tisdag 5 mars 2013

Nära döden....



Jag lämnade Mollie på skalbaggen, det gick bra och jag for hem, jag var i säng vid halv åtta tiden efter ett 12 timmars pass på bruket. Jag var trött.
Det var nog just det som gjorde att hjärtat höll på att hoppa ur kroppen på mej några timmar senare. Det knackar på dörren, jag slår förvirrat upp ögonen, jag ser mej omkring, jag ser inte Mollie någonstans i sovrummet. Panik, var är är mitt barn, var är hon. Hysteriskt, förtvivlat kommer jag upp på benen. Snubblar på tröskeln. Lugnar mej, tittar på klocka, hon visar 09,43. Huvudet kvicknar till. Hon är ju på dagis Pust.
Jag kollar vad det är för filur som knackat på dörren, gaa en försäljare, bryr mej inte, jag öppnar inte dörren. Jag sätter mej ner på golvet. Hjärtat bankar fortfarande som om jag sprungit en mil, det pulserar vid tinningarna och jag kände en känsla av otillräcklighet, så sårbar, så skraj jag var dom sekundrarna när jag inte kunde reda ut var mitt barn var. Fruktansvärd känsla.

Ett nytt försök gjordes i att sova, jag behöver det så väl. Jag la mej ner och hörde fortfarande hjärtats hårda slag men jag log. Min kropp och min tanke fungerar precis som den ska. Jag är beskyddaren av Mollie mys Vilhelmsson, men jag har aldrig känt det innan, nu blev det så påtagligt det träffade mej med full kraft. Jag skulle gå genom eld för min dotter. Jag log o jag somnade sen tryggt.



Glädjande nog har det inte blivit fler barn som åkt på vattkopporna, möjligt att vi faktiskt klarar oss. Det hade ju varit förnämligt. Men  jag väljer att inte ropa hej än.

Jag pussade extra mycket på Mollie under gårdagen, förmiddagens panik hade satt sina spår i mej, vi burrade ihop oss och när jag pussade henne frågade jag om någon annan pussat på henne under dagen. Jodå det informerade lilla fröken mej glatt om att så var fallet. Två fröknar på dagis namngav hon att dom pussat på henne. Hehe, hon är för söt Och fröknarna på skalbaggen är så mysiga och Mollie stormtrivs ju. Lycka.
Jag fick dock bakläxa under gårdagens hämtning. Dom flesta barn har en liten bok med sej med bilder på sej själva och sin familj, jag har inte blivit färdig till det än, (uselt). Fröknarna flina och sa att den inte behövde vara så seriöst utförd som min andra bok, den behöver inte tryckas på ett tryckeri,hihi Näpp jag fattar en pik när jag får den så det blir till att ta tag i det lilla projektet nu snart :) Skämmes Leonora, typ.



Jockarp.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar