En kall morgon mötte oss när vi öppnade dörren för att ta oss till skolan. Jag hade löparkläder på mej och Kennet hade sin sele på sej. Mollie hade datorväskan och gympakassen i högsta hugg. Vi var alla redo att fånga dagen.
Vi lämnade av Mollie och begav oss hem igen, ut på berget. Det sved på fingrarna och det brände om kinderna av den kyliga luften men jag andades frihet i lungorna. Jag älskar stunderna på berget, lugnt, stilla och bara vi. När jag tittade ut över fälten så såg jag bara dimma, eller om det var moln. Kanske befann jag mej ovanför molnen denna morgon.
Vi tog en längre tur än vanligt och Kennet var en aning trött när han kom hem. Men han sattes i laddstället en stund och en timme senare pockade han på min uppmärksamhet igen. Det var lunchdags tyckte han.
Jag tog några vändor med skottkärran, det väntar rejält med minus här i södern till den kommande helgen och ved kan man inte få för mycket av. Åtta timmars jobb till så är det fullt precis så som jag vill ha det.
Jag hade ännu en eftermiddag i vedsvängen och när jag körde hem snöade det för fullt, det gick långsamt på vägarna. Väl hemma i palatset möttes jag av Jack Russel herren. Han var pigg, glad och vaken, min dotter var det inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar