Fredag och ännu en skoldag väntade för lilla fröken V. Vi hade åter bestämt träff på parkeringen med hennes vuxna trygghet. Än är vi inte där att vi klarar allt själva.
Jag fick meddelande om att hon var på första lektionen, allt hade gått smidigt. Klockan nio skulle klassen och två andra klasser till ta bussen till badet. Schemabrytande ämne är inte gynnsamt det visste jag redan innan. Och det befarade besannades. Det låste sej för Mollie. Tvärstopp. Hennes fina tjejkompisar hade stannat kvar hos henne men slutligen var dom tvungna att lämna henne med vuxet sällskap så att dom själva inte skulle missa bussen.
Jag fick ett samtal och jag fick prata med Mollie. Hon verkade okej. Jag frågade om hon villa ha lift av mej ner till badet. Nej det ville hon inte. Jag frågade om hon ville åka hem? Nej det ville hon inte. Hon ville vara kvar på skolan så hon skulle kunna gå på musiklektionen på eftermiddagen. Okej sa jag.
Jag hade inte vågat lämna hemmet på förmiddagen för att jag inte visst hur det skulle gå med min dotter. Men nu hade vi en plan. Det passade fint för en mil i springskorna. Kennet behövde rastas och jag behövde rensa huvudet.
Föräldrarna till Mollie kompisar hör av sej och frågar hur hon mår, om dom kan hjälpa till med något. Dom uppdaterar sej via sina barn om hur det går för Mollie. Hur fint är inte det? Att så många både vuxna och barn finns där för oss när det är trassligt är helt fantastiskt fint. Allt stöd behövs i svåra tider och svåra tider är det.
Jag hämtade upp Mollie efter sista lektionen, hon hade varit på alla utom just simningen, det går bättre måste jag säga men jag litar ändå inte på henne ännu. Det kommer ta lite tid till innan vi båda är trygga igen.
Vi lagade middag ihop och maten stod på bordet när min sambo kom hem. Det serverades utomhus för dagen. Så himla mysigt. Jag tog en dusch och när jag kom ner väntade det efterrätt. En rejäl efterrätt må jag säga.
Jockarp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar