Samtal……

Mötte denna…

En dimmig fuktig morgon var vad det bjöds på. Jag väckte min dotter på begäran. Hon skulle ut och springa med sin mamma. Jag är så glad över att hon kämpar och testar olika saker, allt för att kunna hjälp sej själv. Hon var vid gott mod och hon flinade när jag kopplade den lille terriern runt henne. Hon fick draghjälp och det behövdes. Hon valde en av dom tuffaste backarna och hon tog sej imponerande upp springandes. Vi pausade på krönet sen gick vi en liten bit för att sen fortsätta turen springandes.

Hemma hoppade hon in i duschen och jag brassade bacon till henne. Allt för att hon skulle vara laddad inför skolan.

Lämningen gick bra. Hon hoppar inte ur bilen förrän resursen kommer men hon hoppar i all fall ut då utan allt för mycket motstånd. Bara det är ju framsteg.

Jag fick en tumme upp på att hon medverkade på lektionerna.

Hon hade en kort dag tre lektioner sen skulle hon hämtas. Jag trodde allt gått bra och hon såg glad ut när jag mötte upp henne.

Men hon berättade att hon inte suttit med dom andra utan varit i grupprummet. Jag var besviken men aldrig i livet att jag skulle visa det för min hårt kämpande dotter.

Jag bad henne berätta hur hon känt sej. Det gjorde hon och det gjorde mej väldigt glad.

Vi hade ett besök på första linjen. Kbt, mm förra gången sa hon till mej att svåra saker får ta tid. Jag har problem med just det, men jag har nog ändå landat lite i det. Nu när Mollie äntligen pratar om skolan och om kompisarna så känns det ändå som stegen tas i rätt riktigt även om stegen går skitsakta.

För dagen bad jag Mollie skriva ner på ett papper vad vi skulle prata om, vad som triggar känslan till flykt. Hon skrev ner 7 punkter och jag var impad. Nu kändes det som om vi kunde komma framåt med samtalen.

Jag fick vara med på mötet. När det låste sej för Mollie så kunde jag hjälpa henne på traven.

Jag filtrerade inget och jag frågade henne inte heller om det var okej eller inte okej om jag berättade. Jag kände att det var ett måste.

Hon fick några strategier som hon kan använd vid svårigheter, om hon kommer göra det vet jag inte men förhoppningsvis ligger dom där i bakhuvudet och skvalpar i alla fall.

Även ett nytt samtal med hennes läkare skedde under eftermiddagen. Han förstod att vi ännu inte var i mål. Han vill ha mej delaktig på alla plan så därför skrevs ett intyg på att jag behöver vara hemma ännu en månad med min dotter.

Jag hoppas verkligen att det ska räcka, att hon ska vara så stark och må så bra att livet liksom kan återgå till det något mer normala.

Vi fixade middagen till dom andra kom hem, det var lite snålt med tid för vi skulle vara i Karlshamn på träningsmatch halv sju.

Matchen gick bra och tjejerna var pigga och glada,

Det var vi också. Inom gula M:et för en mjukglass.

Det kändes rätt med tanke på att det var en seger med i bagaget hem.

Redo för match

Jockarp.