt huvud när jag satt där på sängkanten. Jag ville inget. Inte just då i alla fall.

Mollie åt frukost och jag kände mej redo att berätta för henne att jag var singel. Först sa hon bara jaha. Sen frågade hon när det hände och varför. Jag svarade så bra jag kunde, det känns liksom fortfarande overkligt alltihop. Hon sa att hon tyckte det var synd, för hon hade tyckt om fröken särbo och att hon var snäll. Ja sa jag, det var hon.

Innan vi gick ut i bilen för att åka till skolan vände hon sej om och kramade mej och sa: - Mamma kan vi tumma på att vi blir lyckliga ändå. Tårarna rann ut med mina kinder i en enorm tacksamhet över hur fantastisk fin hon är. Mollie min Mollie.

Tiden gick och äntligen var hon hemma igen. Hon hade dock inte tid med mej för hon hade ett uppdrag. Jag hade också ett uppdrag. Jag skulle välja ut en klänning. Jag var sugen på svart men jag behövde ljuset så val föll på somrigt vitt….

Hon skulle bjuda mej på en trerätters middag. Jag skulle bara gå och sätta mej i min klänning inne i salen så skulle hon servera. Så bortskämd jag blev. Hon hade gjort en förrätt med rå lax, lime, gurka och tunnbröd. Huvudrätten var en färskpasta som hon gjort själv, till det var det lax och advokado. En efterrätt där hon smält werterskolor och format dom till en skål, där var en kula glass, lite apelsin och choklad låg också på tallriken.

Vi satt kvar en bra stund och pratade efter att vi ätit upp maten. Om hur veckan varit och om vilka planer vi båda har i helgen. Det är mycket på spisen för oss båda men det är bra det. 

Ja det var inga diskussioner om att jag inte bara gick upp på morgonen för att jag överlevde natten. Nä jag levde faktiskt till fullo under dagen. Glädjande.

Jockarp.

Allt går i vågor…..

Hela dagen sällskapade han mej….

Barnet lämnades i skolan, 1,5 h på berget med hunden på stigarna gjorde mej pepp på dagen. Det stod ved på agendan och innan kväll var det 18 kubikmeter i min källare. Ja jag vet det låter hysteriskt, det är hysteriskt. Men när väl vilhelmssonskans kropp trummar igång är den likt en maskin. För dagen var den helt ostoppbar. 

Och så var de det här med Tyskan. Herregud säger jag bara. Mollie fick boken igår och nu kan hon alla färgerna och kan räkna till tio. Även beställa snitzel. Jag önskar så att jag haft ett sånt sug till att lära mej och även lättheten till lärdomen. Den saknar jag enormt. Men livet ger oss olika gåvor. Väl är väl det.

Och så jag fick lära mej att Barbapappa betyder sockervadd på franska. Bara det liksom.

Mollie hade handbollsträning och jag tog en springtur under tiden. Kennet var lite halt i sitt ena ben så han fick vara hemma och chilla. Turen slutade på 15 km och det kändes bra i ryggen. Jag hoppas verkligen den håller nu.

När jag lagt mej i sängen för kvällen så blev allt lite märklig. Jag låg och kollade lite statistik från min blogg. 

Jag upptäckte att det är några som ihärdigt just nu läser gamla inlägg vilket är kul. Jag läste några av inläggen som mina läsare just nu lägger ögonen på och det gjorde ont. Det gjorde fruktansvärt ont. 

Antagligen för att historien på nåt sätt har upprepat sej. Att vissa saker ligger så nära mej just nu.

Jag läste även inlägg om när Mollie var nyfödd och liten. Dom smärtade så mycket så jag började lipa. Jag vet inte om det var av sorg eller glädje jag kunde inte sätta fingret på det. Men kanske var det sorgen över att jag alltid är själv med henne som gjorde så sjukt ont. Men så fanns också glädjen över att hon älskar mej så mycket och själv anser sej att det räcker gott och väl att bara ha en mamma. 

Det var en tung kväll där allt gick i vågor.

Redo för handbollsträning 

Jockarp.

Fortsätt le…..

Jag tänkte skriva om getingar, apelsiner, taggtråd och müsli idag, men det hände en grej igår, en stor grej. Så det måste jag få ner på pränt.

Jag var inte direkt i toppform men dagen tuffade på. Vi skulle ut och åka bil och då kom det fram en person och började prata med mej. Jag försökte hålla det extremt kort. 

När jag kom in i bilen sa jag lite småtjurigt till Mollie: -Det var ju värst vad alla ska prata med mej hela tiden, herregud. 

Hon vände sej emot mej, la handen på min arm och sa. Du är nog väldigt trött mamma. Jag tittade på henne med frågande min och sa, vadå trött. Mollie kontrade då med. Ja du älskar ju alltid att prata med andra människor och nu ville du absolut inte. Det var första gången i hela mitt liv det hände.

Haha jag flinade och log mot min dotter och sa att nä jag är inte trött. Kanske jag har tankarna på annat håll. 

Vilket håll frågade hon då.

Jag flinade igen och smekte henne på kinden, den frågan tänkte jag hålla obesvarad.

Mollie hade en inköpslista som skulle följas, dock inte av mej, jag gick på ett håll, hon på ett annat. Jag fick betala kalaset men det var motsträvigt. Hon ville använda sitt eget kort. Nix pix sa jag. Det blir det ingenting av med. Mat i huset betalas av mamman. Det är sen gammalt det :)

Och så till händelsen. Jag var inte i mitt bästa jag men på väg till bilen kom det fram en för mej helt främmande dam. Hon slog armarna om mej i en kram. Hon viskade i mitt öra: 

- Sluta aldrig le. Du har världens vackraste leende. 

Jag blev helt överrumplad och fick inte fram ett ord. Jag log mot damen innan hon vände på klacken och försvann. Det var så mycket jag skulle viljat säga henne. Som typ Tack, och jag har en dålig dag, du gjorde den precis mycket bättre men världens vackraste leende pryder Julia Roberts mun inte Leonora Vilhelmsson. Men jag sa inget, kunde inte. Men jag log och det kunde jag inte sluta med.

Vilken upplevelse, den kom exakt i rätt läge i livet. Så tack damen för kramen. Du gjorde mitt liv så mycket bättre.

Jockarp.

Sov på saken…..

Jag har världens bästa människor runt om mej. Jag har fixat sysselsättning hela dagarna nu när Mollie är i skolan. Jag vill inte vara ensam. Aktivera kropp och knopp. Jag hade ett par möten också under dagen, fokus på annat. Så himla bra. Lite vila från eländet.

Väl hemma igen hade jag ett nytt lass med ved som skulle köras in för vinterförvaring. Fortsatt rörelse och fokus på annat. Bra.

Vid middagen på kvällen förhördes jag Mollie på engelska läxan. Jag hade gjort det dagen innan och då hade hon inte satt alla ord. Men nu satt dom där. Jag frågade henne vad som hänt, hur kunde hon det idag? Hon svarade: jag sov på saken. Jag skrattade rakt ut. Det var mina ord till hundra procent. Imponerad var jag i alla fall. Och tacksam över att hon lär sej så fort.

Kvällen bestod av handbollsträning för unga fröken och för mej blev det en springtur med Kennet till havet. Lite ombyte var bra.

Vid nattningen sa jag som vanligt till Mollie att jag älskade henne och att hon gör mej stolt varje dag. Vi sa godnatt och hon avslutade samtalet med godnatt mamma vi ses i morgon, med ögonen.

Det gör vi sa jag och pussade henne på pannan.

Tänk att den lilla fantastiska är min var en tanke som for genom mitt huvud när jag vände och gick ner till mej.

Jockarp.

Tyskan……

Efter att sammanlagt sovit 4 timmar i helgen var jag en aning omtumlad när jag öppnade min grönbruna ögon. Jag tittade på klockan och tänkte men va fan. Jag la mej klockan sex och nu stod hon på åtta. Jag ville kräka. Hjärnan och hjärtat startade upp bums. Ett sug i magen av ångest kickade igång innan jag hunnit få av mej täcket. På vingliga ben ut mot köket och jag öste ner kaffet i halsen. Dagen startade.

Mollie var i skolan och jag tänkte på henne. Hon skulle ha sin första tyska lektion och hon hade sett framemot det väldigt. Jag funderade på när lektionen skulle vara på dagen, jag visste det så väl men jag kunde inte sortera ut det i skallen. Jag la ner det, öppnade dörren och gick ut på altanen. Sol och klar luft. Tack.

Jag tog Kennet på en långtur på berget. Det var behagligt men jag kände mej klen. Men jag lufsade på. Jag behövde det läkandet det ger.

När Mollie kom hem stod jag på trappan och välkomnade henne jag ville höra allt om språken hon haft under dagen, jag fick en utförlig rapport sen var det dags för middagslagningen.

Fisk, potatis och sås som min mormor gjorde den. Jag lyckas inte helt men jag övar och jag närmar mej. Mollie var överlycklig över maten och hon älskar det. Jag tackade henne för att hon var så tacksam. Det blev en fin stund runt middagsbordet.

Ungen lämnade mej med disken och satte sej och började räkna matte. Utan att det var läxa. Vad är det för fel på henne ;) så enormt olik mej. 

Jockarp.

Sinnet?

Jag ska under 24 timmar acceptera allt som sker. Följa flödet och vara fullständigt tillfreds i att allt sker precis som det ska. Det har jag förvisso varit på det klara med innan men nu ska jag aktivt acceptera allt som sker.

Mollie och jag diskuterade sinnet häromdagen. Hon undrade vad sinnet egentligen var. Jag funderade på det en stund, på hur jag skulle kunna förklara och beskriva det på bästa sätt. Slutligen kom jag till orda och sa. Sinnet är det som gör oss mänskliga. 

Hon satt tyst en stund sen sa hon. Jag är glad över mitt sinne och jag är glad över ditt sinne mamma. Jag flinade åt henne och ruskade runt hennes hår och sa. Ja var glad för det du ;)

Efter det började hon åter prata om politik om vad hon sett i den förra partiledardebatten. Och vilka politiska partier hon nu följer på deras youtube kanaler. Om vad dom sagt och vad dom tycker och står för. Jag kände där och då att det kommer bli en tuff höst för mej fram till valet. Vad månne det bli av unga fröken Vilhelmsson tro.

Hon alltså…,

Jockarp.

Ljusglimtar…..

Jag föredrar att skratta och le. Men Jag gråter. Ja även om jag önskar att så inte var fallet så gråter jag. När man tror på något mot alla odds, när det inte är rätt på pappret men det ändå finns så mycket kärlek. Ja då tror jag att dom där oddsen ska förändras. Men tydligen hade jag fel. Och det enda jag kan göra för att lätta på trycket är att gråta.

Så finns det som väl är kontraster. Det finns en massa fint att glädjas åt. Tänk att fötterna äntligen återgått till det normala ;) bara det liksom. Och så tog jag en springtur och det kändes bra. Jag har precis slutat ta medicin för ryggen och nu hoppas jag verkligen att jag är reparerad. Och slipper det eländet. Och så har jag äntligen fått en ny elkontakt på altanen, vilken Lycka.

Mollie har börjat skolan och i år ska dom ha ett projekt med ett tiny house som dom ska bygga om. Fatta vilken lycka, jag önska så att jag gick i klass sex på Hjortakroken just nu. 

Hon har haft kompisar med sej hem så jag fick dra på stora spisplattan för att förse dom med käk.

Vi tog en kvällstur ner på vesan och kollade in trösket som var i full gång. Vi lekte lite på halmbalarna bara för att vi kunde. Det var mysigt att gå och sprätta i jorden och lyssna på min dotters spekulationer gällande husbygget i skolan. Svart färg skulle hon lägga in sitt veto emot.

Ja jag försöker verkligen fokusera på ljuset men ibland smärtar det så enormt, som när jag tänker på att kvinnan jag älskar kanske ligger i någon annans famn.

Jag kan inte göra något åt det. Det enda jag kan göra är att kämpa på. Lite i taget.

Jockarp. 

Dum av dig……

Där går hon….bort.

Jag visste inte säkert om jag var redo att outa mitt liv just nu. Jag var inte säker på om jag var redo att skriva. Men jag vet sen gammalt att jag brukar må bättre av att skriva och jag avskyr själv hemligheter och lögner. Min blogg skulle inte ha några filter så ja, jag öser av mej lite smärta.

