söndag 29 oktober 2017

2017-10-24

Hänga gubbe....


Jag har tagit en liten offentlig bloggpaus i några dagar, i och med det så har jag skrivit datum som överskrift så att jag ska hålla reda på mina känslor, om hur mitt liv fortgår.

Det råder ett fullständigt kaos i mitt inre.
Louise kom under sin utbildning fram till att vi inte skulle leva ihop med varandra. Jag älskar henne och hon sägs älska mej. Jag har dock svårt för när ord och handling inte överensstämmer.
I och med det så trasades det sönder något i mitt inre. Tilliten till andra människor fick sej en rejäl käftsmäll och denna gången vet jag inte om jag reser mej innan domaren räknat till tio. Och nu menar jag själsligt.

Hon kände att vi var på olika plan i livet.
Och min högst personliga tro i detta är att hon inte var klar med sitt förflutna, att hon inte landat i livet i sej själv, landat i vad som är viktigt. Kanske är det så att det som är viktigt för henne inte alls passade in i Mollies och mitt liv och tvärtom.

Jag har landat totalt i vad som är viktigt för mej och det är att skapa en trygghet för min dotter, jag har inte klarat av det i denna situation jag har varit egoistisk och det gör mej ledsen, besviken och även oxtokig på mej själv. Mollie Mys Vilhelmsson förtjänar nämligen det bästa och där misslyckades jag.

Än har jag inte berättat för Mollie om hur situationen är, jag måste bli starkare först. Jag vet att hon kommer att bli förkrossad Och att se sitt barn förkrossat på grund av något man själv inte riktigt kan greppa eller förändra smärtar hårt. Just nu orkar jag inte vara stark och bära hennes sorg.

Vi har inte utrymme för drama i vårt liv. Mollie ska kunna se tillbaka på sin barndom och känna att den har varit trygg och att hon har blivit älskad. Hon vet att jag alltid kommer att finnas vid hennes sida så länge jag lever. Hon litar på mej och att jag finns där. Men jag vet även att det blir sår i henne när människor hon tycker om bryter löften och lämnar.

Personligen brukar jag se separationer som ett misslyckande och det kanske jag gör även nu men i detta nu när hon, kvinnan jag älskar och trodde att jag skulle dela mitt liv med gick ut genom dörren så vet jag faktiskt inte.
Jag kanske ska se även detta som en lärdom, men lärdomarna kostar lite väl mycket nu tycker jag.

Jag ser också på detta som en del av mediesvängen. Lite som om jag var ett villbråd som skulle jagas och fångas in, när jag var infångad var det inte längre roligt.
Kanske var det därför hon stod inför 1,3 miljoner tv tittare och sa att jag var kvinnan i hennes liv, kvinnan hon sökt efter, kanske var det därför hon sa att jag var hennes allt, att hon aldrig känt så för någon annan som hon gör för mej. Att jag var hennes blivande fru. Att det var perfektion.
Kanske var inte känslorna sanna, kanske var jag djuret som fångats in. Jag vet faktiskt inte. Jag ska fortsätta att analysera mina känslor i detta.
Kanske var det bara så att hon inte var redo för Jockarp, Mollie och för Leonora Vilhelmsson. Kanske, jag säger kanske.

Men det jag vet säkert i skrivande stund det är att lika lite utrymme som det finns för drama i mitt liv lika lite utrymme finns det för människor som säger en sak men gör en annan.
Jag sa en klok sak i tv en gång och det var att när jag säger att jag älska någon, då är det på riktigt, då tror jag att det ska vara livet ut.
Då gör jag det villkorslöst, jag gör det med en plikttrogenhet, en lojalitet som jag är väldigt stolt över.
Jag sa till Louise att jag älskar henne och hon besvarade det med samma ord och med det trodde jag (naivt kanske) att vi hade samsyn på meningen, att det skulle vara för evigt. Vi saknade samsyn där.
Så ser jag på orden jag älskar dej och det var jag väldigt tydlig med i tv inslaget. Så ja det smärtat nog än lite mer med tanke på att jag var så tydlig, naken, ärlig och enormt sårbar i det skedet. De jag sökte fann jag inte.

