onsdag 27 juli 2011

Bomullsbröllop...


Ja så heter det visst, när man varit gift i ett år så heter det bomullsbröllop.
Är inte detta ett helt ljuvligt namn på det första året, Bomull, mjukt, fluffigt, varmt och skönt precis så som ett år med sin älskade fru skulle vara.
Detta år som skulle innehållit, mysiga morgonstunder utan barn, med barn, somnande på kvällen på sin fru arm, ligga sked, goda måltider, utflykter, planering för de lilla barn som skulle komma, fixande, trixande och donande, föräldragrupper, familjemiddagar, kalas, glädje och sorg. Trygghet, Skratt och en otrolig mängd Kärlek.
Jaha vissa av dessa saker har jag gjort själv, men det känns ändå inte riktigt rätt.
Jag är lurad, detta första år som gift blev verkligen inte vad jag trott, det har varit mitt sämsta år i mitt liv men det har också varit det bästa.
Tänk ändå om hon inte flippat ut och blivit så skraj för familjelivet (släktdrag) eller plötsligt fått för sej att de var så viktiga att flytta till huvudstaden med en tanke om förverkling, tänk vilket första år som fru Vilhelmsson man då skulle haft.
Då hade jag förståt uttrycket Lyckan ler mot mej.


Så fruktansvärt dåligt jag har har mått detta år som gift, då när jag gick där med min fina mage i vädret och benen slogs undan för mej, när hela mitt liv rasade samman, när vikten rasade i ett anorektiskt tempo, när jag grät dygnet runt, när jag skrek ut min längtan efter min fru, när saknaden var så stor, så svår, när tankar om att sluta detta liv for förbi på min näthinna, när jag inte kunde sova, inte kunde äta och knappast orkade dra ner luft i min lungor när tankarna bara snurrade i en rasande fart och när jag inte förstod någonting.
När allt hemskt som kan hända hände, när mångas värsta mardrömmar besannades för mej.

Men tänk så underbart detta år ändå varit.
När jag har sett på min familj som mått så dåligt av detta som hänt mej, när dom stått där starkare än nånsin och stöttat mej och visat vad kärlek är, det behövs inte sägas med ord, det kan inte sägas i ord, deras handlande säger mej allt.
Sak samma vad det gäller alla mina vänner, dom vänner som ställt upp till 100% visat mej att det min fru gjort inte är acceptabelt, att man inte gör som hon gjort ostraffat.
Alla dessa nya vänner jag fått alla möten med underbara människor.
Alla dessa gamla vänner som visat sej alltid funnits i min periferi som återtagit kontakten med mej i ett skede i mitt liv när det var tvunget för att jag skulle överleva.
Det är min underbara familj och dom vännerna som sett till att jag faktiskt lever idag. Att jag faktiskt är stark nog att klara av detta, att jag klarat av att föda ett barn och faktiskt ta hand om det på ett tillfredsställande och bra sätt.
Tänk så underbart detta år som nygift ändå varit.
Så bedårande vackert detta år varit men en liten ny Vilhelmsson som gjort entré på vår jord och berikat och glatt så många människor runt omkring oss.

Men detta underbara har inget med min fru att göra, den fru som för exakt ett år sen stod och sken i kapp med solen i sin underbart vackra klänning hon var så otroligt vacker när hon stod där och såg lyckligare än lyckligast ut.
Den fru som stod där och enbart spelade teater för vigselförättaren, för fotografen, för våra vittnen och framförallt lyckades med att spela så bra teater så hon lyckades med att lura mej.
Lurade mej att det hon så vackert erbjöd mej den stunden sitt fulla stöd i nöd och lust, den livslånga kärlek, att det bara skulle hålla i några veckor, ja eller kanske bara någon dag, otroheten var/är ett faktum.
Fegheten och ett fruktansvärt omoget och egoistiskt beteende är ett faktum, något hon aldrig kan göra ogjort något som kommer att förfölja och plåga henne så länge hon lever.
Där hon lever i sin ensamhet.

Grattis på bröllopsdagen min älskade fru.




Jockarp.

2 kommentarer:

  1. Gillade sista meningen hahaha klockrent i det tragiska. Hihi....ha det gott. Kina Burrows

    SvaraRadera
  2. kram på dig leo! jag har ju inte vetat något om detta och kan bara beklaga att det blivit såhär för dig! men att du är en stark person har jag aldrig tvivlat på det lilla jag känner dig! är helt hundra på att det kommer att ordna sig för dig och mollie, och att hon kommer att växa upp till en perfekt liten dam tack vare sin mamma!

    SvaraRadera