När vi var hemma efter en nära krock med tre hjortar väckt jag upp min dotter. Dags för morgonjogg med henne. Hon var låg och det kändes som hon funderade på något, men hon sa inget.
Ägg och bacon brassades till kidsen när vi kom hem, Mollie in i duschen sen slank maten ner. Dom andra var redo för
Take off, vi var kvar när dom lättat.
Mollie sa att hon ville prata om något, hon ändrade sej och ändrade sej igen och slutligen viskade hon fram att hon vill ha medicinsk hjälp i detta. Hon grät och jag kramade henne. Jag sa att vi löser detta, jag sa att jag var glad över att hon pratar med mej, jag sa att vi kämpar tillsammans och vi hittar vägarna tillsammans. Du är inte ensam i detta hjärtat.
Hon såg lättad ut och vi pratade hela vägen till skolan. Jag sa att jag älskade henne och att jag var stolt över henne när hon hoppade ut ur bilen.
Min kontakt på första linjen ringde. Hon stöttade oss i våra tankar, hon berättade lite för mej vad det handlar om och hur Mollie kan få hjälp. Ny strategi alltså.
Jag lyckades få till en läkartid till idag och jag har pratat och googlar mycket. Mediciner oroar mej alltid. Jag tror på att kroppen själv löser problemen, men denna gången kanske det inte är så.
Jag nåddes ännu en dag av informationen om att min dotter inte varit på en enda lektion. Hon hänger i grupprummet och håller sej i fas genom att studera där. Det är förvisso bra att hon inte släpar efter men ja, i klassrummet vore ju att föredra.
Jag hämtade henne och hon berättade om dagen, att hon varit ledsen på morgonen men att det lättat under dagen. Jag berättade om läkartiden. En uppdatering för oss båda alltså.
Kvällen bestod av handbollsträning. Bra. All rörelse och allt socialt är bra just nu.
Vid läggdags kramade jag om henne och sa att jag var stolt över henne, hur hon kämpar och att jag är så himla glad över att hon pratar och berättar för mej hur hon känner och vad hon vill.
Nu nya tag.
 |
| Lite skapande för att jag ska fungera. |
Jockarp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar