Inte än…….

Jaha en ny dag grydde, jag var inte säker på att jag var redo för den. Mollie hade aviserat att hon skulle kämpa mer än hon nånsin gjort och jag hoppades att det skulle ge resultat. Hon kändes en aning spänd när jag lämnade henne men jag var glad över att hon ens gick till skolan efter händelsen kvällen innan.

Jag messade halv nio och frågade hur det gick. Svaret kom, vi sitter i korridoren. Fan jag blev förtvivlad ännu en gång. Jag har inget ess i rockärmen som jag ta fram och vifta med. Jag har inget trollspö som jag kan förändra med. Hon är den enda som kan förändra. Jag kan stötta, ge närhet, kärlek och trygghet. Men hon måste vara modigast.

Jag fick meddelande om att hon medverkat på matten och jag mådde genast lite bättre. För dagen skulle hon bara gå tre lektioner, det på grund av utvecklingssamtal som skulle hållas. Det ska vi inte medverka på. För det mår vi inte bra av. Eller Mollie rättare sagt. Och det känns helt oviktigt just nu. Hon kan inte utvecklas i ämnena om hon inte går till lektionerna.

Jag hämtade upp henne innan lunch. Hon kom gåendes själv, hon vinkade och hon såg glad ut. Det var skönt. Jag kramade om henne och frågade hur dagen varit. Hon berättade att hon varit med på NO lektionerna dom sista tio minuterna och dom andra ämnena hela tiden. Shit vad grym du är. Hur mår du då? Hur känns det.

Hon svarar

Det känns bra.

Jag sa då att jag vill inte höra vad du tror att jag vill höra utan jag vill höra precis så du känner.

Då säger hon med ett leende. Det känns bra mamma. Jag behövde nästan ta till lipen där av glädje.

Eftermiddagen var hon med på ett sätt jag inte känt på länge. Hon var glad, hon intresserade sej för saker och hon kollade på snapp från klassen och berättade vilka det var och vad dom gjorde.

Det var dags för terminens första pianolektion hon var glad över det, det var bra. Hon gick in själv, jag stannade kvar ute en stund, bara för att testa henne. Jag smög upp i trapporna när hon gått in, jag ville tjuvlyssna lite.

Hem igen och det var tid för köksarbete. Hon hjälpte mej med middagen, hon kom med idéer och smakade av och justerade grytan.

Så otroligt mysigt att ha henne nära.

När dom andra i familjen kom hem stod maten på

Bordet. Alla pratade om hur gott gott det var. Och det var det verkligen.

Handboll för tjejerna och jag fick klartecken från Mollie att vi kunde ta en promenad. Det lättar även där.

Vi gick ner till Ica och köpte glass och choklad som vi frossade i oss på bänken utanför.

Det kändes som en fin dag och kväll. Det kändes lite lättare.

Men nej. Hej ropar jag inte. Inte än.

Jockarp.