tisdag 11 mars 2014

Flaggfärger....



Min tanke var att skriva om något helt annat idag men det hände så mycket märkliga saker under gårdagen. Mycket som jag inte tycker om och som jag behöver dryfta här. Saker som vi tingas leva med varje dag.
Det ringde en tjej till mej som visade sej vara den nya flickvännen till min flickväns ex. Jag kallar henne bara för N i inlägget.
Hon hade lite frågor angående min och hennes delaktighet i det som händer mellan min flickvän och hennes pojkvän. Jag tycker att det var storsint av henne att ringa. Sen att vi absolut inte höll med varandra i allt ser jag inte som så märkligt.

En sak som vi var rörande överens om det var att det inte är okej att inte hennes pojkvän vill ha sitt minsta barn och att han gör skillnad på dom bägge. N berättade för mej att han pratar mycket om hur mycket han bryr sej om sina barn. Jag stack hål på den bubblan ganska omgående och hon kunde inget annat än att hålla med.
Att han säger att han vill vara med sina barn det är en sak, men handlingen säger något helt annat och ja vad annat kunde hon göra än att hålla med, handlandet talar sitt tydliga språk.
Jag gjorde en jämförelse lite senare under dagen och jag tyckte att den var bra.
Det är ungefär som att jag skulle säga att jag älskar män, att jag vill ha sex med dom och det är det bästa jag vet. Min handling säger något helt annat. Jag ligger med en kvinna och henne älskar jag ;)

N försökte sej på att lägga skulden på mej för att umgänge uteblivit. Anledningen skulle vara min blogg.
Och ja, det var nog det sjukaste och det sämsta argument jag hört de senaste åren.
Jag hade skitit fullständigt i vad som skrivits i en blogg om mej. Mitt barn skulle likväl varit hos mej och jag skulle gjort allt som stod i min makt för att så skulle ske. Det är alltså bara blaj och ett försök att lägga över sitt dåliga uppförande och samvete på någon annan.

När en förälder säger att sin dotter är en jävla flatunge och att man gör skillnad på sina barn i den milda grad att den ena träffar man men den andra är man totalt ointresserad av. Då tycker jag nog att man ska rannsaka sej själv lite.
Att N;s pojkvän även väljer att ställa diagnoser på mej så som Narcissistisk, psykopatisk och att jag har en massa bokstavskombinationer tyder väl ganska mycket på att fokus läggs på annat än sina barn.
När jag konfronterade pojkvännen angående dessa diagnoser så var han inte stursk. Luren slängdes på i örat.
Det är lätt att var tuff i text minsann.

Jag tyckte för övrigt att N var förståndig.
Hon ville ha en förändring och det ville vi med. Att tex bestämma ett antal dagar när lilla mini ska träffa sin andra förälder och att det faktiskt då inträffar hade vore en lösning på många problem, men ena parten vill inte det och den parten sitter inte i Jockarp.
Ja, jag tyckte hon var förnuftig och vi pratade om vettiga saker den största delen av samtalet och jag kände faktiskt ett hopp om en ljusare framtid och att barnet får träffa båda sina föräldrar.
Men det hoppet släcktes omgående av det som sedan skedde.


Under gårdagen skulle nämligen den andra föräldern ha lilla mini, detta blåstes av när fröken flickvän stod utanför hans port med barnet.
Svaret på meddelandet löd.
Jag ska inte ha henne, jag är inte hemma. Du får ta hand om henne.
Det var den först bloopern under dagen, men mer ska komma.
Lilla fröken bonus skulle på fyraårskontroll och fröken flickvän har ett intresse av vad som sägs på kontrollen så det har varit bestämt sen innan att hon skulle medverka.
Hon lastar lilla mini ännu en gång och åker i väg.
Hon ringer efter en stund och är förbannad.


Den andra föräldern meddelade fem minuter innan kontrollen skulle ske att han flyttat kontrollen till på torsdag.
Är detta ett lämpligt beteende?
Nä den vita flagg som var möjlig efter N;s samtal blev med detta fruktansvärt omogna sätt kolsvart.
Lilla mini har haft feber och på grund av en människa som vill visa makt fick hon ut och åka två gånger utan någon som helst anledning.
Detta är inte okej någonstans. Fy skämmes säger jag bara. Hur vore det att någon gång tänka på barnen (som man nu även säger sej bry sej så väldigt mycket om.)
Vad det gäller N hoppas jag verkligen att hon hittar sej en riktig man för hon verkar för tok för bra för denna snubbe.
Lycka till med det.


Jockarp.


5 kommentarer:

  1. Riktigt starkt inlägg.
    Det dröjer inte många år tills barnen är stora nog att kunna läsa din blogg själva. Stackars man den dag när barnen själva kan ta reda på sanningen och bilda sig en egen uppfattning. Då lär han ångra ett å annat. Hoppas han inser (innan det är försent) att det är hans egna barn som han skadar och den skulden kan han inte lägga på någon annan. Det är hans beslut helt.och.hållet!

    SvaraRadera
  2. Leonora; jag har skrivit några peppande inlägg till dig här tidigare. (Och det är alltså ytterst sällan som jag kommenterar på bloggar). Men jag har sen en tid tillbaka reagerat över hur du använder din blogg, i relation till din flickväns ex. Att det är din blogg där du får skriva vad du vill, det är det nog ingen som kan invända mot. Inte heller mot det faktum att du blir arg, och säkert hämdlysten - över hur exet behandlar sitt barn. Inte så konstigt. (Som lesbisk blir jag asförbannad när jag läser om hans behandling och kommentarer - och jag känner med hela er lilla familj).

    Men- OM det nu är så att bloggandet faktiskt skapar problem mellan mannen och hans barn, genom att det ökar på hans känsla av offentlig förnedring och maktlöshet och att han straffar sitt barn på kuppen. Om det nu är så - varför inte lägga ner...? Är barnets välmående och framtida relation till sin pappa mindre viktigt för dig - än att bevisa för dig och mannen att du är oberoende och inte böjer dig? Att sluta blogga om flickvännen och barnets relation hennes ex och barnet - skulle ju inte vara att böja sig. Det gör dig inte liten och maktlöst. Tvärtom - det gör dig stor.
    Bara stora människor klarar att lägga stolthet och oberoende åt sidan, för att tex värna ett litet barns långsiktiga bästa. Sånt är svårt när ilskan eller hämdlystnaden pumpar på. Och din flickväns ex klarar det ju uppenbarligen inte. Men du - du borde göra det. Du är väl inte som han?

    Allt du gått igenom har lärt dig att kämpa - och det ÄR bra. Men ibland handlar "kamp" om att göra motsatsen till det som känns tillfredsställande innuti en. Som att tex inte ge efter för känslorna, och istället göra det som är långsiktigt bäst för barnet.

    Lycka till Leonora - jag tror på din godhet, och empati, och på att du har förmågan att göra rätt val framöver. Tror att du i-n-t-e är som flickvännens ex. Håller tummarna för att du har inre styrka nog att göra de verkligt t-u-f-f-a valen framöver, för familjens skull. Kram på dig och familjen. /"nollåttan".

    SvaraRadera
  3. Hej!
    Hemskt tråkigt att behöva läsa sådana här inlägg. Det bästa är om de två biologiska föräldrarna får lösa sina problem utan inblandning av tredje och fjärde part. Talar av egen erfarenhet - det blir aldrig bra när "andra" ska lägga sig i, även om det är av välvilja. Känner din frustration, men det hjälper inte att lägga ut något sådant här till "allmän beskådan". Lycka till i framtiden!

    SvaraRadera
  4. P.S Ett förtydligande: jag menar alltså inte på något sätt att orsaken till mannens beteende är ditt bloggande. Precis som du skriver, vilken annan person skulle reagera så? Typ ingen. Orsaken till att mannen beter sig som han gör är hans inre -- att han tänker och känner och reagerar helt åt helvete. Och hans beteende är så osmakligt att man ryser.

    Men, tänk dig den här liknelsen; jag tycker inte om att byta bord på krogen när fulla heterosexuella snubbar börjar mucka med mig och min flickvän. Och eftersom principen om att det är dom som ska backa är viktig för mig – så spänner jag ögonen i dom och talar om det för dom; även när dom är uppenbart muckiga. Vid ett tillfälle innebar det att jag fick ett ölglas över mig. Tycker jag att det var mitt fel? Nej – felet var hans, beteendet är det han som är ansvarig för. MEN – konskekvenserna gick ut över mig, (öl över nya kjolen). Ångrade jag mig? nej – för mig var principen viktigast.

    MEN: om jag hade ett barn med mig, och ölen riskerade att hällas över barnet – då skulle jag faktiskt INTE spänna ögonen i den aggressiva packade mannen och ge igen, (även fast jag har rätt till det), eftersom jag vet att handlingen riskerar att få konsekvenser för barnet. I det läget är principen om att skydda barnet viktigare än att hålla på min princip om att inte backa. Men det kräver mental styrka att göra något sådant, och alla har inte den.
    Hade du inte varit kvinna, och jag övertygad queerfeminist, så hade jag sagt något i stil med det här: - Han är ingen man. Men du kan vara det. Det faktum att han hämnas på sitt eget barn visar att han är en bebis själv. Visa honom vem det är som är mannen i den här konflikten – vem av er två som har den mentala styrkan som krävs för att höja sig ur sandlådan och sätter barnets bästa i främsta rummet. (Jag tror att det är du)

    (Sen är jag djupt skeptisk till hur bra det är för barnen att höra den ena föräldern smäda den andras sexuella läggning. Samtalsterapi för flickvännen och exet, snarast, låter som en bra investering – om nu mannen ska ha delad vårdnad och påverka barnet...).

    Nå, lycka till i er lilla familj - jag håller tummarna för er! Håll fokus på det goda i livet; familj, kärlek, vänskap, utomhusliv, naturen. Den som är minst bitter och fientlig, vinner ju alltid matchen om det goda livet ! :-)

    kram på er - vi är många som håller på er!

    SvaraRadera
  5. 08:an Jag vill bara säga tack.
    Vänligen Leonora

    SvaraRadera