Blodprov....

Gårdagen var lite jobbig och jobbigt kommer det att bli fram tills nya blodprov tagits på mitt mys.
Anledningen till detta är att hon dricker stora mängder med vatten, jag tycker inte det är så märkligt med tanke på att hon inte dricker välling vilket då andra barn gör och får i och med det i sej ett antal dl varje dag och där då myset får dricker vatten i stället.

Men nu när vi var på vår tripp norröver drack hon upp nästan 11/2 lite vatten på vägen upp och med tanke på att hon satt still i en bil så borde hon inte bli så törstig.
Vidare pratade jag med mina vänner som sa att det är väl lika bra att ta ett blodsocker prov på henne så att det kan avfärdas att något skulle vara fel.
Så när vi kom hem ringde jag till sköterska som sa samma sak som jag googlat fram.
Fullständigt normalt för barn att dricka en bra bit över litern om dagen, men att om jag ville så skulle ett prov tas.
Och ja, jag ville, jag ville stryka det från min lista att bekymra mej om.

Vi kom in till bvc och stick i fingret blev det, myset var så duktig, hon sa inte ett knyst hon tittade bara nyfiket på sköterska som stack.
Resultatet, 9,4 hua, låter inte det högt sa jag.
Efter diskussion med läkare och diabetessköterskan så togs beslut om att urinprov och ett nytt blodprov på fastande mage skulle tas, givetvis glömde jag bort det i går så yoggin slank ner innan sticket, inte så genomtänkt kanske, men man kan ju inte tänka på allt.

Så det blir en lång väntan och en lång helg detta.
Orolig? Nja jag var det inte innan, men nu är jag det minsann. Måtte det inte vara något fel på mitt lilla mys.

Ofta tänker jag på denna man som sägs ha sagt.
-Det är synd om människorna, ja han visste nog inte hur rätt han hade, eller visste han det.
Jag hade tankar som behövdes tänkas och få fritt spelrum, så ut på en joggigtur bar det, jag tänkte alla möjliga saker på min runda på 6 km, de flesta handlade om mitt mys och tanken på att hon faktiskt kan var sjuk eller bli i framtiden.
Detta har jag inte gett så stora funderingar innan i vårt gemensamma liv och hon har ju varit en ovanligt friskt litet tjej, febran en gång i livet, det är inte mycket det.

Ett fysiskt illamående sköljde över mej när jag funderade över det, så jag sprang på i ett högt tempo och försökte trycka undan dessa tankar och samtidigt trycka ner det som ville upp.
Jag var rädd.
Men tankar blev till ord och jag sa till mej själv.
- Måla nu inte fan på väggen Leonora, det är inte din stil.
Och nej det är inte min stil (inte nu längre) så helgen ska levas som den är planerad.

Vi hade besök av en vän som inte syns till här i borgen så ofta, men igår klickade våra kalendrar, ett mys som skrattade och busade så hon höll på att gå sönder av besöket gjorde att mamman glömde både tid och tankar på ledsamheter. Skönt.

Gällande hästfronten så är det så mycket hästar och nya människor i mitt liv just nu så jag har lite trubbel med att hålla isär allt, gården är full, överfull.
Barn och djur är underbara och jag har bägge :)

Tanken var att vi skulle ta en kvällstur ner till Hällevik och kolla in den årliga jazzfestivalen, men med regn, rusk och ett trött mys tog jag ett enväldigt beslut om att stanna hemma, vi får se om det blir en tur i afton istället.
Jag hängde vid TV och slötittade lite på OS. Stavhoppet var spännande och när en löpar trillade i löploppet så blev jag helt stum, tänk på den stackars människan som tränat och slitit och blivit så bra så hon platsade på en OS arena i en final, springer och snubbla, tydligen hade hon gjort det en gång innan i ett stort mästerskap. Usch stackars brud säger jag bara.
Jag funderade även på vilka känslor som går igenom kroppen på en person som får kliva högst upp på pallen i ett OS och få se flaggan hissas till tonerna av nationalsången. De måste vara en helt sjukt grym känsla det.

Och vad är nu "Trad" Jazz?

Jockarp.