Stora händelser minns man....

Jag tänker spinna vidare lite på det jag avslutad med i går, det här med istiden.
När jag var lite och gick i skolan precis som alla andra så lärde vi oss om de olika tiderna det var trias, jura, krita och tertiär tider, det var tider då dinosaurier levde, tider som för oss är helt omöjliga att leva oss in i, jag försökte givetvis men det gick inte så bra.
Vad det gäller istiden så när vi läste och lärde om det så blev jag helt tagen av det, att det skulle bli det igen. Jag trodde, (ja skratta gärna) att en morgon när man drog upp rullgardinen så skulle man mötas av den nya istiden, humf, ja riktigt så fungerade det tydligen inte, min fantasi tog ut mej på en resa och ja jag trodde att det skulle kunna bli så.

Dom flesta människor som är i min ålder och äldre minns precis vad dom gjorde när dom fick reda på att Olof Palme blivit skjuten, när Estonia gick under, eller när planen flög in i tvillingtornen. Jag är inte unik på något sätt. för jag minns jag med. och det jag minns är.

Ja detta är nästa lika naivt som de att jag trodde att det skulle bli istid över en natt.
Men när Olof Palme blev ihjäl skjuten så skulle jag och min bror som vanligt titta på gomorron Sverige på lördagsmorgonen, det var alltid något barnprogram med där och det duggade ju inte lika tätt med dom programmen då som det gör nu, så vi bänkade oss varje lördagsmorgon vid TV.
De var inställ, ah va ... sa vi, istället skulle dom extrasända på grund av att statsministern hade dött av ryggskott, de var väl inte möjligt.
Vi sprang upp till pappa och sa att Olof Palme var död och nu skulle då givetvis de borgerliga ta över. Ja herregud vilken morgon för en lite tjej på tio år.

Vad det gäller Estonia så tror jag att det var en onsdag mitt i veckan och jag satt i en Taxi när jag hörde det.
Jag var inte ensam i bilen och efter vi hört hela nyhetssändnigen om att ett fartyg förlist i östersjön så sa min medresenär, det måste hänt utanför Karlshamn då jue, hehe, ja eller hur. Herregud.
Inte utan att man flinat åt det några gånger.

Vidare vad det gäller tvillingtornen så slog jag på TV och de sände en bild på ett torn som det rök  ifrån, jag trodde det var nån dålig action film, så jag slog över, samma bild visades och jag tänkte va fan bytte jag inte kanal, är jag senil eller.
Vidare när jag stod där med fjärrkontrollen i näven och sappade så kom min far förbi, ja bytte kanal och samma bild igen, jag sa till honom att det verkar som ett plan flugit in i ett av tvillingtornen i New York, han han knappt säga - vad säger du, förren jag avbröt honom, nu kommer det min själ ett till och flyger rätt in i det andra tornet.
Herregud säger jag bara.


Givetvis minns jag även tydligt (tyvärr) var jag befann mej och vad jag gjorde när min ex fru kom och stack kniven i mitt hjärta. När hon vred runt och förintade hela musklen, när hon sög ut all tillit, kärlek och glädje.
Tyvärr minns jag det som om det var igår och ja det är jobbigt. Här väljer jag att inte ens uttala ordet herregud.
Här skrek jag bara ut min rädsla, den rena skära skräcken jag kände när hon sa att hon tänkte lämna mej med magen, de kan nog jämföras med att hålla Olof Palme i handen när han sköts. Att vara med på fartyget när den skönk, eller att se ett Boeing 767 plan flyga rakt in i WTC.

Här väljer jag istället orden Fy fan.

Jockarp.