Six-Star…….

Uppstigning tidigt. Frukost vältes ner och jag hoppade på bussen till starten. En irländsk man fick fnatt och började sjunga på bussen, ett oväntat men trevligt inslag. Startområdet var välorganiserat och smidigt. Dock kallt.

Vi slängde av oss överdgrasbrallorna och gav oss iväg. 12 grader och strålande sol. Ja förhållandena var perfekta för mej. Och det var pigga ben. Jag kände det redan från starten att det skulle bli en behaglig tur. Jag hade bestämt mej för att ta det lugnt, inte riskera min stjärna för någonting. Jag log och tittade på omgivningen. Jag mötte några från resesällskapet ut med banan vi vinkade glatt mot varandra.

In i mål hade jag den svenska flagga med mej som jag fått av vår svenska hejaklack. Det var en mäktig känsla. Ingen rakettid  i mål men med en väl avvägd runda kom jag i mål på 04;37. Fett nöjd. 

Tokyo Marathon medaljen hängdes runt min nacke och jag blev invisad i en ny kö. Dags för den efterlängtade Six-Star medaljen. Jag log och stoltheten bubblade i hela mej när jag fick den runt min nacke. Wow. 2016 tog jag min första stjärna i Chicago åtta år senare tog jag alltså den sista.

Jag tog bussen hem, tog en dusch och gick ner på stan och beställde den flåtigaste pizzan jag kunde hitta. En öl till det satte pricken över i:et.

På kvällen väntade after Run party. Ninjor, samurajer, geishor minglade runt bland maten. Klockan nio var det avfärd hem igen. Alla var nöjda men trötta efter dagen övning.

Sammanfattningen för dagen. Ja, mitt 23 Marathon i Tokyo kan nog bara sammanfattas med ett enda stort WOW.

Jockarp.