Sorgsen och besviken. Men visst är det väl så. Plåstret svider mindre om man bara rycker bort det. Men det gör ju ont ändå. Det finns liksom inga förmildrande omständigheter. Ingen barmhärtighet.

När två människor älskar varandra men inte kan finna en gemensam väg tillsammans gör det ont.

Att det tyvärr måste mynna ut i en lögn för att mod ska infinna sej så att beslut ska fattas sårar mej mer än all otrohet i världen. Jag var värd något bättre.

Att en människa som i tre års tid har varit oförstörd för mej. Att en person jag haft full tillit till var tvungen att på upploppet såra så brutalt. Ja jag finner i sorgen just nu inga ord.

Givetvis krävs bearbetning, det är en process och jag vet att det är tufft men att jag tar mej ut, frågan är kanske bara vilka bestående men de för med sej. Om det vet jag inget i skrivande stund. Men jag vet vis av erfarenhet att jag behöver se ljust på allt runt omkring mej, inte ge mörkret en chans att bita sej fast i mej. Och jag får hjälp, tack gode gud för det.

En del av mej vill fortsätta och möta människor och ha en tilltro till att den sanna äkta kärleken finns. Men en del av mej säger stopp. Bry dej inte om att involvera någon människa i ditt liv. Låt ingen nånsin igen får ta del av ditt hjärta. Stäng dörren och skydda.

Just nu svajar jag i hopp och tro om kärleken. Jag har ett fint liv och kanske ska jag inte riskera att bli sårad igen. Ja kanske.

Men nu är såren öppna och det gör för ont för att känna rätt.

Dum av dig 

Och här står jag. Dum av dig…..

Jockarp.

Rund om foten…..

Ett styck klumpfot…,

Kärleken till min dotter är bottenlös och när jag önskade henne en fin första dag i skolan efter sommarlovet med orden om att jag älskade henne så fick jag tillbaka vändande post om att hon gjorde detsamma. Tårarna kom. Det fanns inget stopp. Jag behöver verkligen höra dom orden och dom träffade precis rakt in på det djupaste stället. Nog saknade jag henne alltid.

Lyckan över orden och lyckan över att hon har modet att visa sina känslor. Tacksamhet är ett miniord i sammanhanget.

Förövrigt var vägen hem från Norrland brutal. Mina fötter svullnade och såg ut som stolpar. Det kändes som om huden skulle spricka. 

Jag glömde dock allt när jag möttes upp på perongen av mitt mys och lille odågan Kennet. Jag fick världens största kram av min dotter och hon fick ett nytt pussel av mej. Hon tyckte det såg svårt ut och jag var villig att hålla med henne.

Tanken var att jag skulle ta det en aning piano på kvällen när jag skumpar på ett tåg i ett dygn men se Nepp. Mollie hade huserar själv i huset under vissa tider på dagarna. Hon hade gjort nån form av trolldeg. Den där degen var på typ alla köksskåp, i vasken och på golvet ;) jag flinade och frågade vem som dragit av en bomb i mitt kök medans jag var bortrest. Hur som så fick jag torka av skåpen och mellan tvättandet och hängandet av kläder på linan utomhus så körde jag en vända med dammsugaren.

Fötterna svullnade ännu mer så jag fick parkera dom i en stor gryta med kallt vatten. Än hade jag inte tagit min först dusch på en vecka och det skulle dröja ännu lite till. I palatsets får man elda för varmvatten så det var bara att lufsa ner till pannan och tutta fyr.

Duschen. Ja det kan ha varit den skönaste duschen detta året. Jag schamponerade huvudet tre gånger och ändå var jag inte helt säker på att det skulle vara rent. Jag torkade mej, sprayade lite deo och även ett par sprut av parfym på handlederna. Tänderna borstades med eltandborste ett flertal gånger (bara för att jag kunder det) Herregud så Fräsch jag kände mej. Det var en helt annan människa som gick till sängs. Ett rejält högläge för fötterna fick intas. Sen stod det bara till hoppet att svullnaden skulle ge med sej.

Och där satt jag…..

Jockarp.