Motstånd....

Humf, ja att vara enarmad ställer minsann till det något i vardagen. Det kan nog vara bra för mej att få lite motstånd och med det även förståelse för andra människor som inte alltid har det så lätt.
Jag fixar det mesta själv det märker jag, skillnaden är bara att allt tar så vansinnigt lång tid. Jag är inte van vid det, mitt liv snurrar oftast på i ett högt tempo. Nu tvingas jag till nersaktning. Vilket inte är lätt.
Men ja det mesta fixade jag under gårdagen, men en sak som jag såg som omöjlig det var att sätta upp mitt eget hår. Jag kämpade på en stund men med en vänsterarm som endast kan förflyttas några få centimeter så var det minsann tvärstopp.
Jag fick gå upp till undantaget och leta upp min far. Han satte upp håret på mej, jag tackade för hjälpen och påtalade även att jag inte tyckte att han skulle skola om sej till något inom hårvård.

Jag tål mycket smärta och jag avskyr våld men efter att jag varit på sjukgymnastik förstod jag att smärta kan provocera fram våld. Gaah jag hade nåt så fruktansvärt ont så jag hade behövt slå på något väldigt länge och väldigt hårt. Men med just den skadan så är lämpligheten för det noll. Istället gick jag snabbt i en cirkel. Det händer ibland när jag är väldigt glad att jag springer runt i en cirkel och ler. Att jag hanterar min glädje så gjorde att jag alltså testade att hantera även smärtan på det viset. Det gick sådär.
Jag fick med mej lite övningar hem och det handlade enbart om att öka blodflödet och håla stelheten nere. Hon förklarade att smärta kunde hålla i sej upp till ett halvår, att jag inte var gipsade påverkade självklart smärtan men samtidigt är vägen tillbaka till full rörlighet oftast snabbare utan gips. Så ja, trots smärtan så såg ja på besöket ganska ljust. Mitellan ska sitta på 100% i minst 14 dagar sen får jag ta av den ibland. Men order löd, noll belastning på armen de första 14 dagarna. Jag flinade lite och informerade henne om att det är absolut ingen risk, smärtan stoppar mej där :)

Mollie var på inskolning på sitt kommande fritids, det hade gått bra. Jag hämtade henne och det var bestämt att en kompis skull följa med oss hem, men väl på plats så fick jag med mej ännu en kompis.
Trissen gick bananas på studsmattan och jag passade på att Chilla.

När vännerna åkt hem landade vi i soffan. Hon är väldigt fin min lilla dotter, hon kröp upp nära intill mej, la försiktigt sin lilla hand på min arm, tittade på mej och frågade om jag hade ont. Jag log åt henne och svarade att just nu kändes det fint. Hon log mot mej och sa.
Vad skönt mamma....

Jockarp.

Smärta och sömn....

Att vara på akuten till klockan två på natten, hem och sova två timmar, gå upp och leverera i vedsvängen i åtta timmar, nja inte helt optimalt. Men det gick.
Arbetet för dagen fick anpassas efter mina defekter. Vi ställer upp för varandra vilket är bra. Jag kan lika gärna jobba, smärtan är den samma vart jag än befinner mej.

Jag kom hem tog en lugn promenad på berget med kamphundarna. Jag behövde det för mitt inre. Jag kom hem igen och hade ett uppdrag. Jag skulle duscha och det var ingen trevlig upplevelse. Jag hade fruktansvärd smärta. En övning som max tar fem minuter i vanliga fall tog mej 30 minuter och bara det kan får mej att får krupp.
Jag klippte upp en tröja och klarade trockla mej i den. Smärtan gjorde att svetten öste av mej, moment 22 hej. Nu var jag lika ofräsch igen. Morr.
Eftersom jag lever efter orden att smärta bara är en känsla så uthärdar jag gärna smärtan i stället för att knapra tabletter. Men jag fick vackert trycka i mej ett par Alvedon efter avslutade duschövning.

Smärtan släppte och jag slappnade av, parkerade mej i brassestolen. Somnade som en griskulting under värmelampan. Jag vaknade, gick upp till undantaget, blev bjuden på pizza och en mannekänguppvisning av lilla fröken Vilhelmsson. Hon och mormor hade köpt skolavslutningsklädet. Hon var som vanligt söt som socker.
Vi gick hem och Mollie tog ett bad. Efter badet satt hon i morgonrocken och tittade på tv. Jag somnade på soffan.
Jag vaknade, fixade tänderna och nattning av mys skulle ske. Jag somnade där med. Vaknade upp runt 22 gick in i min säng och somnade även där bums.
Natten blev smärtsam men ändå helt okej. Och vad det gäller sömn så ligger jag antagligen helt i fas :)

Jockarp.

Naturbegåvning? Knappast....

Tisdag morgon 05:00. Det mötet <3

Tidig morgon och jag var pigg. Jag öppnade palatsets dörr och möttes av magi. Fåglarna flög redan vilt runt omkring på gårdsplanen, det var ett underljuvligt ljus och trots dom ynka åtta graderna kändes det sommar mot mina bara ben.
Jag stod på trappan en stund och sög in den vackra blommande kastanjeallen som liknar en enda stor tunnel av blommor och blad. Det slog mej med full kraft hur lyckligt lottade jag är, hur lyckligt lottad Mollie är som får växa upp på denna trygga magiska plats. Mm jag var tacksam där på palatsets trapp klockan fem en tisdags morgon. Lycka.

Jag jobbade ett pass och fick även avsluta en skyddsrond innan jag for hemåt igen. Mollie hade lämnat besked om att hon skulle hänga med sin bästis hem så hon skulle hämtas upp runt fyra snåret.
Jag körde hem och packade bilen med kickbike och en hjälm. Jag hämtade upp myset och vi möttes upp av våra vänner på glassbåten i stan. Det var många att blurra med och jag stötte ihop med rektorn på Mollies skola. Det var vårt första möte och vi presenterade oss för varandra och växlade några ord.

Full rulle....

Glassen slank ner och vi gick mot skateparken. Barnen åkte lite kickbike och mammorna blurrade på. Nytt mål. Kaninholmen nästa och vi gick över bron, vi kollade runt lite och kände på vattnet. Vi fortsatte på bron Och där nånstans fick jag världens sämsta infall. Jag skulle låna kidsens skateboard. Jag hoppade på och fick en knuff och det kändes enkelt på nåt sätt. Jag har ju sett andra som åker och dom brukar liksom jazza fram, det verkade ju enkelt men just det där momentet med att jazza var kanske inte riktigt min grej. PANG. Skateboarden flög åt ett håll och jag på ett annat. Jag landade med en rejäl smäll rakt på armen vilken jag var helt övertygad om att den var av. Det gjorde skitont. Samtidigt kunde jag inte sluta skratta åt hur korkade jag var. Att jag verkligen trodde att det var så enkelt som det ser ut när dom där som kan åker. Jag är över fyrtio och har aldrig stått på en skateboard innan, vad fick mej att tro att jag skulle vara ett naturbarn i det forumet ;) Jag fick hjälp upp och vi fortsatte att skratta och armen fortsatte att värka.

Vi for hem och Mollie nattades. Armen stelnade till och efter lite myndigt övervägande satte jag mej i bilen och körde till akuten.
Dom gav mej smärtstillande och röntgade armen.
domen löd.....Broken.
Jo jag tackar jag. Bra där Leonora. Verkligen.

Väldigt mysigt innan smällen ;)

Jockarp.

Omättlig...

På språng....

Vaknad fyra och var dunderpigg. Kroppen kändes fräsch och huvudet var sagolikt nöjt. Att 42 195 meter kan göra sådant underverk på kropp och knopp är helt sanslöst.
Jag studsade upp. Tandborsten, håruppsättning, hopp i småbyxorna och linnet sen ut i bilen. Ja jag kostade självklart på mej ett leende också när jag passerade hallspegeln på vägen ut.

Jag har varit ledig ett bra tag nu och jag såg framemot att börja jobba. Att få träffa människor jag tycker väldigt mycket om. Och som vanligt levererade detta gäng stort. Jag skrattade så jag höll på att göra i byxan. Och anledningen var bara att människor runt om kring mej var sej själva.

Jag var extremt hungrig hela dagen. Världens största gröttallrik vältes ner till frukost, det ihop med ett par mackor men nä det stillade inte min hunger så värst mycket.
Det upptog stora delar av mitt arbetspass. Jag pratade om olika maträtter som jag skulle vilja ha och i vilka mängder dom passat. Stora mängder.

Jag lämnade gänget och körde och hämtade mitt mys. Hon satt mitt i mellanmålet så jag fick vackert vänta till hon var redo.
Hem och middagen förbereddes. Det var grymma kockar för dagen. Vi hjälptes åt och vi gjorde ett jättelass älgfärsbiffar, en hel gryta potatis och en hink sås. Sen välte vi i oss stora delar av maten.
Där stillades mina behov något.

Ut i trädgården, tvätt hängdes på strecket och vi började lira boll. Det är bra träning för Mollies koordination och rörelse är bra. Även för mej som blivit lite stelare under eftermiddagen. Vi skrattade, sköt och kramades.

Innan nattningen skickade vi ett mail till Mollies fröken om informationen om att jag kunde följa med och hjälpa till på en stundande utflykt klassen ska ha. Vi fick svar att jag var välkommen. Mollie blev helt sjövild av svaret från hennes fröken och hon låg och småfnittrade för sej själv vid nattningen.

Jag flinade jag också för jag funderade på att just nu vill hon så gärna att jag ska följa med. Men när hon är i 13-15 års ålder så kommer hon tycka att det är döden om jag ska följa med på skolutflykterna. Att jag är den pinsammaste mamman i världen, ja typ så.
Jag tänker mej självklar medverka även då om jag får chansen ;)

Pannband eller diadem?

Jockarp.

Tolvan....

Jag må vara liten men jag tar mycket plats ;)

Jag lämnade byn innan klockan sex. Hög musik och tankar på dagen fyllde min bilfärd. En helt perfekt start alltså.
Jag parkerade bilen i Hyllie och hoppade över till tåg. På tåget träffade jag en böna och vi började att socialisera oss. Löpning förenar och vi klickade bums. Vi hängde ihop resten av dagen och genomförde loppet ihop.

Jag hade en vän på plats, det var han som såg till att väcka mitt maraton sug för min tolfte mara.
Vi möttes upp innan start och vi hade en härlig stund innan startskottet gick, det var mycket skratt. För dagen hade jag ingen press och heller inga jätteförväntningar på mej själv. Jag var dåligt förberedd för att springa så jag skulle fokusera på att ha roligt.
Att springa ett lopp gemensamt är något jag inte gjort speciellt ofta, jag gillade det, även om vi inte hade några jättelånga konversationer under loppet så hade man någon som kollade hur formen var då och då. Vi höll ett bra tempo och under en buskträff blev vi av med en löpare. Han hämtade sen hem och efter en mil var trissen fulltalig igen. Men bara för en stund, han schappade igen. Vi ladys rullade på. Min tågkompis hade det tufft runt tre mil, jag spatserade i parken just då kan jag säga, extremt lättsprunget. Min dipp kom istället runt fyra mil. Det fanns inget kvar i mej då så jag fick slå av på tempot för att få ner pulsen lite.

Jag var lite fundersam innan loppet på ur kroppen skulle reagera, det väntade ännu en extremvarm löpdag och min erfarenhet sen Wien var inte så skojigt. Jag vet att jag har det tufft i hettan. För dagen slapp jag undan att kräka och det var helt underljuvligt.
Vad jag lärde mej på detta loppet, ja, en sak jag begrep ganska snabbt det var att mina löpartights fyller en funktion. Jag hade tagit ett par lössittande shorts, tänkte det kunde vara bra i värmen. Så kanske det var, men jag fick svidande sår på innerlåren. Så ja nu vet jag det. Tights på under långlopp.

Ännu en medalj som jag fick sätta tänderna i blev det i alla fall trots sveda och värk. Stolt? Självklart.
Nummer tolv i ordningen är alltså ett faktum.

Lilla fröken Vilhelmsson hade hängt med mormor på förmiddagen och på eftermiddagen hade hon och morfar varit på restaurang och efter det hade dom drabbat samman i en minigolfrunda där myset stod som segrare. Glass som förloraren fick pynta för.

Nu väntar skola och jag ska minsann jobba lite, ovanligt ;)

Detta grymma gäng <3

Jockarp.

Spontan/impulsiv....

En famn blommor...

Jag sov ganska bra, jag trodde jag skulle känna en oro över att Mollie inte var hemma men nä. Jag vaknade upp ett par gånger med det berodde nog mer på att Tor for förbi och slog ordentligt med sin hammare. Det var längesen det åskade men nu har det alltså rensats ut ordentligt.
Jag vaknade tidigt i vanlig ordning, jag tog en löptur på berget. Mördabacken och mördasniglar ja det var min morgon det.

Jag hämtade upp myset vid elva snåret och det var fint att se henne igen. Vi tog det lite lugnt, hon var trött. Det hade nog varit en händelserik dag och natt för henne trots allt.
Ja tände grillen och levererade lite kotlettgrillning, potatis till det vilket blev en formidabel och lyxig lunch.

Ibland är jag kanske för spontan och impulsiv för mitt eget bästa, jag vet inte än ;)
Jag har sprungit ca sex mil i veckan, jag har chillat mycket och tycker kanske att jag aktiverat mej för lite. Så när jag fick förfrågan om jag ville hänga på och springa Köpenhamn Marathon i morgon och jag löst logistiken med Mollie så svarade jag ja på den frågan.
Jag vet att det absolut inte är det bästa upplägget att ha sprungit sex mil, inte heller att jag har ett Marathon i benen sen ett par veckor tillbaka, inte heller att inte vara fullt mentalt inställde på ett så långt lopp. Det krävs oftast lite pep i huvudet ett tag innan, en inställningsfråga alltså. Frågan är om jag hinner ställa in mej på det ;) Klurigt.
Men hur som helst så lutar det alltså åt att jag springer mitt 12:e Marathon redan i morgon. Hua.

Vi tog en promenad med kamphundarna på berget, det var friskt och skönt. Vi kom hem men bara för att ge oss ut igen. Vi hade siktet inställt på att plocka en bukett blommor. Jag älskar denna tiden när man kan plocka och sätta in alla möjliga sorters blommor. Jag blir liksom gladare då.

Mollie fick en idé. Jag ser att vi är lika gällande den punkten. Hon sprutar idéer och ja det gör ju jag med. Det känns som om vårat liv kommer blir väldigt händelserikt framöver.
Men dagens idé från lilla fröken Vilhelmsson var att vi skulle åka till Vägga och gå på restaurang. En restaurang jag nästan glömt bort att den fanns. Men inte Mollie alltså. Så där intog vi vår kvällsvad för dagen. Mysigt och gott.

Hem och bums i säng. Jag hade saknat henne och nattningen märkte jag. Vi låg och läste om Hanna och Viktor och vi ville inte sluta. Det var så avslappnat och skönt att ligga där bredvid varandra och ta del av Hanna och Viktors äventyr. Vi läste sex kapitel och nådde slutet på boken. Vi kramades och sa god natt. Myset vände sej om och somnade bums. Helt utschasad.

Middagsdejten...

Jockarp.

Oplanerad tid.....

Multitasking.....

Uppstigning, frukost och chill. Klockan närmade sej 10:30 och då skulle Mollie åka till en kompis. Jag gav henne lift och jag pratade med föräldrarna om att vi skulle höras under dagen när hon skulle hämtas.
Hem och bilen parkerades, löparskorna på fötterna och för dagen tog jag en tur till stan, jag behövde se vatten.
Jag hade precis tagit mej hem igen då Mollie ringer. Attan nu har det hänt något var min första tanke.
Inget hade hänt men frågan om hon fick övernatta kom. Ja självklart hjärtat får du göra det blev mitt svar. I nästa sekund funderad jag på vad som skulle hända med mej.

Jag tvättade bilen och motorcykeln sen körde jag in med ett övernattningskit till myset, salami chips och rökt skinka till frukosten beställdes så det fick jag ju ombesörja ;)
Jag drog vidare med en specialblandning propplösningsmedel till min vän andra sidan berget. Total stopp i avloppet och det problemet skulle vi styra upp. Vi chansade med blandningen, ingen minns en fegis så vi slängde i ett par skopor och spolad. 10 sekunder senare var stoppet åtgärdat. Det finns inget vi inte klarar av ;)
Vi satt och blurrade i några timmar i söderläge sen tackade jag för mej.

Jag drog hem la  mej i badkaret en stund. Jag funderade på hur jag mådde och hur situationen var. Jag visste inte riktigt vad jag skulle ta mej till utan Mollie, det var en så extremt ovanlig situation. Det har varit hon och jag så länge nu så när det ruckas så gungas min värld något. Jag planerar alltid dagarna utifrån att hon ska ha det bra, att jag ska ha det bra och att alla saker som ska göras görs. Men nu var allt gjort och Mollie var inte hemma.

Efter badet hoppade jag på cykeln. Jag trampade en timme, tog en sväng till stan. Jag funderade på om det någonsin hänt att jag cyklade utan att jag hade ett mål. Det är ju sånt som gamla människor gör. Cyklar för nöjes skull. Herregud är jag så gammal ;) Ja tydligen, eller är jag bara lite ovan vid att ha så mycket oplanerad tid. Jag måste nog lära mej det men det kan ta lite tid. Det är ju trots allt 7-8 år sedan jag hade all denna tid utan ansvar. Kanske att jag ska umgås med människor utan barn, dom måste ju vara fenomenalt bra på att veta vad man ska göra om man har oplanerad tid. Så har dom ju det jämt tänker jag.
Ja jag fick smaka på känslan frihet men jag var inte helt tillfreds med känslan, hon var saknad Mollie.

Jag funderade även på mat. Tanken for förbi om att jag skulle gå på restaurang, sitta ner ett par timmar och bara trycka i mej precis det jag ville på det hak som jag själv valde, inget barnanpassat. Men nä jag drog hem och brassade stekt falukorv och makaroner i stället. Gosse så gott.

I sängen befann jag mej runt 21 snåret, då ringer Mollie, hon var uppspelt och babblade på i en ryslig fart. Vi sa god natt och att vi älskad varandra sen la vi på luren. Jag log lite åt samtalet. Så underljuvligt att höra hennes glädje. Min stora tjej.

Min kväll.....

Jockarp.

Ormår....

Nu kör vi.....

Jag lät bli morgonlöpningen och lämnade byn efter att Mollie åkt till skolan. Jag skulle träffa en vän som jag inte träffat på länge. Vår vänskap började på ett väldigt speciellt sätt. Det var nämligen så att jag blev polisanmäld och polisen som kom för att förhöra mej var denna kvinna.
Polisförhöret hölls och den märkliga situationen gjorde att vi fattade tycker för varandra och ledde alltså till denna vänskap. Jag funderade på det under min färd till hennes hem, att busen och polisen blev vänner och har nu varit det i över sju år. Fantastiskt.
Jag märkte under vår frukostdejt att jag saknat henne väldigt. Vi bubblade på om det mesta, allt från droger, kriminellahandlingar till barnkalas och kärlek. En härlig förmiddag alltså.
Vi kramades hej då och lovade att höras och ses snart igen.
Jag kom hem och mötte upp mitt mys när hon kom hem med taxin.
Mormor och morfar har kommit hem från ännu en resa och självklart ville vi hänga med dom en stund.

Vi tog fram vattenspridaren och Mollie och kamphundarna lekte en stund med vattnet. Sommarminnen väcktes till liv med full kraft.
Vi tog en promenad men vi fick avbryta den lite för tidigt. Ormet kryper, mycket ormar i år och jag har inget större sug i att bli biten av en huggorm när jag är långledig, tja inte annars heller tror jag.

Vi klippte gräset och för dagen gjorde vi det tillsammans. Mollie satt i mitt knä, hon styrde och jag skötte pedalerna. Dubbelt så bra klippt alltså.
När vi för dagen gick in och stängde ute sommarkvällen så började myset pyssla. Jag tog tag i dammsugningen. Ett måste nu efter hundvaktningen. Hela palatset sögs rent och gosse vad skönt det var att få bort sandlådesanden som dom små inneboendena asat in.

Chilledill i soffan och uppladdning för ännu några dagars ledighet ;)
Oförskämt lättlevt.

Jockarp.

Liraren....

Jag vaknade upp mitt i natten av ett oidentifierat ljud från palatsets största rum. Jag kände inte igen ljudet men jag kände bums att det inte var bra.
Jag gick in i rummet och hittade en av kamphundarna i kramper. Ett Epileptiskt anfall. Jag satte mej bredvid honom och klappade honom lugnande. En tanke for igenom huvudet. Skulle jag behöva vara begravningsentreprenör också, den detaljen ingick inte i dealen när jag lovade att passa de bägge hundarna. Mollie sov sej igenom hela anfallet vilket jag var glad över. Han hämtade sej och vi gick ut en runda. Och från att känt en massiv trötthet över att kanske behöva begrava den lille hunden till att öppna dörren och gå ut under en massiv stjärnklar himmel. Det var en magisk natt. Jag ville inte gå in igen. Det var enastående vackert och luften kändes så frisk. Fåglarna höll låda. Ja allt var perfekt.

In och attack sova en liten stund till sen var det dags för skola igen. Vi satt på trappan och väntade på taxin när jag ser ett spindelnät. Min nyfikenhet väcktes till liv. Jag frågade Mollie om hon visste vad spindelnät bestod av. Hon visste det inte men hon sa att det kom från spindelns rumpa. Jag blev ännu mer nyfiken så jag fick googla. Tydligen består nätet av protein-baserad silke. Ja så nu vet vi det :)

Jag fortsatte dagen med en löptur och efter det en hundpromenad. Vilka rutiner jag ligger inne med just nu. Härliga rutiner. Jag parkerade mej således också i brassestolen en stund med en kopp kaffe efter den avslutade promenaden.
En dusch och sen var jag redo för att hämta myset från skolan. Hon hämtades eftersom vi hade ett uppdrag. Mormors bil skulle parkeras i Kristianstad för att dom skulle kunna ta sej hem från tåget när dom anländer. För att lösa logistiken så fick en vän agera taxi till oss. Men vi skulle göra av med en hel hög med pengar innan vi åter var hemma på Jockarpsk mark. Mollie gick bananas i leksaksaffären och i skoaffären. Jag gick bananas i godishyllan så jag var lite skyldig jag med :)

Lift hem med vännerna, vi lirade lite boll och en hundpromenad fick avsluta kvällen. En magnifik dag som stavas njutning.

Nya bollen....

Jockarp.

Opaxad.....

I bland måste man vända blicken uppåt..

Ja jag borde skämmas men nä jag har inte vett till det.
Men att det är högsommarvärme dag ut och dag in och jag är ledig från alla förpliktelser är ju helt otroligt.
Jag började med en mil i löparskorna efter att jag vinkat av min dotter i taxin.
Hem kom jag full av energi och jag gav mej ut bums igen. Hundarnas tur att få en tur på berget. Så skönt att gå fram sakta och varligt. Jag hinner liksom se allt då, eller i alla fall nästan allt.

Jag hade några måsten för dagen men dom måstena var inte värre än att jag kunde förhandla bort dom med mej själv. I stället kokade jag kaffe, tog med mej en termos ut det ihop med skorplådan. Sen parkerade jag mej väldigt lättklädd i en brassestol och där satt jag. Ja jag bara satt och njöt av livet i sin enkelhet.

Mollie kom hem och med sej hade hon en väninna. Det var bus från start till mål. Dom lekte med hundarna och dom satt och "snackade" på Mollies rum. Jag blev utesluten så var hamnade jag? Jo i brassestolen.
Väninnan åkte hem och vi drog till stan för lite shopping. Inköp av en påse glass gjorde att vi fick skynda oss hem. Givetvis skulle de smakas av glassen. Det är ju ett måste det.

Jag fick ett meddelande från en böna på instagram men frågan om min relationstatus. Hon undrade om det var läge att fråga efter en dejt. Svaret blev att jag är Supersingel, jag är inte paxad än, men jag dejtar på i ett bra tempo vilket gör att det känns väldigt hoppfullt gällande en förändring på min relationstatus. Men alla dörrar är fortfarande öppna.
Jag fick även samma fråga från en journalist och ja hon fick samma svar hon. Fast henne ville inte jag dejta ;)

Vilket liv jag har just nu....

Jockarp.

Enkelheten......

Köksdörren öppnades upp klockan sju och stängdes inte förrän klockan åtta. Vilken dag.
Mollie och fröken övernattare sprang ut innan frukosten och började leka i sandlådan. Dom var olika karaktärer, en var Marie en var Ann-Charlotte och en hette Karin. Jag småflinade lite för mej själv när jag lyssnade på deras lek.
Det beställdes kokta ägg och det är inte varje dag jag kokar ägg, nä jag är mer en stekaäggböna. Jag fick googla tiden för hårdkokt. Dom blev kanon och konsistensen var perfekt lämpade för att läggas på en macka. Tre mackor senare var den ena nöjd. Den andra var inte nöjd. Makaronerna var inte tillräckligt. Hua. Väldans jobb att serva dessa glupska damer.

När alla var nöjda tog vi en gemensam hundpromenad på berget. Efter den tog vi bilen och körde till byns lekplats. En timmes häng, barnen var glada och jag var glad, jag socialiserade mej med byborna. Lite sladder så där en söndagsförmiddag.
Jag la mej en stund i Kinagungan och tjejerna ungade mej så jag höll på att kräka. Leken fick avbrytas och jag låg där helt stilla och kände livet i mej. Allt var helt perfekt. Sol, glada barn, frihet. Känslan av förälskelse for igenom min kropp. Den känslan alltså....

Lunch och sen var de min tur att få besök. Tant N kom och hängde med mej några timmar. Kidsen skötte sej själva och vi blurrade på, drack kaffe och åt skorpor. Enkelhet är vackert och det var enkelt.

Barnen blev varma och kreativiteten flödade, på med bikinis och vattenlekarna var ett faktum. Det såg ut som ett bombnedslag både ute och inne. Jag avbröt leken och gemensam städningen följde.
Vi spelade lite boll, hoppade lite på studsmattan och jag pausade i solläge.
Under seneftermiddagen blev vi ensamma hemma. Bad i badkaret, håret tvättades och kammades och middagen lagades.
En dag ute, en dag i solen. En helt underljuvlig dag.

Jockarp.

Blandad kompott.....

Morgontur....

Jag kände bums när jag stack ut näsan genom dörren att detta kommer bli en toppen dag. Jag anade sommarkänslor i min kropp.
Det var en småkylig morgon men det hängde i luften, den där känslan av sommar. Jag njöt och släppte ut kamphundarna. Myset klapp en macka sen var hon redo för hundpromenad.

Vi busade på turen, vi hoppade över bäckarna, vi välte murkna träd och vi satte oss på gamla stubbar. Vi hittade figurer, bland träd, moln och blad. Det var en vacker promenad. Vi såg mycket vackert och vi missade säkert en hel del också.

Jag började tvätta altanen och fortsatte där efter med palatsets trappa. Gosse vad grant det blev. Under arbetet kom Mollie ut med fika i form av nybryggt kaffe och en tallrik glass som hon pimpat. Jag var imponerad av henne. Ja ända tills jag kom in och möttes av värsta oredan i köket. Jag noterade även att kaffebryggaren såg lite märklig ut. Humf, jo jo bönorna hade hon lagt i där vattnet ska hällas i. Enbart vatten ska det vara i den byttan. Jag kände en viss oro över att jag inte skulle få den till att fungerar igen. Men med en handpåläggning senare fick jag faktiskt igång den igen.

Fika by myset....

Vi tog en tur till kyrkogården och tände ett ljus för min morfar, han skulle fyllt år denna underbara maj dag om han levt. Mollie vattnade blommorna på graven och alla närliggande gravar. Vi pratade med lite bybor som vi passerade. En trevlig stund på en lite sorglig plats.

Vi körde lite fyrhjuling, harvade ridbanan och gled runt i det härliga sommarvädret. Det var väldigt lättlevt.

En väninna till myset kom och idén kläcktes om övernattning. Så fick det bli. Vi körde till stan och fixade med gästens övernattningskit och lite lördags godis. Hem och middagen lagades.

Ett spontanbesök av en vän. Jag älskar verkligen dessa besök. Ett mess med frågan är du hemma? svar ja och sen ses man, så enkelt så krav och prestigelöst. Jag älskar det.
Och vilken kväll sen då. Helt otroligt. Vi satt på altanen och drack kaffe, vi tittade på lekande barn, grästuggande hästar och slöa kamphundar. Ja den bilden är som tagen ur en bildgoogling av ordet idyll. Wow vilken kväll.

Jockarp.

På liv och död....

Backstage på bibblan

Jag behövde det så väl. Mördabacken, det var ett tag sen och jag har saknat henne. Jag behövde berg, grusade vägar under skorna och jag behövde motståndet.
Berget visade verkligen upp sej från sin vackraste sida. Det var en dag som är svårslagen i löparskorna.
En sån där dag då man aldrig vill sluta springa, en sån där underljuvlig dag. En sån där dag som alla löpare med all sannolikhet upplevt någon gång under sina träningspass.
Min runda avslutades i bäckporl och fågelsång.

Min vän från andra sidan berget kom och vi tog en långpromenad med kamphundarna på berget. Helt perfekt. Vi surrade om allt som händer i våra liv och det är minsann inte lite det. Det är skönt att dela med sej av glädje och av bördorna.
Vi bytte promenaden mot häng på altanen. Solen vräkte ner på oss och ja det var väldigt behagligt ;)
Hon var mitt sällskap till Myset kom hem från skolan med taxin.

Vi hade helt glömt bort att köpa fredagssnask så det fick vi ombesörja. In till stan och vi passade på att gå på bibblan för lån av ett par nya böcker från serien med Viktor och Hanna. Mollie fick hänga med bibliotekarien bakom disken för att kolla i datorn. Jag älskar verkligen när dom ger barnen full uppmärksamhet och tid. Det blir liksom ännu roligare att gå dit då.

Vi körde hem och började laga mat, kokt potatis och grillade kotletter. Den kombon går minsann inte av för hackor. Under tiden spelade vi lite boll och hoppade lite studsmatta även lite gräv i sandlådan hanns med.
Efter maten fick jag en idé, minigolf. Jag funderade över om dom öppnat för säsongen. Vi var tvungna att kolla upp det. Den var öppen så vi lirade ett varv. Mollie har ett väldans humör när det gäller spel och allra helst då om hon är på gång att förlora ;)
Jag avskyr också att förlora så jag skulle aldrig i livet lägga mej, nej här kör vi fairplay. Arg som ett bi blev hon när jag spikade. Jag fick ta ett samtal med henne efter halva rundan och berättade att det inte är okej att bete sej illa för att man blir besviken. Hon vände och kämpade glatt på.
När hon räknat poängen berättade hon glädjande att vi hamnat på samma poäng, om det är sanningen vet jag inte och nä jag bryr mej inte så värst heller.
En mysig mamma dotter kväll blev det i alla fall.

På liv och död ;)

Jockarp.

Kollisionskurs.

Danshatt på <3

Jag har befunnit mej i en konferenssal dom senaste två dagarna. Det har varit intressant, ointressant, roligt och ibland drygt. Jag har varit fokuserad och jag har varit ofokuserad. Ja en blandad kompott alltså.
Att jag har haft bekymmer med att fokuserar bottnar sej i damer. Dessa damer säger jag bara. Så underbara och så besvärliga ;) humf ja ungefär som jag själv. Vilken spegling.

Jag ogillar skarpt när jag inte kan lösa saker, när logistiken sätter gränser, jag ser ofta bortanför gränserna men ibland är gränserna för markerade, för höga och för breda. Jag klarar liksom inte spränga dom, inte välta dom med min annars så skrapa hjärna. Ett misslyckande alltså.
Det retar mej enormt.
Det finns en kvinna i mitt liv just nu som jag gärna vill träffa, som jag är nyfiken på, som jag vill ha mer av. Kanske är det hon som jag ska leva mitt liv med, kanske är det de inte. Men jag vill utforska det och jag vill helst göra det i går. Att vänta och begrunda är inte riktigt min paradgren.

När jag spatserade ut från konferenssalen betydde det 10 dagars helledighet från arbete. Jag behöver alltså inte göra ett skvatt på 10 dagar för att tjäna ihop till mitt dagliga bröd. Jag kan om jag vill, men nää jag vill inte.
Tyvärr började mitt firande av ledigheten med ett bråk med min dotter. Men i bland är det ofrånkomligt. Hon tryckte på ett par knappar som var rödmarkerade, det ihop med pms gjorde att vi hamnade på kollisionskurs.
Vi satte oss ner under hundpromenaden på en mossbeklädd sten och jag frågade hur vi skulle lösa konflikten. Hon sa att det var bättre innan. Jag sa att det var bättre nu. Vi utvecklade våra tankar en stund, surade lite på varsitt håll. Pratade och kramades. Vänner igen.

Hon kom fram med min danshatt, satte den på mitt huvud, satte på sej sin egen så sa hon, nu kör vi mamma. Okej Mollie, nu kör vi sa jag. På med musiken sen dansade så svetten öste av oss, det var ett tag sen minsann. Så härligt.

När vi ätit middag och vi satt i soffan så frågar hon mej plötsligt om jag var nöjd med livet. Jag svarade ja och ställde samma fråga till henne. Hennes svar var också ja. Den ungen säger jag bara, hon är speciell. Väldigt speciell. Och det allra bästa det är att hon är min dotter, bara min ;)

Hundvaktaren....

Jockarp.

Is-glass.....

Typ så....

Tre timmars sömn, det var allt det bjöds på. Mollie skulle hämtas. Jag var lite seg men att se den lilla nyvakna solstrålen förändrade det sega till en ilning av tacksamhet.
Efter frukosten tog vi en lugn promenad på berget med kamphundarna. Det är så sprött och skört. Bokbladen är ätvänliga. Jag tog ett par blad och tuggade i mej. Den känslan.

Gräset behövdes tuffsas till en aning, den första klippningen var alltså ett faktum. Det nyklippta gräset luktade himmelskt. Så enkelt att leva, när allt är ljust runt om kring. Att se dom små sakerna, eller inte bara att se, men att känna och dofta, det är magiskt.

Mollie fick besök av en väninna, tjejerna hade det toppen och dom skötte sej själva så jag chillt kunde sitta i en brassestol i söderläge. Jag behövde det. Kaffeintaget var högt för dagen.

Jag hade lovat Mollie en tur till glassbåten och löften ska hållas trots att solen under eftermiddagen skymdes av ett massivit molntäcke och det blåset isande kallt från havet.
Barnen fick välja fritt och glassarna blev stora och för att slippa frysa häcken av oss så satte vi oss i bilen med utsikt ut mot horisonten. Vid kajen var amatörfiskarna igång med att fiska sill. Noll napp så länge vi var på plats.
Vi lämnade av väninnan hemma i hennes hus i stan medans vi ändå var i dom hoodsen.

Hem till byn igen och middagen lagades och intogs. Kyckling potatis och sås. En klar tiopoängare. Det var bara ben kvar av fågel när myset och jag var klara med den.

Nattningen skedde tidigt, dags för skola igen och hon var trött. Ja det var jag med av förståeliga skäl, men på frågan om det var värt att köra 120 mil på dejt så blir svaret JA.
Jag ångrade bara en sak med dejten och det berättade jag för vederbörande. Så för att styra upp min ånger så är dejt två ett faktum ;)

Jockarp.

120 milaren....

Mollie och jag var stalledrängar, vi fick köra vatten till hästarna som nu släppts på bete. Vi använde fyrhjulingen och min dotter kan inte låta bli att skrika på mej att jag ska köra fortare. Jag faller för hennes önskan varje gång ;)
Vi passade på att harva ridbanan när vi ändå var igång. Nytta med nöje alltså.

Vi packade ner lite bra att ha saker till myset och lämnade det på undantaget. Även min dotter lämnades i morfars förvar.
Jag då. Jo jag skulle på dejt. Att själva dejten bor över 55 mil från Jockarp gjorde att jag hade en bit på mej att njuta i bilen och det gjorde jag.
Jag tuggade mil efter mil lyssnade på musik och drack kaffe.

Jag nådde mitt mål och med världens sämsta parkerinsgsmöjligheter gjorde jag en fulparkering och min övertygelse var att jag skulle mötas av en gul lapp i framrutan efter avslutad dejt.
En snabb promenad sen möttes vi. Vi tog en promenad till ett hiskeligt tempo på samtalen :)
Det var inte tyst en sekund.

Lite mat var inplanerat så in på en sylta på Östermalm där bordet var bokat. Mycket trevlig och mycket gott.
Vi åt i fyra timmar, helt otroligt. Det slutade med att servitrisen fick komma med notan och informera oss om att det var stängningsdags. Humf.

Jag tog min dejt i bilen för vidare transport hem. Lite smått förvirrad trafiksituation i huvudstaden gjorde att jag inte observerade att det var rött ljus. Jag fortsatte att köra, lagom bra, ännu mer lagom bra var att min dejt är polis till yrket. Väldigt lämpligt. Hon är dock inte trafikpolis ;)

Vi kramades om och jag vände hemåt och för natten regnade det onödigt mycket. Hela vägen stod som en sjö och det hela vägen ner till Jönköping, jag var måttligt road.
Jag tog en kaffe och en korv klockan tre på natten och halv fem parkerade jag kärran under taket hemma i palatset.
Jag stupade i säng av förståeliga skäl.

Så underskattad....

Jockarp.

Potentiell fru?

Humf.....

Tänk att jag vaknade upp utsövd i soffan. Campen var helt okej för denna gången. Solens strålar träffade mej hårt rakt i ögonen när jag gläntade min ögon. Jag hör min dotters första ord.
- God morgon mamma.
Jag smälter, hon är så underljuvlig. Vi stannade kvar i soffan en stund till och tv sattes på. En otroligt chill morgon.

Jag tog motvilligt tag i livet. Palatset städades och bilen tvättades. Sanslöst effektiv när den sidan sätts in. Bra där Leonora.

Min damdejt tre för veckan kom med nybakade frallor, kakor och en vacker blomma. Det dukades upp med godsaker på palatsets stora ekbord och vi hade en fantastisk trevlig stund. Samtal om gammalt och nytt. Efter matintaget gick vi ut och hängde med Mollie på studsmattan. Sommarväder och det gör allt så mycket mer lättlevt.
Fyra timmar senare kramades vi om och sa på återhörande inom en snar framtid.
Jag konstaterade att jag har väldens bästa vänner, få men helt perfekta ;)

Myset och jag drog vidare i livet. Mot Ekohallen, lite diverse pinaler inhandlades. Sånt där trist bra att ha pinaler.
Hemma igen tog jag en löptur, jag höll nere längd och tempo. Jag träffade på en bybo så där stannade jag en stund och tjitttjattade. Härligt när vädret är bättre, människor är ute och människor ler.
När jag kom hem till undantaget startades grillen upp. Gosse vad gott.

Ja på tal om dejter, nu är det en ny vecka vilket betyder nya möjligheter till möten. Och idag ska jag köra 120 mil tur och retur för att träffa en potentiell ny fru.
Det finns nog en och annan som tycker att jag är en knäppjeppe som kör så långt för att ta en promenad och äta middag med en kvinna. Det är okej att tycka det. Jag tycker annorlunda.
Jag tänker klart passa på att gratta knugen på hans födelsedag nu när jag ändå är i hans majestäts hood ;)

Jockarp.

Två sidor av berget....

Dagar med jobb, jag jobbar sparsamt just nu vilket är behövligt. Jag vill vara med denna våren. Jag vill njuta, uppleva och se allt vacker runt mej. Men ett par pass under en fjortondagarsperiod skulle göras, fredag och lördag var bra dagar för det.

Under fredagen fick jag ett väldigt sorgligt sms om en tragisk händelse. Jag mådde dåligt över det och funderade på livet. Jag vet att livet ska levas och jag försöker göra det på mitt sätt, på de sättet som får mej att må bra. Att skratta, uppleva, utmanas, älska och älskas. Jag älskar livet.
Men vad är det som gör att vissa människor inte älskar livet och låter bli att leva det? 
Vad är det som gör att vissa människor väljer att inte leva?
Jag behövde komma ut för att stilla mina tankar och känslor. Jag behövde andas ny frisk luft.
Vi tog med oss kamphundarna ut på berget. Barnskratt och små hoppande pälsbollar bland vitsippor och mossbeklädda klippor gav mej den kraft jag behövde. Jag funderade över valen och mitt val är och har alltid varit att leva, inget snack om den saken. Men livet sätts onekligen i perspektiv när oväntade tragiska saker sker. Vad är viktigt och vad är oviktigt.

När jag gick och la men den kvällen tänkte jag på mina små problem gällande nattsömnen, matlådan, Mollies tjorviga tjocka hår. På andra sidan berget hade hela familjers liv slagits i spillror. Perspektiv på det? Jag blev lite småförbannad på mej själv som kunde tänka på mina små bekymmer mitt upp i andras sorg.
Men jag vände och försökte vara snäll mot mej själv, ingen mår bättre av att jag kastar skit på mej själv.

Lördagen i vedsvängen 12 h skulle avverkas och det gick fint, höjdpunkten för dagen var att Mollie och mormor kom och hälsade på. Mollie pratade i komradion och busade med mina kollegor. Hon var på ett strålande humör och det smittades av sej.
Dom lämnade oss för att köra och köpa lite nya kläder, jag fick ett samtal med rapport om vad som införskaffats.

Efter avslutat jobb tog jag en lätt löptur, det var en sån där lagom, ljummen ljuvlig kväll. En sån där kväll som man inte vill ska ta slut. Jag sög in livet. Kraft samlades.

Min vän som just nu går igenom helvetet på jorden ringde och jag hörde hennes ilska, frustration, sorg och smärta. Men jag hörde också värmen och kärleken och det inger ju trots allt hopp. Att finnas där för människor man älskar är så otroligt viktigt men också smärtsamt och jobbigt.
Samtalet avslutades men mycket hängde kvar i mej. Det bröts dock av något när jag ser Mollie som börjat bombarderar soffan med gosedjur.
Natten skulle genomföras i campande läge i soffan med tusen gosedjur, Mollie och hennes idéer. Jag bara skakar på huvudet och hänger på :)

Jockarp.

Lammen....

Ruggigt gott.....

Det första löppasset efter maran var ett faktum. Jag vill känna på kroppen lite. Jag gav mej av så fort Mollie åkt till skolan. En liten tur på fem kilometer, det kändes utomordentligt bra, pulsen drog i väg något mot slutet av rundan och jag förstår det. Jag läker just nu. Men benen kändes fräschare än jag kunde förvänta mej och den inflammerade tån störde mej inte allt för mycket. Jag var dock så smart att jag tog skorna med störst storlek. Smart.

Hästarna skulle till granngården för att få ta del av det grönskade gräset som satt ordentlig fart. Det märks att min gamla dam just är det, gammal. Hon brukar dra i väg som ett pistolskott när hon kommer på bete, men nu luffsade hon lugnt iväg och tog en tugga grönt gräs. Det var vackert att se henne så nöjd över livet. Jag skänkte den en tanke, att hon varit en så väldigt stor del av mitt liv under en lång period i mitt liv. Men tiderna förändras och jag med den. Men vi har haft mycket fint i hop inget snack om den saken.

Dusch och vidare mot min lunchdejt. Att äta lunch men en av dom bästa precis intill Mörrumsåns vilda forsande vatten gav mej kraft. Det slog mej vilka fina vänner jag har. Mina närmaste vänner är verkligen helt kravlösa. Om vi inte hörs på en månad eller två så spelar de ingen roll. Vi gläds när vi ses och vi njuter av mötena. Att maten för dagen också var ruskigt god gjorde upplevelsen total.
En timme senare kramades vi om, jag var tvungen att köra hem. Mollie och en väninna skulle komma hem från skolan och deras plan var klar. Det skulle bakas.
Baket gick bra och fantasin flödade. muffinsarna pimpades med både choklad och jordgubbar. Det sattes även ljus i kakorna ;)

Vi fick besök från andra sidan berget och självklart fikade vi på muffinsen. När vännen åkt hem tog vi kidsen och drog till stranden, vi behövde luft och lite uteliv. Mollie hade bollen med sej och vi kastade lite gris. Det blåste och var kyligt så i stället för att strosa på stranden gick vi en liten sväng bland sommarstugorna. Mysigt.

Hem och det skulle bråkas lite i baksätet. Tydlig order från chauffören följde. Sluta eller åker ni ut båda två. Lammen satt sen snällt hela vägen hem. Avskyr trams i bilen och så är det farligt också. Morr.

Lite mat i magarna och innan nattningen gick vi till undantaget en sväng med några kakor. Hon är väldigt givmild min lilla dotter. Sånt gillar jag.

Barnen mot mammorna ;)

Jockarp.

Damdejter.....

Det viktiga....<3

Veckan innefattar inte mindre än tre fantastiska damdejter så när jag lämnat Myset vid taxin var det bara att dra i väg på träff.
Frukostdejterna har blivit ett trevligt inslag i mina vardags veckor. Det är bra med lite socialt umgänge när Mollie befinner sej i bänkar där hon bildar sej.
Vi var på plats på frukosthaket en timme tidigare än vanligt, det på grund av att jag inte skulle springa min morgontur.
Vi mumsade mat, drog kort, filosoferade och glodde på folk. Detta pysslade vi med i fyra timmar ;)

Vi sa hej då och jag for hem för att hämta matlådan, det väntade ett eftermiddagspass i vedsvängen.
De stora samtalsämnet för dagen var att vi hade fått vår välförtjänta bonus, det resulterad i en lön på över 75 loppor. Jag hade kollegor som frågade sej om det verkligen stämde. Självklart sa jag flinande, nu har vi äntligen fått den lön vi förtjänar ;) Och staten får en rejäl del av kakan med och det är ju fint. (not)

Det där marathonet som jag sprang häromdagen, det satte sina spår minsann. Jag har fått bekymmer med en inflammerad stortå, detta är självklart inget nytt fenomen för en löpare. Men det gör ruskigt ont innan trycket släpper. Jag fick utföra en operation på mej själv för att slippa smärtan. Äckel varning. Men det bara öste vätska ur tån på mej, aj.
Jag körde med ett gammalt husmorsknep. En bomullstuss med ättika på. En tejpbit över den. Sen spatserade jag tjusigt fram i livet igen ;) Jag räknar dock kallt med att jag inom en snar framtid enbart har nio tånaglar. Ja det är vardag för oss långdistansare. Sommarsandaler hejdå.

Mollie blev upphämtade av mormor och dom investerade i jordgubbar. Lilla fröken Vilhelmsson har nämligen en plan för dagen. Jag är något rädd för att jag innefattas i den planen. Hua.

Nu väntar damdejt två för veckan, en lunchdejt <3

Livet i sin enkelhet....

Jockarp.