torsdag 28 december 2017

Tiden....

Väldigt redo för avvfärd...


Det har varit mörkt, det har varit trist. Det har varit totalt nattsvart många gånger den senaste tiden.
Att stänga dörren om dom dagarna, lämna dom minnena kvar i Jockarp det kommer göra mej gott, jag behöver det. Att leva i en relation och att göra det på det stället man älskar mest kan ibland smärta enormt har jag märkt. Efter varje avslutad relation har jag gått där hemma med alla minnena, det värsta i sammanhanget är att det är dom ljusa vackra minnena som förstörs och äts upp för dom förvandlas till sorg. I en hastighet av en fågels vingslags byts kärleken och glädje i dom minnen ut till ren skär sorg och den sorgen kräver sin läkning.

Jag brukar inte känna någon glädje i att lämna mitt hem men nu gjorde jag det, jag tror att det är tvunget för min fortsatta helning efter sveken, såren, hemligheterna och alla lögnerna jag lämnades kvar med. Jag har bearbeta det mesta rent hjärnsligt. Hjärtligt är några bita kvar, men där ställer jag mitt hopp till tiden. Jag gillar inte att tiden går, jag vill fånga varje ögonblick, jag vill egentligen inte använda tiden för att hela mitt hjärta, jag önskar att det vore helt så jag fullt ut kunde varit närvarande i allt jag gör och känner, jag är inte där än. Tiden, jag välkomnar dej för putsning av min själ.

Dörren till dofterna, smakerna, känslorna och minnena stängdes och vi började vår resa.
Tåg till Kastrup, vi pysslade i Mollies pysselbok om att lära sej om kroppen, intressant även för mamman må jag säga.
Kastrup betyder röd pölse och vi slog även till med en varsin glass, vi vill känna sommarkänslan.

Upp i luften cirka 11 timmar och vi roade oss med att lyssna på musik och spela spel. Mollie sov i min famn och jag masserade hennes hårbottten och smekte henens kind, närheten var enormt viktig för oss där upp på 10 000 meters höjd. När hon sov var hon nära, när hon var vaken var hon nära.

Ensamheten, jag har sällan känt mej ensam efter denna avslutade relationen, jag har sett det som lite märkligt eftersom jag känt mej enormt övergiven och ensam andra gånger. Jag har en idé om varför men den blir för lång att utveckla i detta nu, men kanske en dag, kanske ;)
Hur som helst så kände jag den känslan under vår resa, jag kände att den förbannade ensamheten kramade musten ur varje lite cell i min kropp. Det gjorde ont, riktigt plågsamt, vidrigt ont.

Som den känsloanalytiker jag är så analyserade jag fram anledningen till att känslan kom, hanterade den fick jag göra vare sej jag ville eller inte, men att den kom var faktiskt enkelt att förstå.
Det stavas FAMILJ.
När jag är ute och reser med Mollie kommer ofta den bilden fram, hur skulle det sett ut om vi var två vuxna som älskade varandra och gick där hand i hand med Mollie, att jag var den vuxna som kunde stå vid sidan av ibland när någon annan, den jag älskar hjälper Mollie med att ta bort glasspappret. Någon som ser till att hon har sin lilla väska med sej efter ett fika stopp, en annan som sitter bredvid min dotter på flyget och pysslar med henne Jag skulle vilja titta på det vackra någon gång. Se min dotter med en annan vuxen som tar ett självklart ansvar för henne, en som vill, en som älskar mitt barn så som barn ska älskas.

När vi reser så ser jag detta så tydligt, det finns ofta två närvarande vuxna runt ett barn och det är så vackert, men det är också det som smärta mej så hårt, det gör mej så otroligt sårbar, skör och förkrossande ensam. Jag vill inte det, jag vill verkligen inte känna den vidriga känslan. Jag vill bli hel, jag vill känna lycka helt ut, känna lycka i varje lite del i min kropp. Det totala.
Ska det vara så väldigt svårt? och framförallt är vi inte värda det? Är vi människor inte värda att i bland var i total harmoni och känna en total trygghet, ro och lycka?

Så här lär jag se henne mest i 14 dagar <3


Jockarp.

12 kommentarer:

  1. Fint skrivet, om än tungt. Du verkar ha nära till dina känslor - det är både modigt, starkt och vackert. Är övertygad om att du snart kommer ha den där livskamraten vid din sida. <3 Det är både du och din dotter absolut värda!

    SvaraRadera
  2. Hur många relationer har du haft under Mollies levnadsår?

    SvaraRadera
    Svar
    1. 2 om man nu kan räkna det sista som en relation.

      Radera
  3. Dagen kommer då du får uppleva detta! Du är en sån fantastiskt fin och varm människa så jag är övertygad om att det finns en kvinna som vill dela livet med dig o Mollie💝💝 Ha nu en skön och avkopplande semester !😘😘

    SvaraRadera
  4. Jag är kanske en romantiker som ingen någonsin kommer förstå... men för mig ha dlar det om en enighet/helhet. Att kunna stå framför någon och säga jag älskar dig (med hel kroppen och själen) och att få det tillbaka är det största! Från där utvecklas en sorts trygghet/säkerhet, som man delas med barn och nära. Du skriver vackert. Tillit, ärlighet, öppenhet och tramserier är det bästa och lättaste som finns.

    SvaraRadera
  5. Allt har sin tid men jag hoppas o tror ”att när vi går genom tiden, att allt det vackra inte hänt än” - som en av Hellströms magnifika titlar.
    Men först måste vi lära oss att de val vi gör blir en del av våra liv o vi måste bara igenom det - alla delarna, vi måste ta konsekvenserna av de val o handlingar vi gör.
    Så man ska nog vara mer försiktig med vilka val man gör & lyssna mer på sin magkänsla. Även när det kommer till kärlekskänslor. Busenkelt ju.
    Inte.
    Ha det härligt i Thailand o va i stunden ☀️

    SvaraRadera
  6. Du kommer o hitta din livskärlek o som e värd daj o ditt hjärta 😀 när man har sett daj på tv så ser man på hela daj vilken underbar bruk du är. O med en söt lite dotter med

    SvaraRadera
  7. Lovar daj att du kommer hitta kvinnan i ditt liv med hjärtat på rätt plats snart. Hoppas så att både du o din dotter blir lyckliga. De man har sett på Tv:n av daj så verkar du ha hjärtat på rätt plats o va ärlig rolig mm 😀 ha en tre mig resa 😎

    SvaraRadera
  8. Förstår att tankarna kommer när man sitter på ett flyg fullt av barnfamiljer där de flesta består av två vuxna. Inte för att alla de familjerna har ett perfekt familjeliv, många håller ihop bara för barnens skull och tror att barnen inte märker att det inte finns någon kärlek kvar mellan föräldrarna. Då är det så mycket bättre som Mollie har det, en mamma som älskar henne gränslöst. Din kvinna kommer Leonora - hon kommer när du minst anara det , låt tiden ta den tid den behöver för det behöver du oxå. Njut av solen och värmen och av att du har en vacker dotter som älskar dig villkorslöst! Gott Nytt År - må 2018 bli DITT år :)

    SvaraRadera
  9. Önskar dig mest av allt att du kan finna ro i att låta tiden gå lite. Det är fånigt nog det enda som hjälper. Kärleken finns där och om någon vågar älska så är det väl du.
    Jag är fullkomligt övertygad om att de flesta vill uppleva den totala kärleken och tilliten som du beskriver men den kan inte jagas fram. Springa får du göra på berget, i kärleken får du vackert promenera 😉 Mollies andra förälder och din stora kärlek kommer snart. ❤

    SvaraRadera
  10. Kärleken är underbar men också mycket smärtsam. Tiden måste läka såren. Njut av eran egentid nu och ha en underbar semester. ❤❤ kram

    SvaraRadera