För att på något sätt hitta balans, få ner andningen på rätt plats gäller löpning tidigt på morgonen innan Mollie ska väckas. Jag behöver den där stilla morgonen på berget mer än nånsin nu.
Måndagen började som fredagen, hon vägrade gå ut ur bilen. Jag hade fyllt bilen med tre terrier som jag skulle använda om problem uppstod. Jag var ju tvungen att hem med dom för en promenad och dom kan inte vara i bilen för länge när det börjar bli varmt.
Mollie som alltid varit så rädd om det där lilla gänget kändes helt likgiltig inför informationen om värmen för dom.
Hon var liksom inte där. Efter 20 minuter fick vi ut henne ur bilen och för dagen lämnade jag bums. Det sved och rev i mej men vad för val fanns?
Jag messade skolan en timme senare och då hade dom fyra meter till ingången. Helvete.
Jag skulle springa till stan för att hämta upp mina föräldrars bil som stod parkerad i Falkvik. Dom skulle på resa och jag skulle ombesörja bilhämtandet. Jag grät hela vägen in till stan och jag passade mej för att passera Mollie skola.
Jag fick rapport om ogiltig frånvaro på henne och jag blev så in i helvetes förbannad. Hon kämpa varje sekund för att komma till skolan och att vara där och ändå får hon frånvaro.
Jag behövde den största påsen i världen att andas i.
Jag hämtade upp henne vid skolslutet och det fanns noll glädje.
Hon frågade vad är det för mening med allt.
Ja den frågan har jag ställt mej själv ett antal gånger i livet men jag är snart 47 år inte 12. Dom orden skaver i mej.
Eftermiddagen ledde till ett sammanbrott vilket jag inte vet resultatet på ännu. Det kan bli bättre men det kan även bli sämre. Men jag behöver en effekt.
Kvällen bestod av fysträning på handbollen och där såg jag en gnutta glädje i min dotter. Den känslan, obeskrivbar.
Jockarp.
Stackars din dotter. Det är hemskt när man inte mår bra. Kolla upp så att det inte är någon som är dum vid henne i skolan. Jag hoppas hon mår bättre snart.
SvaraRadera