Krympande värld...

Ja jag funderar ;)

Att försöka se solen på en totalt mulen himmel det är något jag lärt mej att göra, ju mer jag tränat på det ju bättre har jag blivit. Jag gillar det och jag gillar den 41:a årgången av Leonora Vilhelmsson. Och jag är inte ensam. Att få beundrarbrev och meddelande överallt i cybervärlden är helt fantastiskt roligt. Att människor hör av sej och berättar att dom uppskattar att få ta del av mitt och Mollie liv är ju super kul.

Mollie är ju väldigt lätt på många sätt (dom flesta) hon är pratglad och ofta väldigt pillimarisk och rolig. Hon har lätt för ett leende och ett skratt. Detta gör att våra video vi gör under vår resa och som vi delar med oss av uppskattas väldigt. Och då hör till saken att det är inga omtagningar eller filter på dessa filmer, det är tagit direkt ur verkligheten, vår verklighet.
Men att kunna glädja och sända ut positiv energi till andra människor och då även få feedback på det är ju väldigt väldigt roligt. Så ja, jag tror att vi kör på ett tag till ;)

Jag fick ett meddelande av en person som drömt om mej, tänk det, att jag upptar någon annans drömmar. En främmande människa. Det är vackert, vackert var det också att hon berättade sin dröm för mej ;)

Jag tänkte på det där med kommentaren om Anorexian som damp ner för några dagar sen. Jag funderade på varför vissa människor gör så mot andra personer där dom helt saknar en relation med vederbörande.
Varför försöker man inte i stället lyfta varandra och försöka sprida glädje och kärlek, Ja nu gör ju den stora massan det som väl är men det finns ju ändå många människor som mår så vansinnigt bra av att trycka ner andra, att förminska någon man inte ens har träffat måste ju vara ett riktigt lågvattenmärke. Jag funderade vidare. Vad är det då som gör att så många hör av sej till mej i positiv anda? Vad har jag gjort för att förtjäna det fina från helt främmande människor. Jag ställer mej frågan skulle jag göra det?
Nja jag vet faktiskt inte. Kanske.
Men jag tycket det är väldigt vackert.

Vi spenderade kvällen med damen från grannbyn där hemma. Hon bor förvisso i huvudstaden nu men vi hade mycket att prata om. Och om jag tyckte att världen var liten genom att hon var hemifrån så tycker jag att den krympte än mer när det visade sej att hennes man jobbar på samma bilfirma i Järfälla som mitt ex jobbat på. Väldigt intressant samtal må jag säga och är det inte helt sjukt vilka vägar som kan korsas över en flaska vatten på ett hotell i Thailand. Jag är imponerad.

Jo just det ja, Jennie Eriksson från Sundsvall, du kan i fortsättning maila dina analyser gällande Louise mående för jag kommer aldrig att publicera dina kommentarer. Du är helt förd bakom ljuset, verklighetsförankring saknas helt i dina rader. Och ja jag kan ge dej en fullkomlig rapport om du så önskar. Men det gynnar ingen att skriva om det här. Hennes mående är just nu hennes huvudbry inte min.
Tack på förhand.

Den finaste....

Jockarp.

Giganternas kamp.....

Mamma på bussen....

Mollie började pool aktiviteten med att köra runt mej på en luftmadrass som för dagen kallades för buss. Vi körde runt alla poolernas ytterkanter, vi stannade vid vissa stationer, för att chauffören behövde vila. Fantasi är vacker och jag är mer än gärna delaktig i min dotters. Det är viktigt.
Hennes humör skiftade under dagen från glad till mindre glad och skiftningarna kom snabbt. Jag försökte verkligen inte låta mej påverkas men Gaaa ibland håller jag på att bli smått galen.
Jag lyckades i alla fall vända hennes neråt humör när jag föreslog en milkshakes tävling. Choklad mot vanilj och banan mot jordgubbe så såg dom tävlande ut. Segrade gjorde vanilj och jordgubbe, enligt Mollie alltså. Dessa två ska tävla nästkommande dag. Jag såg chokladen som ohotad segrare men jag fick ju spela med lite.

Jag tog ett löppass och jag gjorde det på ett löpband bredvid en spegel. Jag såg något väldigt vackert under mitt pass. Något jag aldrig sett innan. Inte på det sättet i alla fall.
Varje nedsättning jag gjorde med mitt ena ben visades upp i spegeln, jag såg insidan av låret, fästet vid knäet, jag såg senor, muskler och ben, jag såg vaderna och jag såg fästena till allt detta och det var så sjukt fint. Att ett ben som är i rörelse kan ge sån tillfredsställelse för det estetiska ögat, det var verkligen perfekt. Allt stämde till 100%, en symbios av alla delar. Jag älskar när jag ser ny saker och att se nya saker hos en själv efter att levt ihop i 41 år det är ju helt fantastiskt.

Stor och liten...

Till lunch käkade vi pizza vi behövde bryta av thaimaten lite, Mollie fick en liten och jag en lite större variant.

Efter maten kastade vi boll igen och nu börjar det bli riktigt bra, 80 kast där ha vi det nya rekordet. Mmm vi är lite malliga för det faktiskt.

Om jag spelade med i Milkshakes tävlingen så var det absolut inget jag skulle göra i ett kortspel.
Efter middagen drog vi upp på rummet efter att vi tittat lite på stjärnorna. Det var en vacker kväll.
På rummet skulle det sen utspela sej en kamp mellan två giganter Mamma VS Dotter i spelet finns i sjön. Jag vägrar att vika mej i spel och det vet Mollie, så ja det är på liv och död, typ :)
Denna kväll fick jag dock storstryk av den mindre uppsättningen av mej själv. Hon var överlycklig och jag lekte sur.
Vi busade lite i sängarna innan vi drog på tv för lite chill innan nattningen.

Ja, ännu en bra dag i leendelandet.

Mycket tävlande...

Jockarp.

Small World.....

Busiga myset....

Ännu en dag låg framför oss, helt orörd. Jag började dagen på bästa sätt med att krypa ner i min dotters säng. Hon fortsatte sova. Jag lyssnade på hennes lugna andetag och jag drog in doften av henne. Värmen från hennes hud träffade min och det var en otroligt skön känsla.
Jag masserade hennes hårbotten lite försiktigt och hon började vakna upp.
Jag är jättetrött mamma var dom första ord hon sa.
Humf inte så konstigt din lilla nattsuddare du är sa jag.

Vardagen drog igång, vår vardag alltså :)
Frukost i ett lugnt tempo, det är helt sanslöst va slow jag blivit, jag känner nästa inte igen mej själv. Jag undrar just hur lång tid det ska ta innan jag är uppe i maxkapacitet igen när jag kommer hem, det här är nämligen farligt lugnt.

Vi busade i poolen, åkte luftmadrass och kastade boll. Världsrekordet ligger nu på 35 kast mellan myset och mej innan bollen nuddade vattnet.
Jag landade i min solsäng med min bok under näsan, när jag låg där kom det fram en kvinna till mej och sa:
- Ursäkta men är du från Sölvesborg.
- Ehh ja det är jag.
Vi tog i hand och presenterade oss för varandra. Det visade sej att hon kom från en by en mil från Jockarp. Helt sanslöst vilken liten värld. Hon sa sej förstå var jag kom i från när hon hörde min dialekt. Himla roligt var det i alla fall och vi pratade om gemensam personer som vi båda hade anknytning till. Kul.

Vi äter väldigt mycket thaimat nu, inte så konstigt kanske, men det är sagolikt gott och att  Mollie bara vräker i sej av chilligrytorna gör mej extra glad.

