Flatvän....

Blommplockartagen....

Vid tresnåret på natten kom ett litet mys in rulltande till mej i mitt sovrum. Hon lyftes upp och slocknade omgående.
På morgonen när ljuset skimrade mellan gardinen och ledsynen fanns där, låg jag och tittade på min dotter.
Tankar slog mej om hur arg hon kan bli ibland när det händer saker som inte passar lilla fröken. Av det såg jag ingenting där hon låg och sov så lugnt och tryggt.
Det var så otroligt vackert, meningen med livet? Ja det är nog inte utan att så är fallet.


Snurr, blurr vridningar och vändningar. Så såg stora delar av min gårdag ut.
Vi fick besök på förmiddagen och det varade hela dagen.
Detta av en person som jag i många år hade en förutfattad mening om, att hon skulle vara lite småblåst.
För ett par år sedan träffades vi på en fest och började prata, jag ändrade då helt uppfattning om denna kvinna. Jag älskar faktiskt dessa gånger när jag har fel.
Ett helt fantastiskt samtal blev det och jag hade hela huvudet fullt med tankar som behövde sjunka långt in i mej efter hennes besök.
Vad pratade vi om då?
Jo det var om livet, vissa människor man möter går precis som jag i spinn och tankarna eskalera och blir i första skedet helt vrickade, för att efter ett tag ha vänts och vridits på så att det tillslut är självklart att det måste vara så och att det måste bli så.
Vi pratade om styrka och om mod. Att man ibland är känslig och liten, ibland är man som en jätte, helt odödlig.
När jag samtalar i dessa banor och hör om andra människors rädslor och funderingar så känner jag så väl igen mej.
Det är jag givetvis glad för.
Jag är alltså inte ensam om att svaja och vara skör ibland.

Mollie drog upp till sina kusiner en sväng på eftermiddagen, kusinens hand och sen gick dom den lilla biten hem till deras Place. Lite nervös var jag allt, men jag måste lära mej att släppa lite.
En timme senare gick vi upp för att hämta hem henne och det hade då rakt inte gått nån nöd på lilla fröken ;)

Eftertänksamheten efter dagens samtal var stor och det visade sej att det var även för min vän. Hon skickade mej ett brev på kvällen med rader som fick mej att bli tårögd.
"Jag läser din bok och du slår nästan andan ur mig. Vilken jävla fighter det bor i dig. Du sätter ord på saker som jag tror alla nån gång känner. Upp, ner, glad, kär, förkrossad, och sen till slut, när det vänder!
Jag tror det finns en plan för oss alla, det finns en som passar bättre i din hand."

Rader om att jag är en bra mamma och en god vän, gör att man sträcker på sej lite extra och känner tacksamheten långt inne i varje lite cell i kroppen.

Och så givetvis lite humor, vilket fick mej att le stort....
"Det borde vara alla människors rätt att ha en vän som är flata:)"

Ja, nog blir jag glad alltid.
Glad blev jag även över middagssällskapet jag fick. Det är så skönt att slippa laga och äta maten själv. Jag är väldigt trött på det.
Disken bli också lite trevligare att angripa när man gör det gemensamt. Disk, trevlig? det trodde jag aldrig jag skulle säga nån gång ;)

Ett infall senare hade vi gjort ny leklera, kidsen var med och gjorde den och den blev kanon fin, mjuk, varm och gul.
Dagen var en bra dag och det gillar vi ju skarpt.

Liiiten nyckelpiga ;)

Jockarp.