Anledningen att jag inte kan grotta ner mej fullt i mina känslor och med det sortera ut saker är en sjuåring som är helt underljuvig. Hon låter mej inte grotta allt för mycket.
Hon kom hem från skolan och det var förlösande på något sätt, hon gav mej en bamsekram och plockade fram papper och penna och talade om att här skulle gubben hängas.

Vi körde några gubbar sen var det dags för simskola. Jag behövde en stund för mej själv så mormor tog med henne dit.
Hon lämnade palatset med sin lilla kasse med badkläder i. Hon vände sej mot mej i dörren och vinkade och sa.
- Jag älskar dej mamma.
Villkorslöst och vackert, hon menade varje ord.
Jag sa det samma och stängde dörren och lät tårarna rinna ut med mina kinder, jag brydde mej inte ens om att torka dom. Jag grät för det vackra i min dotter, jag grät för sorgen inom mej. Jag grät för att jag var stark och vågade göra det. Jag grät för att jag var så otroligt svag, jag grät för ensamheten, jag grät för sorgen över familjen jag trodde på, jag grät. Jag grät för att jag behövde det.

Dagens låt blev Om bara du med Lisa Ekdahl.




Jockarp.

9 kommentarer:

  1. En sak är ju säker och det är att du är grym på att skriva och få ner ord så man förstår exakt. Fortsätt att göra det du är bra på. Men jag är så ledsen för det som skett. Du tar dig upp för du verkar vara en så positiv människa och du surrar minst lika mycket som jag brukar göra så därföt vet jag att du fixar detta. Peace!

    SvaraRadera
  2. Hittade hit idag. Är helt fast. Känner igen mig själv mycket i det du skriver om. Jag har själv just gått igenom en separation. Nu ensamstående mamma till en fantastisk två åring. Om du någon gång skulle vilja skriva en rad till en total främling, så är det välkommet. kattaj@gmail.com
    Ta hand om er, varm kram från en f.d. Kristianstadbo (numera bosatt på Island). Förresten, jag rekommenderar Budapest varmt. Var där i somras och det är en fantastisk stad. Efter det rekommenderar jag Reykjavik ;)
    Eija

    SvaraRadera
  3. Usch vad tråkigt Leonora. Jag är tjugotvå år gammal och tyvärr tycker jag kärleken är rätt ytlig i min ålder, många jag känner som blir ihop med någon, gör slut efter ett tag och sen är det någon annan. Och som du säger haglas det vackra meningar som "kärleken i mitt liv". Har alltid dragits till kvinnor över tio år äldre men bara upplevt den där sorgen då hon alltid varit upptagen med en man. Och kanske ses jag som ett barn i deras ögon fortfarande.Så ofta har jag inte ens sett mening i att försöka visa mitt intresse. Kan inte hjälpa att jag inte ser tjejer i min ålder som intressanta på det djupare planet, ändå blir jag tillsagd att leta där. Men det är liksom inte samma sak...
    Http:/kansloliv.devote.se

    SvaraRadera
  4. Hej Leonora. Jag har inte kommenterat förut, men har läst din blogg ett tag. Så tråkigt att höra om separationen. Sådant är aldrig lätt. Du verkar vara en fantastisk och stark kvinna så du kommer resa dig igen, starkare än någonsin! Kramar från en annan ensam mamma ♡

    SvaraRadera
  5. Åh man känner din sorg ända in i hjärtat😪
    Du skriver så bra o bildligt. Underbart att du har din fina dotter att fokusera på❤️
    Kramar till dig

    SvaraRadera
  6. Sänder dig en tanke & en bra.som varar hela dan ❤

    SvaraRadera
  7. Läser inte så mycket bloggar men H Ä R fastnade jag 💫. Så på riktigt så verkligt så sårbar 💚L I V E T💚All kärlek och respekt 🙏🏻❤️

    SvaraRadera