Löpning och poolparty sen lämnade vi hotellet.
Vi gick längs stranden tillsammans och småpratade och tittade på solnedgången. Magnifikt. Vi tog lite bilder sen var det spa för hela slanten som gällde. Fisk-spa.
Hehe Mollie hade vissa problem med att ha fötterna i vattnet, hon gillade inte dom vita fiskarna sa hon.
Nä men titta inte på dom löd mitt råd. Vi flinade gott när vi satt där. Vad vi får vara med om det där lilla pyret och jag ;)
Middag och shopping.
Två klänningar, två klämmor och ett nytt halsband. Gode värld vad hon handlar.
Hem och mannekängandet var ett faktum.

Ännu en bra dag i leendelandet.

Vi två ;)

Jockarp.

Ett steg i taget....

Trött som en gnu hasade jag mer upp klockan nio, jag väckte myset och vi gick till frukosten. Vi är ett grymt team nu, vi har hittat konceptet. Hon sätter sej vid bordet och jag går och hämta dricka till oss. Sätter det på bordet sen drar vi båda på ett varsitt håll för att hämta mat. Jag älska det verkligen, att hon är så stor nu, hon fixar och donar själ utefter vad hon vill ha. Vilken frihet jag ser skymtar där framme vid horisonten.
Jag vet att många säger raden små barn små bekymmer, stora barn stora bekymmer. Ja det kanske är så inte vet jag men just nu njuter jag bara över att vi kan prata på ett vettigt vis och att jag inte behöver hjälpa till med allt längre.
Att kommunicera och filosofera ihop med henne är fantastiskt. Vi lär oss mycket av varandra just nu.

Bad, jo minsann även den dagen bjöd på sol och bad. Det var tävlingar i bassängen och det var superroligt att se barnen när dom samarbetade och hejade på varandra. Enkelt och fint.

Jag och Mollie behövde lite lek och bus för oss själva så vi tog oss till en pool med lågvatten, där började vi kasta boll. Vi kastade till varandra och räknade hur många kast vi klarade av innan bollen damp i plurret. Just nu ligger världsrekordet på 30 kast. Ganska bra tycker jag,

Lite chill för myset på rummet och en löptur för mej. När jag kom tillbaka var det dags för poolparty med barnklubben. Det skulle vi klart vara med på.

Inga större utsvävningar under aftonen skedde, vi var lite trötta båda två. Vi kramade om våra Norska vänner och önskade varandra ett fortsätt härligt liv. Det var dags för dom att lämna detta leendeland för denna gången. Vi bytte mailadress med varandra och tjejerna kramades en sista gång.
Middagen intogs och vi gick upp på rummet och myste till det ordentligt. Mollie ritade lite och vi drog lite kort.
För dagen fick jag ett nytt som jag aldrig fått innan, på kortet stod det - Vara vanlig - Det var ett intressant kort för vad är vara vanlig? I texten kunde man läsa att vi ska finna skönheten i livets enkla och vardagliga ting, vi har lätt att ta den vackra värld vi lever i för givet. Kortet ville uppmärksamma mej på att den speciella gåva jag har visar sej bäst genom enkelhet och lätthet och med ett steg i taget.
Ja kanske jag ska ta det lite mer chill helt enkelt, att uppskatta den vackra världen jag lever i tycker jag dock att jag är fenomenalt bra på att göra ;)

Jockarp.

Chockklorering...

Redo för tävling..

Mollie har snöat in väldigt på att saker ska vara naturvänliga, varför vet jag inte för det är inget vi pratar om allt för ofta, tyvärr får jag väl säga där, (jag borde bli bättre på det) Tydligen ska man inte köpa snittblommor och man får heller ej plocka blommor. Där gick jag i spinn, du menar alltså att vi inte ska ha nyplockade blommor på bordet i sommar. Aldrig i livet sa jag, jag älskar ju nyplockade blommor en sommarmorgon.
Nä det blir inget av med det till sommaren sa lilla fröken.
Okej, ogräs då är det okej att man plockar och sätter in. Ja det är ok för det ska plockas bort så att andra riktiga växter får mer näring.
Herregud vad hon kan ;) Såna saker är det alltså som upptar unga fröken Vilhelmssons hjärna just nu. Intressant.

Vi hade åter en dag med sol och bad. För andra dagen i rad skedde det ett missöde i en av poolerna, ett litet barn råkade göra i brallorna så ingenjören fick kallas till platsen. Mollie tog sej upp bums efter larmet, man kan ju bli dösjuk av att bada i sånt vatten. hua, vill helst slippa det. Poolen rengjordes. Chockklorering hej.

Jag tränade ett pass för att hålla igång magen och muskelminnet, det ger kanske mer än man tror med tanke på att svetten forsar av en, men lite längdträning hade varit rysligt fint nu. En vecka kvar sen är det åter bergslöpning som står på agendan.

Kvällen blev supertrevlig ihop med våra Norska vänner. Vi tog en vända upp i byn och åt en god middag på en kanon restaurang. Efterrätt blev glass och nutellapankakor. Vi tog tuk-tuk iväg och hem gick vi. Så mysigt att gå och småprata och strosa vid stranden en afton med nöjda och glada barn. En helt förträfflig dag i det leendelandet. Den blev dock något sen. Bums i säng när vi kom hem, inte ens några kort orkade jag dra.
Slitsamt med semester minsann ;)

Vi hänger ihop ;)

Jockarp.

Anorexia??

Rutiner i form av att gå upp på morgonen och gå och äta frukost. Ja det är väl ungefär så dagarna börja här i leendelandet.
Dagarna består av bad, chill, närhet och mat. En fin kombo.
Det badades friskt under förmiddagen och tjejerna var med när barnklubben arrangerade vattenpolo, jag var behjälplig i ena målet och det var en rolig övning. Det var barn i olika åldrar och med olika landsflaggor och därmed språk. Fantastiskt att se att dom ändå redade upp och spela tillsammans. Vackert.

Innan lunch var det vattengympa och aldrig har jag väl trott att Leonora Vilhelmsson skulle medverka i något så fjöntigt som vattengympa på en Thailändsk resort. Men nu har det alltså skett. Det var riktigt kul och att göra det ihop med myset gjorde det extra mysigt. Om det gav mej något rent fysiskt är jag dock osäker på.

Mollie ville vila på rummet så jag drog på mej löparskorna och tog ett snabbpass. Samma regler som dagen innan och det funkade fint.
När jag var färdigtränad ville jag ut i solen igen, Mollie var inte färdigvilad så hon blev kvar på rummet. Reglerna var som följer.
Jag kommer tillbaka om en timme, ska du gå ut så ta på dej kläder och ta med nyckeln. Jag ligger vid den stora poolen. Klart?
Svar ja.

Anorektisk? Ja tydligen..

Jag gick i väg och la men i en solsäng. Jag funderade över att jag fått frågan på instagram om jag har anorexia. När jag låg och funderade på det så blev jag mer och mer irriterad över hur människor beter sej mot varandra.
Hur kan man ens skriva så till en annan människa under en bild på instagram? Även om vederbörande nu tror att jag skulle lida av den sjukdomen borde den knipa käft. Vi har ingen nära relation, ingen relation alls faktiskt. Så om de nu var så att jag var sjuk skulle det då hjälpa mej att någon annan vilt främmande människa skriver och frågar mej om det? Nää skulle inte tro det va. Alltså var det inte av omtanke kommentaren skrevs. Mitt svar på fråga blev i alla fall att jag tvivla på att jag skulle lyckas springa marathon distansen om jag vore sjuk. Dessutom har jag mindre muskler och mer fett än på länge. Matchvikten är just nu 59 kg och det till en längd på 166 det kan väl knappast klassas som undernärd precis. (ska kanske räkna lite Bmi på de) Men nä kommentarskrivare fortsatte att tycka och tyckte det såg sjukt ut, jag funderade på hur personen själv såg ut och mådde.
Som väl var kom min dotter till undsättning när jag låg där och retade upp mej på totalt oviktiga människor. Tack för den brytningen. Med sej hade hon nyckeln, Jag gav henne massvis med cred för det. Hon börjar minsann bli stora tjejen nu :)

Mer bad sen drog vi på äventyr. Hopp i tuk-tuk:en och i väg. Jag blev varm i hela kroppen när jag såg hur mycket Mollie uppskattade att åka i disco-bilen.
Ännu en kväll när vi shoppade loss och vi avslutade kvällen med en fantastiskt god måltid alá Thailand. Sagolikt gott.

Jockarp.

Hatten på....

Dagens självis utan hatt :)

Jag fick smeka liten barnkind klockan 09:30 för att vi inte skulle missa frukosten. Det var inte det enklaste att få fart på den lilla partyprinsessan. Lite småyr och ruffsig i håret satte hon sej upp och informerade mej om att hon ju precis hade somnat, ja just ja så var det ju sa jag och flinade lite åt henne. Jag kramade om henne och frågade om hon mådde bra den första dagen på året. Ja och idag fyller min klasskompis åtta år. Jaha vilken är det då?
Vi pratade en stund om ålder och klasskompisarna, alltid mysigt att höra när hon utveckla saker för mej och morgon och kväll verkar behovet av att prata vara som störst.

En vända på toa och jag kollade mej som hastigast i spegel. Vem var det jag mötte där?
Tydligen hade jag svett pannan för mycket i solen när vi var på båtturen så skinnet passade nu på att bytas ut. Det nya året startades alltså med hatt på huvudet stora delar av dagen.
Men min dag började ändå betydligt bättre än andras. Jag hörde när vi passerade ett par rum till frukosten att kräkandet var i full gång, hua. Om det var för mycket dricka dagen innan eller om dom helt enkelt blivit magsjuka av andra anledningar har jag inte en aning om men jag led med dom. Usch måtte vi slippa sånt på vårt rum.

Poolhäng, Mollie ville inte gå till stranden, det ville jag men jag fick vackert ge mej. Istället parkerade jag mej i en solsäng och filosoferade medans barnen lekte. Jag kände mej väldigt avslappnad, jag litar på Mollies simförmåga och vi har en deal om att hon alltid ska informera om hon ska gå till vattenrutchbanorna, där vill jag har koll på henne. Det är så enkelt att det sker en krock när många badbusar vistas på samma ställe. Dealen har funkat fint hitintills. Bra där.
Tjejerna drack drinkar och Mollie käkade glass, jag tog ett par skedar av glassen och då grymtade hon att det är bra om jag inte äter så mycket socker. VA! vad sa du sa jag och boxade till henne kärleksfullt på axeln. Ja du äter ju inte socker alltid och nu vore det bra om du inte gör det så att jag får ha min glass i fred. Hörru blev min reaktion på den kommentaren, men visst hon hade en poäng, kanske är det dags snart igen att renas.

Det märktes att natten varit sen, det blev lite smågnälligt på eftermiddagen. Vi tog en tur till rummet och Mollie ville kolla på paddan, helt ok då kan jag ta ett träningspass. Reglerna var tydliga, ska du lämna rummet går du raka spåret bort till gymmet.
- Ja mamma men jag lämnar inte rummet.

Jag öste på i ett bra tempo och det kändes skönt, men jag längtade hem väldigt till mitt berg under passet. Jag behöver ha några mil i benen nu, kilometrar är för lite. Lite press krävs för att få ett lugn i kroppen. Men det kommer väl.

Tillbaka på rummet och jag möttes av ett sömnigt mys, hon behövde hålla sej vaken till efter middagen så jag föreslog en vända på gatan, hon köpte det tvärt :)

Vi åt middag och landade åter på rummet. Innan nattningen skedde skulle vi bli ovänner, jag avskyr det som pesten men ibland blir det liksom bara så. Men det var inte det jag önskade mej första dagen på de nya året. Hon var sur och jag var sur. Dubbel surt.
Vi somnade i alla fall som vänner och efter orden till varandra att jag älskar dej. Vackert och viktigt.

Jag hann med att dra årets första kort också, fina kort men just nu är jag inne i ett djupanalyserande gällande meningarna med korten, Jag behöver några timmar till och lite konsulterande från en vän innan det är utrett. Spännande.

Jockarp.

Nytt år....

Redo för fest....

Hela hotellet var upp och nervänt, det arbetades för fullt för att fixa till inför den kommande festen.
Vi åt frukost och begav oss ner på stranden för att slippa kaoset på hotellet. På stranden var det tävlingsdags med barnklubben. Det skulle byggas sandslott och det tävlas i löpnig och vattenpåfyllning i låda.
Det var roligt och det var många barn som var med och vi föräldrar hejade på.

Efter avslutad lek badade vi och det var sjukt varmt i vattnet, betydligt varmare än i poolen, dock även saltare och salt i sår är en kass kombo. Myset hade lite småsår på händer och knän så ja det sved en del.
Hem och lunch sen var det shoppingdags igen, Mollie går fullständigt i spinn på denna resan, ny klänning, nytt halsband och nya flätor. Ja det är bara till att lufta lädret lite. Hon är dyr i drift just nu ;)

Vi tog det lite chill på rummet och fixade till oss inför middagen, jag blev kammad och hon vände och vred på mej, snurra ett varv mamma så jag får se hela din klänning. Ja visst....
Vad fin du är i klänning, det är ovanligt med fint.
Ja men tack du sa jag och kramade om den lilla komplimangerskan.

Nyårs middagen intogs med våra nyfunna Norska vänner. Helt fantastiskt trevligt. Barnen skötte sej själva och vi vuxna hade fina samtal. Det arrangerades tävlingar för barnen och det var lyckat. Mollie var på på dom flesta. Och vann gjorde hon med.
Det dansades och skrattades.

Innan nedräkningen inför det nya året skulle ske gick vi ner på stranden för att skicka upp rislyktor. Vi var inte ensamma, stranden var full av folk och hela himlen fylldes av lyktorna. Jag var så oerhört tacksam över att se det, det var så vackert att se dom stiga upp mot himlen över havet. Jag var tvungen att krama om Mollie där vi stod. Det var så mycket kärlek i luften.
Mollies lykta lyfte och hon önskade. Vad är oklart och jag tänker inte fråga henne heller, men önskade det gjorde hon.

Hem till hotellet och det gamla året räknades ner och raketerna smattrade i luften. Helt galet vilket ös det var.
Vi tackade för oss och luffsade nöjda och belåtna till rummet. Somnade gjorde inte lilla fröken förrän klockan ett på natten. Men det gjorde mej inget. Jag njöt av det fina avslutet på 2017 och även av den tilltro jag har till att 2018 inte bara är hundens år utan även Leonora Vilhelmssons år.
I år ska jag finna den sista biten som ska fullborda mitt livspussel. I år kommer jag träffa den kvinnan som har vett i att uppskatta mej och hon som kommer att stå vid min sida i nöd och lust.
Det värsta är över och det bästa har inte hänt än.....Tror kanske att det får bli mitt motto för året ;)

Klockan 24:00

Jockarp.

Födelsedag 41....

Presenter till mej.....

Mollie Vilhelmsson gick ut genom dörren, knackade på densamma och jag öppnade. Hon rev av låten Vi gratulerar, gick in och gav mej en grön elefant. Elefanten hade hon köpt i ett stånd ute på gatan helt alena. Jag köpte den gröna mamma för jag vet att det är din favoritfärg. Underbara du sa jag och gav henne en stor kram.
Tänk ändå att hon fixade det helt själv, jag var imponerad. Möjligt att hon blev lurade på några baht men vad gör väl det.

Vad hade hon mer i rockärmen, jo. Den helt underljuvliga lilla varelse hade tagit ett gammalt kvitto från forex och skrivit en hälsning till mej. När jag läste den började jag lipa, jag ser att du gråter mamma sa Mollie.
Ja hjärtat det gör jag men det är inte för att jag är ledsen det är av en enorm tacksamhet och glädje över att du finns i mitt liv.
På kvittot stod det:
Mamma och doter för altid M<3L Gratis på födelsedagen mamma.
Jag har svårt att förstå och ta in att hon kan sätta så fina ord på pränt, att hon kan förstå att det är vackert och att jag gläds så otroligt av den visade kärleken hon ger. Hon är en riktig lite juvel det är en sak som är säker.

För att göra dagen än mer minnesvärd så åkte vi på utflykt, en båttur med kräkande människor ombord, jippi precis vad man önskar sej. NOT.
Vi klarade oss i alla fall från tråkigheter. Men det är ändå jobbigt att se andra människor må så dåligt.
Båtfärden var alltså väldigt guppig, barnen tjöt av skratt när vågorna slog över kanten på båten, andra skrattade då av förståeliga skäl inte.

Vi åkte ut till Phi-Phi öarna. Det var vacker men ganska mycket folk. En check på ap-stranden sen drog vi vidare för ett fantastiskt stopp med båten ute till havs. Vi hoppade i och snorklade, Mollie blev först skrämd för att fiskarna var så nära, hon kröp upp på min rygg och hängde sej fast. Efter en stund så fann hon sitt eget mod och sa till mej att hålla henne i handen i stället. Vi gled omkring ovanför revet och tittade på den massiva hög med fiskar i olika färger. Det var en vacker stund vi hade tillsammans.
Ytterligare ett stopp på en ö gjordes och den var lite mer öde, där snorklade vi lite och plockade koraller på stranden.

Båt hem och vidare in i bussen som skulle ta oss tillbaka till hotellet. Mollie lekte sten, sax, påse med några andra barn så trippen hem gick oförskämt enkelt.
Hon hade inte badat klart så kvällsdoppet i poolen var ett faktum, jag höll mej dock upp på land under den tiden.
Middagen intogs och vi välte i oss en massa onyttigheter, men vi kunde inte bry oss mindre just då ;)

Leendelandet och kanske framförallt Mollie levererade stort  på min 41-åriga födelsedag.
Tack för det.

41 år ung.....

Hon&jag...

Jockarp.

Boost....

Chill....

När receptionisten ropar och springer efter mej när jag passerar för att gå och äta frukost gör mej klart lite frågande till vad som hänt.
Jag bromsar in och ser undrande på den lilla något runda thailändskan, hon säger på knackig engelska att hon såg mej och Mollie dagen innan och hon tyckte att jag såg rysligt stark och vältränad ut. Först glodde jag bara på kvinnan, tänkte, kopplade jag rätt nu eller var det en skarv på sladden.
Hon fortsatte och hon frågade mej om jag tränade, ehh ja sa jag lite tvekande.
På gym?
- Nää inte så ofta fortsatte jag. Jag springer mest.
Aha sen började hon babbla om Mollie och hennes son, jag lyssnade och log och jag tror att jag förstod, det är något oklart i detta nu.

In i matsalen, och jag hann hjälpa Mollie med att fixa dricka, när jag vände mej om stod det en kvinna bakom mej, hon log och sa. Jaha, kändisar i Thailand minsann. Hur är de med dej? Tja lite tagen på sängen rosslade det väl fram en artighetsrad om att jag mår ok. Något förvirrat gick jag till vårt bord med mjölkglaset och tänkt vad tusan hände?

Dagen blev sen något lugnare som väl var, tjejerna badade och lekte och jag chillade och processade en hel det. Jag analyserade min känslor för dagen och konstaterandet var att det var en bra dag.
Jag har fått distans till tråkigheterna och det jag fyller på mitt inre med just nu är bara glädje.
Det är så många människor som boostar mej på massa olika sätt, jag är enormt tacksam för det och det är inget hymlande med om att jag suger i mej av det och det får mej att växa mej stark igen. Så tack alla fina som stöttar och hjälper mej. Självklart finns det en och annan knäppjeppe som gör egna små analyser på mej men det är minsann lite gulligt det med. Att jag liksom upptar andra människors tid utan att jag ens vet om det, det är Stort.

Mollie och jag tog en shoppingtur mitt över gatan från hotellet. Hon köpte bikini, två stycken slog hon till med men jag tänker att dom kommer nog badas upp så mycket som vi badar. Själv investerade jag i en klänning, den blev något mörk och något kort men nu är det så att mitt lilla smakråd fick välja fritt och då blev det så.
Och även vid klänningsköpet blev jag boostad hysteriskt, förvisso är det deras levebröd att få folk att vilja köpa men att dra på stora trumman så fullkomligt var kanske lite väl. Men jag hade enligt Thailandianen som ägde butiken de största varmaste leendet, dom tjusigaste tänderna, perfekt slimmad kropp, hon pekade på sin egen mage som buktad ut en bit och sen tog hon helt oblygt på min och sa, titta du ser skillnaden du kan ta vilken klänning du vill här så kommer den sitta finare på dej än på mej. Jag bara flinade och köpte klänningen som Mollie valt ut.

Tja ännu en bra dag i det leendelandet.

Humf...

Jockarp.

Barhäng alá Vilhelmsson....

Barfotalyx

Att dom precis bytt ut madrasserna i sängarna på hotellet till nya helt stenhårda var inget varken jag eller prinsessan på ärten märkte något av. Vi var nog helt slutkörda för sov det gjorde vi som små grisar i halmen under en värmelampa.
Jag fick väcka Mollie för att vi inte skulle missa frukosten.

Hon välte ner en massa mat, hon var hungrig lilla fröken, jag var något mer sparsam med intaget för dagen. Mollie hade väldigt bråttom efter maten så kaffet fick jag ta och attackdricka. Och vart hade hon så bråttom till då? Jo det lilla vattendjuret ville i plurret bums. Vi skyndades oss och i flög hon.  Hon gick fullständigt bananas, hon åkte vattenrutschbanan om och om igen.
Efter en avslutad runda kom hon fram till mej och sa:
-Jag har träffat en kompis.
Jaha vad roligt sa jag.
Mollie fortsatte, jag träffade hon och hennes mamma i kön till rutschbanan och jag tyckte dom verkade trevliga så jag pratade lite med dom.
Jaha sa jag.
Det visade sej att det var Norsk liten tjej och hennes mamma som Mollie mött. Jag hälsade på föräldrarna och hängde med dom stora delar av dagen. Tjejerna vek inte från varandras sida någon gång. Så vackert att se, framförallt att se Mollies glädje.
Tjejerna gick på Ninjaparty på barnklubben så jag tog en löptur. Det var på gränsen till dårskap, det var så sjukt varmt när jag sprang längs stranden bland turister som lät läpparna möta en Singha eller en trevlig fruktdrink. Jag gladde mej åt att jag förmodligen skulle må betydligt bättre än dom en stund senare ;)

Vi badade lite till sen väntade det oss en brakmiddag vilket vi verkligen behövde efter en aktiv utomhusdag.
En bra första dag i det leendelandet....

Barhäng....

Jockarp.


 

Tiden....

Väldigt redo för avvfärd...

Det har varit mörkt, det har varit trist. Det har varit totalt nattsvart många gånger den senaste tiden.
Att stänga dörren om dom dagarna, lämna dom minnena kvar i Jockarp det kommer göra mej gott, jag behöver det. Att leva i en relation och att göra det på det stället man älskar mest kan ibland smärta enormt har jag märkt. Efter varje avslutad relation har jag gått där hemma med alla minnena, det värsta i sammanhanget är att det är dom ljusa vackra minnena som förstörs och äts upp för dom förvandlas till sorg. I en hastighet av en fågels vingslags byts kärleken och glädje i dom minnen ut till ren skär sorg och den sorgen kräver sin läkning.

Jag brukar inte känna någon glädje i att lämna mitt hem men nu gjorde jag det, jag tror att det är tvunget för min fortsatta helning efter sveken, såren, hemligheterna och alla lögnerna jag lämnades kvar med. Jag har bearbeta det mesta rent hjärnsligt. Hjärtligt är några bita kvar, men där ställer jag mitt hopp till tiden. Jag gillar inte att tiden går, jag vill fånga varje ögonblick, jag vill egentligen inte använda tiden för att hela mitt hjärta, jag önskar att det vore helt så jag fullt ut kunde varit närvarande i allt jag gör och känner, jag är inte där än. Tiden, jag välkomnar dej för putsning av min själ.

Dörren till dofterna, smakerna, känslorna och minnena stängdes och vi började vår resa.
Tåg till Kastrup, vi pysslade i Mollies pysselbok om att lära sej om kroppen, intressant även för mamman må jag säga.
Kastrup betyder röd pölse och vi slog även till med en varsin glass, vi vill känna sommarkänslan.

Upp i luften cirka 11 timmar och vi roade oss med att lyssna på musik och spela spel. Mollie sov i min famn och jag masserade hennes hårbottten och smekte henens kind, närheten var enormt viktig för oss där upp på 10 000 meters höjd. När hon sov var hon nära, när hon var vaken var hon nära.

Ensamheten, jag har sällan känt mej ensam efter denna avslutade relationen, jag har sett det som lite märkligt eftersom jag känt mej enormt övergiven och ensam andra gånger. Jag har en idé om varför men den blir för lång att utveckla i detta nu, men kanske en dag, kanske ;)
Hur som helst så kände jag den känslan under vår resa, jag kände att den förbannade ensamheten kramade musten ur varje lite cell i min kropp. Det gjorde ont, riktigt plågsamt, vidrigt ont.

Som den känsloanalytiker jag är så analyserade jag fram anledningen till att känslan kom, hanterade den fick jag göra vare sej jag ville eller inte, men att den kom var faktiskt enkelt att förstå.
Det stavas FAMILJ.
När jag är ute och reser med Mollie kommer ofta den bilden fram, hur skulle det sett ut om vi var två vuxna som älskade varandra och gick där hand i hand med Mollie, att jag var den vuxna som kunde stå vid sidan av ibland när någon annan, den jag älskar hjälper Mollie med att ta bort glasspappret. Någon som ser till att hon har sin lilla väska med sej efter ett fika stopp, en annan som sitter bredvid min dotter på flyget och pysslar med henne Jag skulle vilja titta på det vackra någon gång. Se min dotter med en annan vuxen som tar ett självklart ansvar för henne, en som vill, en som älskar mitt barn så som barn ska älskas.

När vi reser så ser jag detta så tydligt, det finns ofta två närvarande vuxna runt ett barn och det är så vackert, men det är också det som smärta mej så hårt, det gör mej så otroligt sårbar, skör och förkrossande ensam. Jag vill inte det, jag vill verkligen inte känna den vidriga känslan. Jag vill bli hel, jag vill känna lycka helt ut, känna lycka i varje lite del i min kropp. Det totala.
Ska det vara så väldigt svårt? och framförallt är vi inte värda det? Är vi människor inte värda att i bland var i total harmoni och känna en total trygghet, ro och lycka?

Så här lär jag se henne mest i 14 dagar <3

Jockarp.

En annan del av Sverige...

Juldagen började i soffan, inte så märkligt kanske med tanke på att natten spenderades campande där.
Jag som verkligen älskar att ligga i sängen och aldrig förstått tjusningen med att sova på soffan fick alltså bita ihop en aning för att tillfredsställa min dotter. Men visst jag sov faktiskt väldigt bra så jag ska inte klaga allt för mycket.
Uppstigning, eldning i pannan och dusch. Jag väckte Mollie och sa till henne att hon skulle titta på sin klocka. Jag gav order om att hon skulle vara redo för avfärd 09:00. Hon var minsann redo och jag blev imponerad.
Regnet öste ner när vi körde över berget till min kära vän. Mollie skulle hysas in där under dagen för jag skulle på lite andra uppdrag.

Min resa fortsatte för ett möte med en ny människa. Jag tänker inte skriva så mycket om det nu för just nu kan jag inte sätta ord riktigt på min upplevelse, jag behöver tid för att få sakerna att falla på plats.
Men det slog mej hur vackert ärlighet kan vara, när två människor träffas för första gången och det är totalt kravlöst.
En annan sak som slog mej var att under tiden jag levt mitt liv så har denna personen också levt sitt liv, på en helt annan plats och på ett helt olikt sätt och ändå korsades våra vägar en mulen regnig juldag.
Även att bagaget på våra ryggar inte tycktes var något skrämmande för någon av oss. Jag hade min historia och min träff hade sin historia, att det måste vara så, det var så självklart och när vi pratade öppet om det så avdramatiserades det hela. Öppet och självklart på något sätt.

Jag var tvungen att vända hemåt för jag hade en middagsdejt med min kära vän och våra barn. Jag körde som vanligt alldeles för fort men det slog mej hur kort vägen till Jockarp var. 10-15 mil Inga avstånd alls i min värld och det gillade jag väldigt mycket.

Middagen då, jo den intog vi på Pinchos gott men väldigt onyttigt ;)
Vi fortsatte kvällen i Jockarp. Barnen lekte och vi mammor drog kort och analyserade nästa ihjäl oss.
Min käre vän fick en gåva av mej i form av en tavla, hon blev precis så glad som jag trodde att hon skulle bli. Underljuvligt att kunna glädja. Det var en vacker dag med mycket vackra inslag.

Jag har precis läst en artikel om mitt ex i en tidning, där berättar hon om hur hon aktivt valt att inte synas i media efter den avslutade relationen med mej. Jag ser det inte alls så konstigt för en sak hon glömde berätta i artikeln var att hon spatserade ut från dörren i Jockarp rakt in till sitt ex i Bromma. Det kan ju vara en av anledningarna till att man inte vill synas så mycket.
Att det hela tiden fanns en annan kvinna när man inför 1,3 miljoner tv-tittare bedyrade sin kärlek till den naiva bonnlöken i Jockarp.

Men nu lämnar jag Sverige och ett förljuget 2017 bakom mej och kommer hem till vad jag tror och hoppas på ska bli ett ärligt och kärleksfullt år.
Jag välkomnar dej 2018 med tro, hopp och kärlek.

Mycket campande nu....

Jockarp.

Julafton....

Älskar telefoner.

Julafton startade inte riktigt som en vanlig julafton för mej, jag brukar alltid följa med min dotter ut till stallet och se om tomten ätit upp gröten. Vi smyger sen upp på loftet och varje år har vi hittat en storsnarkande tomte i halmen. Det är lika roligt och mysigt varje år och detta kommer vara en tradition i palatset ända till lilla fröken Vilhelmsson flyttar hemifrån. Jag kan se henne framför mej när hon är i övre tonåren och hon inte är ett dugg intresserad av att klättra upp på höskullen, men det kommer jag vara och jag bestämmer liksom ;)

Men detta året hade jag lämnat palatset redan klockan fem för att köra ved. Detta är en dag som betalar sej med närmare 7 loppor på ett pass och nä. Kalla mej gärna snål men jag tyckte att det var en dag med hiskligt lättförtjänade slantar. 12 timmars arbete och hem kom jag alltså 18:00.

Jag fick ett samtal halv åtta på förmiddagen och det var Mollie som ringde, hon var sjövild i andra änden av luren, jag var helt tyst och lyssnade på vad hon hade att säga.
Det var som ett rinnande vatten när hon berättade att tomten hade ätit upp gröten, han låg och sov på höskullen. Hon berättade att hon väckte honom och att han frågat henne om hon varit snäll i år.
Jag svarade lite tyst att jag hade varit det viskade hon till mej. Jag bara log åt henne.
Hon fick en liten julgåva av den rödklädda killen med skägget.
Jag frågade henne om mormor och morfar var med eller hon klättrat upp själv. Mormor var med morfar var i skogen. Aha ja ja då förstår jag sa jag.

Jag fick rapport under dagen vad hon pysslade med och hon hade rullat köttbullar och kollat på Kalle.
När jag kom inspattserandes så stod maten framme och Mollie hade fixat med servetter och bordsplacering, hon är en grym fixare.
Vi åt stora lass och sen var det dags för klapputlämning.
Mollie skötte alltihop. Hon läste, lämnade ut klapparna och kramades.
Hon fick klockan jag köpt till henne och hon blev helt överlycklig. Hon kastade sej i famnen på mej och sa tack mamma jag älskar dej. och jag blev så lycklig över hennes tacksamhet. Hon är helt fantastisk min lilla tjej.
Självklart åkte klockan på armen bums och hon rapporterade hela tiden vad klockan var. Nu kan jag nog sluta använda min tror jag ;)

Vi luffsade hem med alla våra saker och jag fick börja pyssla med att som skulle göras. Vi har bråda dagar just nu. Snart väntar avfärd till något varmare bredgrader och innan dess väntar en träff med en för mej väldigt intressant kvinna.

Hon-min mening.

Jockarp.

Vit jul.....

Långa dagar för mej, men jag vet att det snart är slut på det, att jag snart ska vara helt ledig i tre veckor och vara tillsammans med min dotter, det gör mej tillfreds.
Jag kom hem 18:00 och grötkokning skedde bums, tallriken ställdes ut i stallet i vanlig ordning. Detta har vi gjort sen Mollie var ett år.

Som mamma är jag extra sårbar, antar att det är så för alla föräldrar.
Vissa val kan man göra själv för att inte sätta svårläkta sår i sina barn. Jag lyssnar på Andrea Lundqvist låt förväntansfulla blickar https://open.spotify.com/track/73L0eGagjzoaQdt2gzvAiW och tårarna rinner.
Så vacker julen kan vara om man är barn, men den kan även vara förfärlig, helt fruktansvärd.

Jag gav mej själv ett löfte den natten jag åkte in till BB för att förlösa min dotter och det var att hon skulle födas till denna värld och omfamnas av kärlek.
Många tokiga saker har jag gjort i mitt liv innan hon föddes och många tokiga saker gjordes på helgerna när rusningsdryck intagits. För 9-10 år sedan tog jag ett moget och vuxet beslut och det var att helt avstå från ämnen som dövar mina känslor. Jag blev absolutist något som jag sen dess känt att det var ett av mina bästa beslut jag fattat. Jag är stolt över mej själv att insikten kom, ännu stoltare är jag idag då jag faktiskt kan säga att jag inför min dotter alltid är i mina känslor, vilket är viktigt. Hon ser sin mamma alltid, ingen mamma som är dövad eller upptriggad av några ämnen som förändra hela hennes väsen. Det är en vacker gåva jag ger mej själv och min dotter.

Men så tänker inte alla människor, många barn får skador för livet på grund av vuxna som tar till flaskan i tid och otid. All dessa spår som sätts, att jularna som för vissa barn är outhärdligt. Det är så sorgligt och jag blir så ledsen.
Att jag kommer befinna mej ifrån min dotter hela julafton känns helt okej, jag kommer komma hem i kväll och omfamna henne med kärlek och det kommer inte sättas några sorgsna spår i henne. Hennes dag kommer var ljus och full av kärlek och det är så vackert och självklart är det så hon ska ha det.
Ibland far tankarna förbi om att ha öppet hus i palatset, att samla alla barn som inte får den julen ett barn borde ha, men hur ska jag lyckas samla dessa barn, detta döljs ju totalt? Spåren syns oftast inte förrän senare i livet.
Jag får kanske helt enkelt bara släppa det och hoppas att någon annan hittar en lösning. Jag kan ju inte rädda hela världen.

Mollie och jag tittade på den stjärnklara himlen en kväll och hon säger till mej att vi måste titta igen den 25:e för det är den dagen Jesus föddes.
Gjorde han bli min spontana reaktion, jag trodde han föddes den 24:e. Nepp det är en forskare som har tagit reda på att det var den 25:e svara hon mej då. Jaha men varför ska vi titta på stjärnorna då? Jo för det borde vara enklare att se polstjärnan då, för det var ju den dom vise männen följde. Humf hon har en rejäl kunskapsbank redan lilla fröken.

Klart stalltomten ska ha gröt...

Jockarp.

Oroa dig inte.....

Bra bild iaf ;)

Uppstigning innan fem en fredagsmorgon, det är onödigt tidigt det men så är det, ibland får man helt enkelt upp tidigt för att sälja sin kropp.
Jag var inte hundra i toppform, men halv åtta hittade jag gnistan. Jag älskar när det händer. Jag såg en skorsten som är över 90 meter hög, det ryker alla timmar på dygnet året om i denna skorsten. Jag har alltså sett denna rök (vattenånga) i otaliga timmar förut, men just fredagen den 22 december såg jag något annat. Röken låg så vackert och rörde sej i sin hela massa på ett svajande och fulländat sätt, jag ropade på min kollega i komradion och berättade vad jag såg och kände.
Han flinade och sa att jag inte var redig som kunde se något vackert och fulländat i en rökpelare ;)
Jag flinade jag med, jag funderade på hur sjukt det faktiskt måste låtit när jag sa det...Men jag konstaterade snabbt att det är just dessa ögonblicken jag bjuder på som gör att dom tycker så vansinnigt mycket om mej. Och då log jag igen.

Dagen fortsatte väldigt ljus, min väglederska hörde av sej, hon hade förstått att jag haft några tunga dagar, och bara det, att hon får det till sej är ju fantastiskt. Kortet jag fick var vackert med ett underbart lugnande budskap. Tack för det.

Jag kom hem och välte i mej lite mat, badväskan packades och vi körde för att hämta upp en väninna till Mollie som skulle följa med. Vi hade en underljuvlig stund i badhuset, en stund som varade i tre timmar. Tjejerna började prata om dom varma chipsen dom skulle köpa när dom badat klart och vipps stod dom nakna i duschrummet, vad hände där liksom.
När vi står där i duschen säger plötsligt en äldre kvinna:
- Nu känner jag igen rösten, den har jag hört på tv, jag bara älskar bonde söker fru. Frågan kom.
Ska du vara med nästa år?
Näää det tror jag inte sa jag och log mitt största leende.
Kan du inte vara med vädja kvinnan till mej då. Jag gav henne ännu ett leende och sen skildes våra vägar.

På vägen hem pratade tjejerna om vägen och när vi kom till en rondell så sa lilla väninnan, du ska svänga där och pekade till vänster. Jo jo sa jag och rev av ett par varv extra i rondellen. Tjejerna tjöt av skratt och Mollie sa, bra där mamma extra varav, extra varav.
Hon är så van vid mina små dårskaper som kommer då och då, men väninnan frågade varför jag gjorde så. Mollie svarar då, för att hon kan ;)  Det är min dotter det.
Ja det var en lättsam eftermiddag med mycket kärlek och glädje.
Hem kom vi och Mollie åt middag vid Tv sittandes med sitt täcke omhuldat runt kroppen, vi tände ljus och hade det så där mysigt som bara vi kan ha det.

Expressen levererade text ut efter Lindorffs blogginlägg, dom håller sej uppdaterade minsann. Jag märker det ganska tydligt när någon tidning skriver något om flatbonden från Jockarp, det bara öser in besökare på bloggen då. Självklart roligt att så många vill ta del av vårt liv ;)



Det lugnar mej <3

Jockarp.

Leonoras nya dejt :)

Havet och jag...

Dagen började lite tankfull men avslutades med ett fjäderlätt inre. Mollie lämnades för sista skoldagen innan vinterlovet. Hon var pigg och glad men det var inte jag.
Jag chillade lite i soffan med kaffe, kort och musik.
Det mesta indikerar på att jag ska ta det väldigt lugnt just nu och gärna befinna mej vid havet. Sagt och gjort, jag tog det lugnt och jag åkte till havet.
Jag gick där och filosoferade och jag njöt väldigt. Vackert väder, solen vräkte ner på mej, och när jag vände ansiktet mot solen så värmde det faktiskt riktigt rejält på min hud. Så underljuvligt.

Jag hade kontakt med den kära programlederska till bondeprogrammet, hon är verkligen som en duracellkanin den kvinnan. Dagen avslutades med att läsa ett väldigt vackert inlägg på hennes blogg som hon skrivit. Visst att hon är journalist men det var verkligen vackert skrivit. Jag tackade henne för det och fick ett hjärta tillbaka. Jag gillar vår relation ;) Dessutom vet hon hela sanningen om hela bonde historien och det är skönt, att hon hört Louise egna ord och om allt som hände och planerades. Jag har av respekt för Lousie inte berättat allt här på bloggen och kommer antagligen inte att göra det heller. Möjligt att det blir en bok till, det är inte omöjligt med tanke på allt som hänt dom senaste månaderna ;)

En plats i solen, bara för mej ;)

Från havet körde jag till skolan och där var jag med på sista lektionen, Mollie blev så glad av att se mej och ännu gladare över att jag ville vara med i klassrummet, hon är stolt över oss.
När jag önskade fröken god jul sa hon att hon sett bonde programmet och att det var smärtsamt, men att jag inte skulle oroa mej. Mollie har det bra och hon mår toppen i skolan, inget som tyder på någon förändring.
Jag blev rörd av hennes ord, det brände bakom mina ögon av tacksamhet och glädje. Min dotter mår bra.

Vi drog vidare när vi packat mysets alla saker från terminen. Vi körde till andra sidan av berget till våra vänner, där väntade det julgodisbak. Jag var verkligen inte någon energisprudlare när jag kom, men efter ett tag när jag kände känslan av tillhörighet, glädje och kärlek så växte jag mej otroligt stark. Jag skrattade högt och jag kände verkligen livet i mej. Men jag var svajig under dagen. Men det var i alla fall känslor i rätt riktning.
Barnen drog iväg och lekte själva och där stod vi med baket, varför blir det alltid så?
Mat fixades i form av pizza, himla mysigt och lättlagat. En helt formidabelt bra eftermiddag och kväll.
Eftersom Mollie har lov så tror hon att hon får göra som hon vill, men icke sa Nicke. Hon tror att hon ska få vara vaken så länge hon vill, men det funkar inte riktigt så i vår familj, men hon försökte hon tog täcke och kudde till soffan och sa sej skulla campa. Nepp sa mamman strängt :)

Bokläsning skedde i sängen och det var så mysigt och läsa om den lilla hundvalpen Puzzel. Varken Mollie eller jag vill sluta men det är ju en dag i morgon med liksom....

Lindorffs blogg <3

Jockarp.

Bonde söker fru, sista episoden...

Jag har fått åtskilliga frågor om hur vida jag är i en ny relation eller inte, det har kommit frågor på mail, mess, sociala medier och även telefonsamtal. Svaret på frågan är inte.
Jag har blivit flitigt uppvaktad och det är otroligt vackert av kvinnor som gör det. Senast i går när jag kom hem från en lång arbetsdag så möttes jag av ett blombud på trappan. Tänk att komma hem klockan 22:00 efter en 13 timmars arbetsdag och mötas av en fantastisk tulpanbukett. Jag blev varm i hela kroppen, jag älskar blommor.
Kvällens dilemma blev, vem var avsändaren?
Jag vill gärna tacka men det uppstår ofta ett problem i det när man inte vet vem som skickat blommorna. Skriver ett stort tack här i alla fall och hoppas att avsändaren läser det <3

Att jag varit ledig i ett par veckor är inget som plågat mej så mycket, utan det är just när jag åter ska ta tag i arbetslivet som det kan bli en liten konflikt i mej. Att jag också var tvungen att styra upp lite andra saker som då påverkade tiden gjorde att dagen blev extremt lång.
Jag var väldigt social med många olika människor vilket är underbart och jag svarade faktiskt nej på frågan jag fick om jag mådde bra. Det är inte ofta det händer, men jag mådde faktiskt inte helt hundra under gårdagen.

När jag kom hem låg min dotter och sov tryggt i sin säng, jag kunde inte för något i världen låta bli att gå in till henne, pussa henne på kinden och säga att hon är det bästa som hänt mej och jag älskar henne till månen och tillbaka. Hon hörde mej inte men det var vackert att säga det till henne. Jag var helt enkelt tvungen.

Jag känner en sorg i mej inför det kommande bonde programmet som ska sändas idag. Den första inspelningen vi gjorde till uppföljningen var så ljus, vacker och med så mycket framtidstro så det gick knappt att ta in. Det som nu kommer sändas är en helt annan historia, jag är så otroligt skör och jag är inte van vid att se mej själv i den situationen, totalt utlämnad och enormt sårbar.
Det känns som om jag står med mitt söndertrasade hjärta i handen och ber om läkning, det omöjliga just då. Vackert visst men det är mina känslor som visas upp och det är inte i glädje. Självklart finns det en viss framtidstro även i detta programmet med det är av en helt annan karaktär. Jag var verkligen risig i själen när vi spelade in programmet. Jag gillar inte risigisjälenLeonora Jag älskar glada pillimariska livskraftiga blomstrande Leonora. Hon är bäst.

