onsdag 12 mars 2014

Dublin Maraton....

Livet är lätt när man är tre år ;)


Jag läste min löpartidning i soffhörnet. Jag läste om en grupp människor i olika åldrar som tränade inför Stockholm maraton.
Jag sa till fröken flickvän;
- Nån gång i livet vill jag genomföra ett maratonlopp och det bör ske innan år 2016 har passerat.
(De beror på att jag har halvtidstjänst fram till dess och har alltså all tid i världen att träna) (eller nästan iaf)
- Gör det då svarar hon.
Stockholm var fullbokad så jag började sondera terängen.
Ett lopp i Oktober kunde ju passa ypperligt, jag har några månaders träning framför mej för att komma i form. Det är viktigt för mej att jag springer loppet med dom bästa förutsättningarna. Sån är jag.
Dublin Maraton är därför bokat och betalt.
En del spontanshoppar och jag spontan bokar maratonlopp. Hehe.
Nu ställer jag mej bara frågan.
- Hur svårt kan det varar att springa 42195 meter?
Jag lova att återkomma i ärendet den 28 Oktober.

Ingen tid att spilla, jag drog på mej mina nu uttjänade dojor och drog iväg. Det var längesen jag gjorde ett långlopp och jag kände ett stort sug och behov av att testa.
Solen vräkte ner så outfitten blev för första gången detta året småbyxor.
Underljuvligt. Jag angrep mördabacken och jag trampade sen vidare över stock och sten, med världens sämsta lokalsinne blev jag förvirrad när jag mötte asfalt. Nån kilometer efter det möttes jag av skylten Blekinge län.
Jag hade kommit över berget och hamnat i Håkanryd. Jag tröskade på kilometer efter kilometer och det kändes ganska behagligt. Lite stumt blev det efter en och en halv mil, men skam den som ger sej.
Jag vände hemåt och äntligen hemma visade klockan två sprungna mil. Tiden var inte dålig den heller. Den var inte så bra som i New york loppet men så var det första långloppet på länge. Jag var nöjd.

Vi hade skiftbyte hemma, dags för fröken flickväns träning. Jag tog hand om barnen och började laga mat. Jag tullade på falukorven när den var rå. Det är det godaste jag vet och jag vet hur tufft det var när jag var gravid och det beteendet inte lämpade sej. Det var tuffare än tufft ;)
Hur som tuggade jag på en bit, sen blev jag plötsligen illamående och kräktes rakt ut på köksgolvet.
Mollie kom fram till mej och sa;
- Det får du allt torka upp mamma.
Haha, ja dom är härliga dom små liven. Jag torkade givetvis upp kräket, tvättade av mej och fortsatte med middagslagandet.
Jag har varit ute för detta fenomen en gång innan när jag låg i fosterställning efter ett löppass. Då trodde jag att det berodde på att jag druckit vatten i en bäck under turen.
Nu vet jag bättre.
Detta handla om att kroppen producerat mjölksyra och inte varit kapabel att bli av med den. Det enklaste sättet för lilla kroppen att bli av med syran är att magsäcken töms.
Jag är inte skraj för detta och jag räknar kallt med att det kommer att ske ett antal fler gånger på min resa att nå mitt nästa mål.
Jag ska nu börja träna min mjölksyra tröskel och även i denna träningen räknat jag med att ibland gå över gränsen och få smaka på spyan.
Jag hoppas nu bara att det är värt det.
Hittills har mina uppsatta mål uppnåtts så jag ser inte detta som något jag inte kommer att klara av.
Men visst över fyra mil löpning har respekt med sej. Men jag tror att det är min grej ;)

Tisdag betyder gympa så myset hängde med mormor på bamsegympan och jag och en väldigt gnällig liten mini blev kvar hemma i borgen.
Fröken flickvän var på fackuppdrag vilket det inte direkt lämpar sej för att ha småfolk med sej på. Det blev några dryga timmar med ett barn som var allt annat än i form. Det enda man i dessa lägen kan trösta sej med är att det går över. Bara att bita ihop alltså.
Badet nästa


Jockarp.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar