Klappa....

Klapp, klapp.

Vad är det som är så speciellt med att klappa händerna, ja fråga inte mej men myset tycker att det är stort och roligt, så stort så hon gör det till nästan allt för tillfället. Det klappas när maten ska intas, när hon ligger på skötbordet, i soffan, när tv nån gång är på, när vi jobbar i köket, ja hon klappat till allt.
Jag kan ju verkligen inte klaga på stödet, tänk att få applåder när du tömmer diskmaskinen, när du klär på dej eller sitter på toaletten och gör tvåan.
Tänk er en applåd och världens största leende då, man kan väl inte annat än att njuta och vara tacksam för allt som kommit i ens väg.
Dom stunderna älskar jag verkligen att leva, jag älskar mitt liv hur det har blivit, Jag älska helt enkelt att älska allt.
Och så klart älskar jag mitt mys extra mycket när hon visar sej från sin mest bedårande och rara sida.

Mollie har fått en ny leksak i form av en trehjulig trampcykel, det var snälla tant N som hade den med sej på sitt senaste besök, Mollie fattar inte riktigt hur den fungerar men hon håller på att utforska den, det är super spännande. allt är spännande nu.

Karl pedal :)

Jag funderar återigen över det här med Mollies donator. Min dotter är underbar, glad, söt, trevlig och rar på alla sätt. Men vad är det som har hänt, hon är ju ljushårig, det är inget fel i det men jag får erkänna, att denna fördomsfria människa har fördomar och det är just mot ljusa, blonda och speciellt tjejer då.
Jag har träffat på så många "blåsta" tjejer och en del då mörkhåriga men när man synar dom med lupp så visar det sej att dom har färgat håret från blont till brunt.
Iallafall mitt mys hon har så ljust och änglalikt hår så jag tror att jag blivit lurad, jag vet att det blev fel dom första två gångerna vi var nere och inseminerade, men jag trodde att dom lärde sej efter det att det var en liten mörkhårig kärlek vi var ute efter.
Nu vet jag att det säkert kan ändras och Mollie är ju faktiskt ganska mörk, både i hyn och i dom små underbart vackra ögonen, vi får väl se hur mörk eller ljus hon blir i framtiden, raringen min.

Tittut :)

Ja sen var det det här med kommentarer om min vikt, ja eller kanske brist på vikt.
Det är många i min närhet som kommenterat det och jag går nu i klassen lättvikt och till och med under 50 kilos strecket numera.
En del säger att det inte är klädsamt och det får jag villigt hålla med om.
Men nu är det så att det är många olika anledningar till att jag inte håller min vanliga vikt på cirka 60 stadiga kilo och det är att mitt liv det senaste året varit lite småkörigt, att jag fått barn och ammar, jag har sockeravvant mej nu och fick till att nästan börja helamma i USA på grund av rådande omständigheter, jag har en rättegång framför mej och det har även hänt lite andra saker här som jag i nuläget inte vill dryfta i bloggen eftersom det kan leda till rättsliga återgärder. Men jag ska berätta när tiden är mogen.
Det jag vill komma till det är att jag fortfarande är fullt frisk både fysiskt och psykiskt så att nu kan vikt diskussionen läggas ner. Men tack för omtanken.

Tilläggas i detta utseendefixerade samhället så har jag även fått höra att jag blivit rynkig, hihi ja det kanske jag har, men kan det inte vara så att åldern liksom börja ta ut sin rätt, jag är ju faktiskt inte tjugo längre.
Botox kanske?
Nu väntar jag med spänning på att få höra att jag fått taxöron med, hum.
Jag älskar verkligen min ärliga familj och mina ärliga vänner ;-) Gulle er.

Myset älskar mamma, med eller utan rynkor.

Jockarp.