Första dagen i den nya klassen. Ja när livet vänds upp och ner på bara några minuter. Jag fick först ett meddelande om att Mollie inte kunde förmå sej att gå in på No lektionen. Just då var allt totalt svart för mej. Jag hade lyckats byta klass, fixa syslöjd till henne. Mönstret bryts men ändå gick det inte. Jag var totalt förtvivlad, och ja, just då var uppgivenheten totalt.
Jag körde ved med min skottkärra, jag behövde hålla mej i rörelse. När jobbet var avklarat tog jag Mr K och gick upp på berget. Det regnade och ju mer jag tänkte ju mörkare blev allt. Jag såg inget ljus någonstans vad det gällde min dotter. Trots att hjärnan gick på högvarv. Jag såg massor gula härliga kantareller men jag bara passerade. Jag såg ingen glädje ingen ljusning. Fy fan.
Telefonen ringde, det var från skolan. En klump i halsen och ett oskönt sug i magen. Men ja var tvungen att svara. Det var Mollies vapendragare. Hon berättade att dom brutit mönstret i skolan, hon hade inte tillgång till sin reträttplats mer än på rasten om så önskade. Alltså var det klassrummet som gällde. Och tro det eller ej. Men hon hade gått in på mattelektionen och varit med.
Allt vände. Och jag vände också, jag plockade varenda kantarell jag hittade och jag log och njöt av att regnet öste ner på mej. Min älskade sambo ringde och jag berättade vad som precis hänt. Vi gladdes ihop.
Jag har varit under press ett tag nu, huvudvärk och en extrem trötthet. Jag har varit helt slut vid åtta tiden på kvällen. Huset låg öde när jag kom hem efter promenaden, jag la mej på soffan och somnade. Jag väcktes av ett samtal från skolan. Det samtalet resulterade i att jag kände mej som den lyckligaste mamman på jorden. Mollie hade varit på alla lektionerna, matte, gympa, bild och So. Hon hade varit med kompisarna på rasterna och hon hade även varit med i matsalen tillsammans med sina vänner.
Alltså från det svartaste av svarta klockan halv nio på morgonen till det klaraste ljus under eftermiddagen. Alltså Wow. Jag vet att jag inte ska rop hej riktigt än. Men det är ett gigantiskt steg i rätt riktning.
Jag hämtade upp henne på skolan och hon såg avslappnad ut, men hon var trött. Jag förstår henne. Efter sammanbrottet under natten och ny klass på dagen med allt vad det innebär.
Vi körde vidare till vårdcentralen, Mollie skulle på samtal på första linjen. Det blev ett positivare möte än på länge. Det ljusnar. Vidare till Ica för shopping sen hem.
Mollie chillade på soffan en stund efter maten. Det var nog behövligt. Kvällen bestod av handbollsträning och jag måste säga att det var en helt annan ungen där inne på planen. Hon var liksom med, det var glädje, leende och handklapp. Hon mår nog bättre än på mycket länge och det syns i allt.
Jag ropar inte hej men jag tillåter mej att njuta lite i nuet.
Jockarp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar