tisdag 7 februari 2012

Beroende...

Hänger och funderar....


Vad klassas som i-lands problem egentligen och vem klassar dom? Jag har ställt den frågan ett otal gånger och ja nu är jag där igen....
Jag tror att det är så att vissa saker som jag klassar som i- lands bekymmer ser andra som ett skämt och då givetvis vise versa.
Att man har fått tag på ett par sockar i lådan som resån är lite lös på som gör att man får stanna var femte meter och dra upp den, de kan jag bli tokig av och se som ett problem, men jag hade nog inte sagt i-lands problem, inte just då iallafall.
Hade däremot någon annan av mitt promenadsällskap blivit tokig av samma anledning så hade jag nog bara flinat och sagt till vederbörande att den skulle tagga ner lite och vidare kommit med en lösning på problemet. Ta av dej socken.
Förmodligen hade jag nog muttrat något om just I- länder med skulle jag tro.

I vissa människors ögon, däribland även mina emellanåt så bagatelliserar man gärna andra människors påstådda problem. Och jag gillar det inte.
Om en person skulle sagt till mej att hela deras värld rasade på grund av att deras bil inte gick igenom besiktningen så hade jag sagt, laga skiten eller köp en ny.
Men så enkelt är det kanske inte just då för personen i frågan. Kanske är det ett jätteproblem för den utsatte.

Likadant är det för mej ibland, det är inte så enkelt även om andra människor tycker det, det jag närmast tänker på just nu är den beroendeställning som jag kommit i till mina nära och kära.
Det är inte roligt, denna sits har jag hamnat i och det har skett enbart på grund av vad min ex fru gjort mot mej.
Det är inte snack om saken, för det är sanningen.

De jag då kan bli förbannad på är andra människor som vet hela historien och tycker att det är en form av i-lands problem, folk som tycker att jag ska vara glad och tacksam.
Ja då blir jag faktiskt väldigt beretad.
Diskussion gällde det här med barnomsorgen, eller då som i vårt fall brist på det.

När jag berättade om mitt problem och förklarade att eftersom inte kommunen kan erbjuda mej och Mollie en vettig lösning, (inte än iaf) Så kommer jag ofrivilligt i en beroende ställning till min familj.
Jag är inne på mitt 36:e levnadsår och då känna känslan av att inte klara sej själv, ja den är inte förnämlig.
Att det hänger på mina föräldrars välvilja att ta hand om Mollie för att jag ska kunna jobba och försörja oss, det ser jag som inte ok.
Det var ju liksom inte mina föräldrar som ville ha ett barn till utan det var ju jag och ex frun.
Personen jag pratade med tyckte istället att jag skulle vara glad och tacksam för hjälpen jag skulle få.

Min reaktion var, vänd på det då, tänk dej själv in i den sits jag hamnat ofrivilligt i, att känna sej otillräcklig, att inte ha någon annan som man har ansvaret ihop med, att hämtar inte jag på dagis så är det ingen annan som gör det heller. Det yttersta ansvaret har jag och det är jag ensam om och det ansvaret har helt ofrivilligt lagts på mej.
Vi var två som vill ha barn, en ångrade sej, den andre hade inget val.
Och nej Mollie är inte oönskad på något sätt, men jag vill försöka att få vissa att förstå denna sitsen jag blivit satt i.
Personen fortsatte i min ögon att vara kaxig och tyckte att jag skulle byta arbetstider.



Ja visst i dessa lägen önskar jag att dessa personer som är så styrska skulle få sitta i mina kläder och faktiskt inte veta varken ut eller in om vad man ska göra. Hoppet står till den där karman som nu alla säger finns.
Till saken hör att min arbetsplats har inga som helst skyldigheter att hjälpa mej så jag kan ändra mina arbetstider, om jag nu skulle vilja det, nej dom kan istället säga.
-Hörru detta jobbet finns, passar det inte fröken så är grinden där.

Däremot så är det så att kommunen har en skyldighet att se till så jag blir erbjuden barnomsorg till mitt barn, så enkelt är det.
Men återigen vissa människor väljer att se det på sitt egna lilla vis och då totalt oempatiska helt oförmögna att sätta sej in i någon annans människas situation.
Men sent ska vissa vakna och hux flux så kanske det blir helt omvända roller, då ska jag bara stå där rycka på axlarna och säga.
- Eh det är väl inga problem, låt dina föräldra ta hand om ditt barn och var glad och tacksam för det. Då hade jag nog också sett det som ett delikat problem som endast finns i nu dessa i-länder.

Och det är klart sätter jag det i förhållande till svält, naturkatastrofer och annat hemskt som händer på vår jord så ja då är det verkligen ett i-lands problem. Men för mej dock ett problem.
Jag undrar hur man ska kunna öka förståelsen och att även jag själv förstår de problemen man hör andra prata om dagligen.

Hm ja löser man de problemet så tror jag att man lätt kan räkna med ett litet fint pris från herr dynamit Alfred Nobel.

Annars vad det gäller förskole frågan har jag bara mött människor som tycker ungefär som jag, att barnfria dagar och semesterperioder borde ses över.
Ja vad ska jag säga, enade vi står söndrade vi falla.



Jockarp.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar