Tvivel....

Jag tränade ett pass på gymmet och mådde toppen, men någonstans på förmiddagen förändrades det drastiskt. Jag mådde inte bra, jag började funderar på saker jag haft och vad jag gått igenom. Jag tänkte på det fysiska och saknaden efter det.
Varför det kom vet jag, jag såg något som kickade igång den delen av mina 1,5 kilo hjärna. Sen spann den vidare mot min vilja, jag tryckte undan det men det envisades med att åter komma upp till ytan. Det blev giganternas kamp där inne i huvudet på mej.

Jag behövde musik för att sortera, valet föll på Lasse och hans Låt Tvivel. Jag behöver höra raderna: "De kallas tvivel det där som stör. Det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör" Jag behövde associera mej med texten och tänka. Leonora det är okej, det är okej att tvivla, okej att inte alltid må bra.
Jag behövde höra Lisa Ekdahl sång i tveksamhetens tid. Med raderna: "När tveksamheten gror då jag är långt från beslut, då ingenting är som man tro, inget är som det ser ut"
Ungefär så kände jag, jag var långt från beslut, beslut som inte jag kunde fatta. Jag var svag.

Jag tog mej i kragen när jag grottat ner mej, lite nedbrytning behövs ibland för att känna fighting spiriten börja bubbla igen. Och som väl var började det att bubbla.
Ulf Lundel fick hjälpa mej att se ljust på framtiden igen. Ibland behöver jag höra vackra texter, låta dom komma in i mej runda mitt hjärta, kittla till lite och få mej att må så otroligt bra. Att höra texter som få mej att tro på framtiden att tro på mej själv. Låten Isabella var den som vände min dag från mörker till ljus, texten som följer beskriver den jag är när jag mår bra. Jag är vacker, modig och ingen jävel kan ta mej ;)

"Vacker är den som reser sig, som vågar tro
som törs ett ja i alla nej, som vågar bygga bro
Över hav av bitterhet, över ödsliga nattkvarter
vacker är den som är sårbar, vacker den som ser"
Jag var tillbaka i mitt vanliga jag när jag avslutade sången med raden
"Isabella låt inte dom jävla ta dej"

Jag älskar min styrka att kunna vända svart till vitt. Men för dagen låg det lite kvar och skvalpade i kölvattnet. Det fick min icke kaffedrickande vän råda bot på. Ett samtal med henne där jag fick lufta mej rejält. Likt ett rinnande vatten for det sista lilla tvivlet ur mej. Så skönt.

Jag kunde lugnt sätta mej i soffan med min dotter och titta på festinbjudningarna och vidare roade vi oss med att titta på hundvalpar, jag var lätt igen. Lätt och stark. Tack för det.

Massa inbjudningar blir det...

Jockarp.