Förkovring....

Saknade är ibland tuff. Igår lämnades myset på skalbaggen klockan sju, jag hade en yrkeskonferens på jobbet och efter det var det eftermiddagsskift som gällde.
Jag hade missuppfattat tiden och trodde att det började klockan åtta efter att informationen nått mej att vi inte började fören halv tio kände jag att jag lika gärna kunde ge mördabacken en påhälsning. Sagt och gjort. Jag sprang i ös snö. Skönt. En vända i duschen och sen mot bruket jag for.
En rolig givande och intressant konferens blev det då även en gäst var inbjuden att berätta om den nya produkten som vi nu framgångsrikt kör. Vi är duktiga på textilmassa, vilket helt hade passerat obemärkt förbi mej, jag tänkte oss som medelmåttig. Fel av mej vilket var glädjande. De är gott när man kan klappa sej lite på axeln ibland.

Vi pratade även ett nytt manöverrum för min del av fabriken och detta kommer nu bli det mest moderna bygge i Sverige, hur cooolt är inte det då, från råtthål till hippast i landet på några månader, jag gillar det såklart. Det ska bli grymt spännande och följa detta bygge på nära håll. Jag vet även med mej att det kommer att krävas en del extra av oss skyddsombud under denna tid. tufft men roligt jobb.
På tal om skyddsombud har jag nu fått en fråga som jag blev väldigt glad över men samtidigt såg jag en viss svårighet i det. Jag tycker om att utvecklas, gå på kurser och föreläsningar jag gillar att lära mej mer helt enkelt. Detta ser det nu ut som att jag får chans till i form av att vidareutbildas inom skyddsorgansiationen på mitt jobb, från skyddsombud till huvudskyddsombud. Ett litet problem bara, kurs i Stockholm i tre dagar i rad.
Här är ett läge jag faktiskt fundera i tankar, ska jag på grund av att jag är mamma inte låta mej utvecklas själv?  Ska jag helt enkelt enbart tänka på det bästa för Mollie eller ska jag vara egoistisk och åka i väg tre dagar och lära mej, utvecklas som människa i mitt liv? Är jag egoistisk? Ja jag vet inte i detta läget.

Förmodligen kommer jag att åka och förmodligen kommer det att gå toppenbra för myset och förmodligen kommer jag att längta ihjäl mej efter henne, Men jag måste ju leva mitt liv trots att jag är ensamma mamman eller?
Jag tvivla men jag tvivla mindre för varje dag, jag funderar och väger för och emot. Tre dagar separerat är lång tid för oss men vi måste ju vänja oss. Jag måste ju utvecklas i jobbet och som människa om inte så blir jag nog ingen vidare bra förälder.
De känns som jag kommer att tacka ja till en ny utmaning och det ska bli spännande säger jag annat ljuger jag och det ligger ju inte för mej ;)

Jobb till tio då jag även passade på att samtala med basen om min framtida arbetstid, jag vill ju gärna fortsätta med min 50% det är lagom just nu. Men det hänger på brukets goda vilja vilket jag hoppas på att den just är, god alltså. Men med min grymma förhandlingsteknik så känns det mer än bra efter den sittningen. Man ska helt enkelt lägga fram saker på ett sätt som gör det omöjligt för dom att inte tycka att det är en win-win situation. Lätt som en fjäder seglade jag ner till min avdelning, vissa dagar går det väldigt bra.
I går var en sån dag även om den innebar på tok för lite tid med min dotter, när jag kom hem sov hon sött i sängen.
Skalbaggen och kusinhäng från fyra tiden på eftermiddagen hade kostat på. Jag passar på att tacka kusinerna med familj för all hjälp den gångna veckan, ni har gjort ett super jobb med myset medans jag varit på bruket. Tack :)

Jockarp.