Roligt....

 

Visst går man runt och småmyser när man tänker tanken på att man är mamma, men jag har har nog inte fattat det riktigt än, att jag har fött ett barn, det helt otroligt, jag tänker ofta på det.
Och när jag samtalade med en människa i min närhet som börjat betyda väldigt mycket för mej så kom vi fram till att nu sätter man sej aldrig i första rummet längre, man kommer för alltid att komma på lilltur.
Som hon sa när tänkte jag på mej själv sist?
Det var när jag funderade över att jag behövde tvätta håret, men de gick inte, förlite varmt vatten, ja då får barnen gå först.
Jag skulle ta ett glas oboy, ja det gick inte heller för då räcker inte mjölken och barnen går ju först.
Ja så ser livet ut numera och man kan inget annat än att njuta av det, ja kanske inte av att man inte får tvätta håret och dricka oboy men det att komma i andra hand, de spelar ingen roll, jag tycker att det är underbart att höra, för jag känner likadant. De enda som är viktigt i livet är Mollie, man omvärdera hela sitt liv och dom som inte kan klara av att faca det ska inga barn ha.
Jag har en liten fråga att tampas med i just detta avseendet att sätta sej själv i första rummet, jag vill klart vara en bra förälder, men jag vill för den sakens skull inte sluta leva.
Jag står kanske snart inför dilemmat att behöva lämna bort Mollie en tid, ska man göra det för att man vill ha ut något för egen del, eller man ska låta bli för att man ska vara den ansvarsfulla präktiga mor som man allra helst vill vara, det är inga lätta beslut som ska fattas, men livet är väl en enda stor prövning känns det som.

En annan sak som slog mej i helgen och som jag faktiskt satte ord på och sa rätt ut, det var när myset gnällde lite, ja de var väldigt lite.
Men jag sa iallafall, att varje gång jag skulle fundera på att gnälla och säga något negativt ord om min dotters humör så skulle jag tänka på vilken fantastisk gåva hon faktiskt är, tänk att det tog sex försök innan hon började ta form, hon var så efterlängtad och så önskad.
Så hur skulle jag då över huvudtaget kunna fundera över att gnälla på något som hon gör?
Gör jag det så måste de ju vara mej det är fel på, för varför sätta små barn till världen och sen gnälla när dom är just de....små barn. Hmm.

Skratta är bra, det har jag börjat göra mer och mer nu, och nu börjar jag komma ihåg hur det var att faktiskt ha roligt.
Jag hade vansinnigt roligt i går kväll. Och hela hemmet fylldes av skratt.
Även helgen gick åt det roliga hållet, min "bästis" och jag var ute och tog lite foto och då hade vi vansinnigt kul, bilderna ska användas till ett för tillfället hemligt projekt, men jag ska lägga ut några av dom här, som sagt så hade vi hur kul som helst, Herregud vad vi skrattade.
Ibland funderar jag över om man får ha det så roligt när man är en ensamstående mamma totalt grundlurad av sin sk fru. Skulle man inte bara ligga och lipa då?
Man skulle kanske visa upp sej som ett offer som varken hade tid, ork eller ekonomi för att just kunna ha rolig.
Att man skulle säga att man orkar inte hitta på något och allt man önskade sej var lite "egen tid"
Att man skulle säga att allt man skulle vilja göra var att lägga sej på soffan och säga att man förtjänade de. Att man helt enkelt ville vila ut en stund.
Att man skulle säga att man måste jobba heltid för att kunna klara av alla räkningar, lån och andra utgifter som kommer med att man blivit dumpad och övergiven med ett barn hängande över sej.
Jag tror att allt de hade passat bättre in än att man vågar stå för att man faktiskt emellanåt är lycklig och att man fortfarande kan skratta.
Att man orkar säga sin åsikt och gå längst fram i stormen, att man har roligt och njuter av alla nya möten man gör, även om det inte varit min "stil" att träffa just dessa människor som nu korsat min väg.
Så mitt uppe i mitt sorgearbete så har jag faktiskt ganska roligt....
Får man ha det?

Hihi :)

Hel kul...i Jockarp