 |
| Bild jag fick från en amerikan🙏🇺🇸 |
 |
| Jag och blinget…. |
Väskan kom och jag och en annan löpartjej lufsade ut genom tullfållan och pratade om att det är så fint med alla som har någon som möter upp dom på flygplatsen. Att vi minsann inte kunde tänka oss det. Att det aldrig hänt oss.
Men vet ni vad. Det har hänt mej nu.
När vi knatade på genom slussen och ut så såg jag plötsligt ett ansikte jag kände igen. Men vad i Hel..te. Jag fick titta en gång till. Jo det var rätt, jag såg rätt. Wow det var min tjej som stod där för att välkomna mej hem från Boston med ett fång rosor i handen.
Herregud var jag blev förvånad, lycklig och tacksam. Vilken tjej alltså. Och hon, ja hon var stolt över mej, kanske inte främst som marathon löpare i detta fallet utan mer över det jag gjorde på loppet med min nyfunne vän. Stort.
Det är fler som uppmärksammat det som faktiskt var ganska självklart för mej när det väl landat. För på tåget hem ringde lokalradion och frågade om jag kunde ställa upp och berätta om min nya erfarenhet som maratonlöpare. Det att hjälpa någon annan att nå sitt mål. Jag ställde upp och pratade om min upplevelse av loppet medans min bedårande underbara tjej lagade en utsökt pasta pesto till oss. Herrgud vad jag blir bortskämd.
Resten av tiden spenderade vi tillsammans, nära, nära. Jag tupplurarade några gånger i hennes famn. Ingen sömn och 5,26 minuters rörelse på Bostons gator tröttar.
Jag fick ett Mail av en herre från USA. Han hade uppmärksammat mej på loppet. Hur jag hade eldat upp publiken. Hur stort är inte det då?
Att han nu letat upp mej efter loppet och skickade mej nu ett fint Mail och bilder från loppet. Alltså människor är fantastiska.
Ja jag var nog ännu lyckligare efter allt fint som kommit efter loppet än när jag och min Gotländska polare spurtade över målgången i det 127 marathonet i Bostron.
Wow, wow, wow. Livet är väl bra häftigt och underbart Ändå ;)
 |
| Bild min tjej ritat. Snyggt…. |
 |
| På väg hem med henne❤️ |
Jockarp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar