torsdag 12 december 2019

Den kärleken....









Han har varit hennes vapendragare, hennes ständiga följeslagare. Han har alltid funnits i hennes nioåriga liv.
Sigge, den lilla hunden med det stora hjärtat.

Han har varit med och nattat henne när hon var liten och inte kunde somna. Han har väckt henne på morgonen med bus som fått henne att skratta rakt ut. Hon har kramat och pussat på honom och han har njutit av att vara vid hennes sida.
Han har ställt sej mellan stora Berner sennerhundar i tron om att han behövt försvara henne. Hon har sett till att han alltid blivit uppvaktad som den kung av Månsagården han var. både vid jul och på sin födelsedag har hon överöst honom med leksaker. Han har varit viktigast.
Den lilla hunden med det stora hjärtat.
Nu finns han inte mer. Igår fick han somna in efter tolv fina år.

Jag hämtade upp myset i skolan och tog med henne hem. Jag berättade att Sigge varit trött och nu somnat in. Vi grät båda två och vi kramades.
Mollie gjorde ett hjärta i papper och skrev hans namn, en burk med små hundgodisar skulle följa med honom på den sista färden.
Hon klappade, kramade och pussade honom, tårarna rann och hon var så ledsen. Jag slet med smärtan över min dotters sorg.

Vi hade en lugn stund vid hans sida innan det var dags att begrava honom med ansikte liggandes ner mot gården. Han skulle ha koll på oss, det kändes bra.
Vi la ner honom försiktig med några små mjukisdjur, hjärta som Mollie gjort och hans godis. Mollie täckte hans kropp med gyllengul mjuk halm. Sen skulle jorden på. Jag föreslog att morfar skulle göra det men Mollie ville göra det själv. Jag var lättad över att hon hjälpte till och jag hoppas hon kommer minnas det som något fint.
Vi tände ett ljus i en lyckta som vi ställde bredvid honom.
Han har det bra nu och jag sa till Mollie att han må vara borta från jordelivet men han kommer alltid att finnas med oss, här inne sa jag; sen klappade jag henne över hjärtat.

Porten till hundhimmlen måste stått helt öppen och välkomnat honom in. Nån annan möjlighet finns inte. Han var den lilla hunden med det stora hjärtat.
Sigge du är bäst.....





Jockarp.

5 kommentarer:

  1. Hej båda ❤️
    Beklagar er sorg det gör mig ont
    Kram Sanne ❤️

    SvaraRadera
  2. åhhh beklagar!! har själv begravt mina fyrbeningar här hemma och det är fruktansvärt. Sista två hundarna orkade jag inte gräva ner själv så de fick bli kremerade och kommer följa med mig när det blir min tur. Hälsa Mollie att Sigge säkert har stenkoll fortfarande. När min gamla Saffi dog kunde hennes tassande höras lång tid efterår, tror hon var på besök <3

    SvaraRadera
  3. Beklagar sorgen, det är alltid lika jobbigt att tar bort någon familjemedlem.
    Till och med jag grät en när jag läste det.
    En stor varm kram till er båda

    SvaraRadera
  4. När vår husdjur vi haft länge plötsligt blir sjuka
    och åldern tar ut sin rätt, då ska man låta dom få somna in.
    Inte låta dom var kvar bara för att vi inte kan skiljas ifrån
    dom, så det var rätt att han fick somna in.

    Vet hur sorgligt det är lång tid efter. Har själv låtit
    min katt somna in efter mer än 16 år. Han var som min egen skugga vid min sida. Det är länge sedan nu, men glömmer aldrig denna tillgivna lilla katt.

    SvaraRadera
  5. ❤ så fina ord om en älskad familjemedlem

    SvaraRadera