Jag kommer i alla fall inte se programmet, jag kommer befinna mej med människor jag tycker väldigt mycket om och jag kommer att hålla mej sysselsatt med ved, jag har en kärlek till ved. En Fetisch enligt vissa. Så avslutar i alla fall skogsbonden från Jockarp första kapitlet i bonde söker fru ;)

Jockarp.

Julpyssel.....

Mkt tomte i år <3

Jag har lärt mej att ångest är obearbetad sorg men detta är ingen ångest, det är något annat som stör.
Jag vaknade upp och kände mej något piggare men det var ändå något som gnagde. Det känns som om jag har en plus och en minus sida och just nu strider och kamperar dom i mitt inre. Båda vill vinna och jag kan inget göra medans kampen utspelar sej där inne.
Om ångest är obearbetad sorg så är frustration en form av obearbetad ilska. Och det är precis så jag känner inför mitt rådande inre.
Frustation och en störande oro. Jag vill inte ha det så, det är det enda jag vet just nu, hur jag ska få det att släppa har jag inte en aning om. Men det kommer kännas underljuvligt när det väl gör det, det är jag övertygad om. Detta är något jag aldrig varit i kontakt med i mitt 40-åriga liv.

Att försöka se glädjen hjälper mej och att min vän kom på besök lättade upp livet avsevärt. Vi tog en promenad i ett frostigt landskap, det var kyligt, friskt och otroligt vackert där vi gick. Vi pratade om det som varit och det som ska till att ske, vårt mående, ja det snurrades högt och lågt. Jag älskar det kravlösa, att man kan lätta på alla spjäll och inget tycks låta knäppt, ingen dömer den andra för tankar och känslorna som dyker upp, det är äkta vänskap det.

Vi kom hem och fikade lite och hon fick dra några kort, dom var svåra att tyda, men vi tror oss kommit på något klokt ;)
Jag lät bli att dra, jag hade redan dragit tre stycken på morgonen och alla tyder dom på samma sak, det ger mej hopp. Jag får hela tiden samma innerbörd och ofta samma kort.

Min lilla sambo kom hem med taxin från skolan och hon var full av energi, vi dansade lite och hon gick all in. Hon fick mej ännu mer energipåfylld.

Jag hade kontakt med den kära programlederska hon vill höra om min status, mitt mående. Hon fick ett utvecklat, eller invecklat svar av mej. Vi sa hej och på återhörande inom det närmaste. Det är mycket på gång nu och hon vill vara uppdaterad och självklart ska hon bli det ;)

Det väntade julfest med Mollies klass, det var så mysigt och hon var så stolt. Hon visade upp allt hon gjort under terminen, jag snokade lite i hennes mattebok och hon är grym min lilla tjej. Jag är så stolt över henne. Hon är en fin kamrat och hon är väldigt väluppfostrad och skötsam när hon är i skolan. Ja hemma med oftast, hon är ju också ett barn det ska man ju inte glömma.
Barnen sjöng lite sånger och även där blev jag imponerad. Vilket gäng dom är och vilka fina föräldrar. Så härligt och så viktigt.
Det vet en glad och fin kväll.
Och den slutade inte där. Vi fortsatte att ha en helt perfekt afton tillsamman hemma i palatset. Vi började sonderar terrängen i våra garderober efter sommarkläder. Linne och småbrallor fram, det är snart dags, nedräkningen har börjat. Thailand hej!

Förra året befann vi oss här över nyår ;)
I år blir det varmare....

Jockarp.

Bråk och bak.....

Vi började dagen med bråk, det tillhör inte vanligheterna men det händer och egentligen vet jag inte vad som hände, men jag var helt utmattad. Jag har stått i mot så väldigt mycket vinande vind den senaste tiden och någon gång kommer det klart, det fatta jag ju.
Från att tro att livet ska lätta lite genom kärlek och att två vuxna ska ansvara för det gemensamma i hemmet i livet till att åter stå där ensam med skägget i brevlådan. Att jag ännu en gång stod där ensam med det fulla ansvaret för både Mollie och mej själv, att ingen hjälp fanns att få, inget man kunde förvänta sej. Nej det är upp till mej till oss. Allt detta kom över mej när Mollie tog sina vinterstövlar fulla med lera under och gick in på vardagsrumsgolvet.
Jag orkar inte, en massiv trötthet knockade mej totalt.
Av med skorna bums och sätt dej i soffan sa jag till min dotter.

Hon satte sej och jag var så uppgiven, uttröttad och förbannad så hade jag släppt lös urkraften från Jockarp i det ögonblicket så tro jag att taket skulle lättat på palatset. Men jag låter mej inte luras, jag låter mej inte handla i affekt.
Min dotter sätter sej i soffan och jag sätter mej bredvid och så börjar jag, ja jag vet att hon kanske inte skulle få det som kom ur min mun och kanske att hon inte förstod det. Men jag var tvungen att få det ur mej.
Jag började med att fråga vad anledningen var att hon gick in med sina vinterstövlar på nystädat golvet.
Jag vet inte det bara blev så blev hennes svar.

Ok Säger jag och sen börjar jag. Det är så här att du och jag är en familj. Vi ska fixa allt själva, det finns ingen annan som gör detta för oss utan det är upp till oss.
Ska vi ha rena kläder är det vi som ska tvätta, ska vi köra någonstans jag då är det vi som ska se till att bilen fungerar och att det är diesel i den, det är ingen annan.
Ska vi ha levande blommor så är det vi som ska vattna dom.
Ska vi ha mat på bordet så ska vi handla och först ska pengarna tjänas in och det är av mej, det finns ingen annan. Vi ska köra ved och elda i pannan varje dag, så att vi får varmt i huset och varmvatten till att hålla oss rena.
Ska vi hålla skiten i från oss är det upp till dej och mej att städa och göra fint och det gjorde vi ju igår. Idag går du in med leriga stövlar, vem ska städa upp det? Det är ju vi som ska göra det, det är ingen annan som kommer och gör det till oss så varför?
Jag var så slut och så besviken på hela situationen just då så visste inte vad jag skulle ta mej till.
Det enda jag visst var att det kunde bara bli bättre och det blev det.
Vi kramades och hon sa:
-Jag går och hämta sopborsten nu mamma.
Sen hjälptes vi åt att sopa upp jordklumparna, precis som man gör i en familj.

Jag behövde ut så en löptur på berget blev det, jag pumpade mördabacken och för dagen hade hon inte en chans, jag märkte inte ens när jag var uppe på krönet, så öste jag på.
Jag behövde det, jag behövde pressa varje liten muskel i min kropp. Få ur mej frustrationen, den nertryckta ilskan och besvikelsen jag just då hade i min kropp. Bara ut med det.

Dagen fortsatte sen i ljusare nyanser. En väninna till Mollie kom och vi drog igång med lusskattsbak, ja jo vi vet att vi är något sena, att Lucia redan varit men vi kunde inte bry oss mindre.
Det var så underbart att stå där ihop med två fantastiskt fina sjuåringar och baka kakor. Jag njöt varje sekund i hop med dom, dom tröttnade klart ganska omgående och då stod jag där själv och rullade på.

Vi åt lunch ihop och sen bjöd vi ner Mollies mormor och morfar på fika, det var uppskattat.
Tjejerna fortsätter och leker och dom hade supermysigt. Jag går in till dom på Mollies rum jag håller på att få krupp bums.
Gode värld jag var övertygad om att Kim Jong-Un skickat en raket från Nordkorea rakt ner i min dotters rum. Pang.
Städdags tjejer och nä det mottogs inte med pompa ock ståt precis, men just då brydde jag mej inte ett skvatt om det för städas skulle det göras. Punkt.

Humf....

Jockarp.