underregnbågen.se

Blogg listad på Bloggtoppen.se

torsdag 27 december 2018

Familjer.....

God morgon är du riktigt vaken än?


Vi satt på frukosten och jag såg mej omkring. Så många oleende människor. Varför? Alla är lediga, semester, vi är ju i Thailand, det leende landet.
Jag funderade mellan intaget av ägg och omelett på hur mycket lidelse det fanns i det rummet jag befann mej i. Jag rös till. Jag tänkte på mitt eget liv att här satt jag stark, frisk och lycklig, ändå så fanns det lidelse inom mej. Jag tänkte på dom människor jag mötte, vart dom befann sej känslomässigt. Någon nyförälskad, någon som var orolig över sin hälsa kanske, någon som var sur på nån annan person, någon som var sårad, någon som hade sorg, någon förväntansfull, någon som levde med ett krossat hjärta just där och då. Jag kunde inte se det, det gick inte se på skalet. Alla så likadana ut, neutralt på något sätt. Jag funderade lite över morgonhumöret om det kunde vara det som gjorde att människor startade dagen utan att le.
Jag hämtade ett nytt vändstekt ägg och log åt äggvändatjejen, hon log tillbaka.

Ute vid poolen har jag de senaste dagarna funderat mycket och även studerat olika familjer.
Jag fattar ju att även jag blivit studerad dummare är jag ju inte ;)
Men det som slog mej var hur i vissa fall respektlöst människor som man sägs älskar beter sej mot varandra.

Jag såg en ryskfamilj där pappan slog till sonen i panna, självklart blev pojken ledsen, det fanns ingen anledning i världen som skulle kunna få mej att förstå varför detta skedde.
Jag har sett familjer där föräldrarna sitter i baren stora delar av dagen och barnen flyger runt vind för våg, där barnen inte syns, det finns inte utrymme för dom.

Jag har självklart även sett familjer som umgåtts med sina barn, lekt, busa och framförallt skrattat ihop.
I dom lägena känner jag mej lite ensam, eller ska jag säga enslig. Deras familjer skiljer sej från vår och det är i det avseendet att det finns två vuxna som kan glädjas och uppleva det fina ihop med sina barn. Jag har ingen att dela Mollies glädje med här nere och det smärtar ibland.

Jag läser just nu en bok som handlar om relationer och ett kapitel handlade just om anknytning. Vi människor har ett biologiskt behov av att leva nära varandra. I begynnelsen handlade det om att om man förlorade kontakten med gruppen var man rökt. Men då var det lite andra faror som lurade än vad vi brottas med. Men när jag själv satt i den sitsen i min solstol och såg på andra familjer eller kompisgäng så blev den delen av boken med ens så tydlig. Inget har förändrats, vi behöver varandra och vi behöver närheten, att bli sedda. Därför är det ännu märkligare att vi inte sällan gör varandra illa.
Jag behöver nog ett par dagar till vid poolen och fundera och reda ut detta, framförallt kanske över varför jag känner som jag gör. Mm det tål att tänkas på, eller har jag helt enkelt för mycket ledig tid så jag har tid att fylla mitt huvud med dessa funderingar. (får väl fundera på det med)

Studier...


Jockarp.

1 kommentar:

  1. Skräcken för våra innersta rädslor kanske blir en självuppfyllande profetia? Att istället kunna se sin enslighet som en urkraft och trygghet. Att veta att inget kan slå undan fötterna, inte mer än att man kan landa igen, i trygghet o kärlek i sig själv. Den kärlek du har för ditt barn kanske är långt mkt mer än andra oavsett antalet föräldrar. Hur många ger sitt barn den viktiga tid o närvaro som du ger ditt barn? Det gör dig till en vinnare. Oavsett. När de i smyg studerar dig, så var så säker på att de avundas dig. Din styrka, ditt mod och det hjärta du hudlöst delar med din fina dotter.

    SvaraRadera