Timmars flygning. Det var trögt med att få ut väskan. Det där läget när man bara vill hem. Jag pratade med några resenärer så tiden förflöt ändå ganska smärtfritt. Väskan fångades upp och jag gick mot utgången. Dörrarna öppnades och där stod hon. Kvinnan som som jag älskar. I handen höll hon ett fång rosor. Vita och röda precis som Japans flagga. Hon var stolt över mej. Och jag är världens lyckligaste tjej.
Jag tog farväl av mina löparkompisar och vi satte oss på tåget. Herrgud vad jag är kär i henne. Hon hjälpte mej av med mina stödstrumpor och synen som mötte oss var allt annat än vackert.
Men ett Marathon är ett Marathon och det ska vara tufft.
Vi hämtade upp myset från handbollsträningen och vi köpte ett par pizzor med oss hem. Dom slank ner i full fart. Efter det plockar min underljuvliga sambo fram min favorittårta. Nog är hon speciell alltid och nog visar hon att hon älskar mej, ja faktiskt i allt hon gör.
Jag var i behov av mycket närhet så vi hoppade i säng tidigt. Längtan efter varandra hade varit tuff och att bara ligga i varandras famnar igen kändes helt underbart.
Jag vaknade upp pigg, kroppen är fantastisk. Dock fick jag bekymmer under dagen med mina tår. Jag har fått en inflammation som gjorde det olidligt att få ner fötterna i ett par skor, tja det fick bli tofflor. Kennet och jag körde lite ved och vi höll oss utomhus. Det är nyttigt det vet jag.
Och så igår gjorde jag en sak jag borde gjort för flera år sedan. Men förmodligen har jag saknat mod. Men efter hösten som varit har jag känt att modet växt. Att jag även haft fullt stöd och support från familjen har även det påverkat, så ja nu tog jag ett steg framåt för mitt egna välbefinnande.
Jag har dock tejp på munnen ett tag framåt gällande detta men jag är nöjd och glad. Det kan räcka så va ;)
 |
| Den senaste tavlan på plats. |
Jockarp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar