Mina nyfunna vänner var även dom redo för en dag i Boston. Vi promenerade, åkte buss och vi skrattade hysteriskt. Jag hade kramp i magen flera gånger. En tacksamhet slog till.
Att jag har möjlighet till dessa resor, att åka iväg och springa, att träffa nya underbara människor. Wow säger jag bara.
Vi satte oss på en uteservering och jag åt en farligt god ramen. Vi tittade på folk och pratade om våra förväntningar på loppet, det börjar närma sej nu. Och nerverna blir liksom lite mer pirriga för varje minut som går.
Vi strosade till målområdet, det va fullt av folk, vi knäppte några bilder sen traskade vi vidare. Lite vila på hotellet och jag pratade åter med Mollie. Hon är i Rostock på marknad och jag fick info om vad hon käkat och vad hon köpt. Hon hade hittat en barnbok på tyska som hon visade mej genom telefonen. Hon såg glad ut och jag kände att jag saknade att ha henne nära mej. Jag växlade något ord med mormor också innan vi la på. Det var fint.
Ett samtal med min tjej och att se henne sved mer än jag förväntat med. Jag saknar henne så otroligt mycket. Jag har vant mej snabbt vid att henne i närheten av mej.
Min rumskompis förstår min längtan och vi pratade mycket om det. Ibland kan längtan minska lite om man sätter ord på det (ibland blir den värre)
Lite distraktion, en promenad som vi avslutade på ett hak i chinatown. Därefter tog vi en sväng inom affären och sen vidare hem till rummet. En fin dag må jag säga.
Jockarp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar