Singel? nja.....

Vad bara några svarta tecken mot en vit bakgrund kan förända hela min sinnestämning. Jag har känt mej lite dämpad ett litet tag och ibland kommer känslan av att jag ska ge upp och bara lägga ner allt.
Ibland intalar jag mej själv att Mollie och jag har det så bra ihop att vi inte behöver någon mer i vårt liv.
Att jag ska förbli singel för att slippa kompromissa, slippa oroa mej för fler människor än Mollie, att inte ge kärlek till någon mer än till mitt mys.
Men några rader från en annan människa om att viljan till att ses är stor, men att även rädslan över att bli kär och rädslan för att bli sårad finns där.
Jag tycker om människor som ärligt berättar hur dom känner, bara av den anledningen kan jag bli nyfiken och faktiskt känna en kärlek. Och det till en människa jag aldrig mött.
Virrigt jag vet. Det är minsann inte lätt att vara jag alltid :) Men jag skulle nog inte vilja byta.
En förvirrad fortsättning lär följa.

Joho och det här med rynkor kommer ju upp till diskussion lite titt som tätt nu när man börja komma upp i en högaktningsfull ålder. Jag har börjat tycka det är charmigt, förmodligen är det ett försvar bara för att jag själv nu har en och annan ;)
Jag har nu en egen tanke till varför man har rynkor på vissa ställen, själv har jag vid ögonen, men dom syns bara när jag skrattar eller ler, det gör jag förvisso ganska ofta vilket då... Ja ni fattar.
Men nu väljer jag att se det som följer. Jag har hellre rynkor av att le än att vara slät och fin utan att le.. Visst är jag väl klok. Så jag säger ja till rynkor.

Ja,det var ju det där med mössa ;)

Ett pass på bruket som fick mej att känna mej som stålmannen följde. Vi hade två tågsätt att lossa plus alla långtradare som envist kommer i ur och skur, dag som natt. Det var ett sjukt tempo, men lite bus hann vi med, både ett och annat långfinger visades när vi drog förbi varandra med truckarna och det var sällan tyst på komradion. Vi blir snart avstängda från radioapparaterna tror jag. Civil olydnad, typ.
En meter lång kebabrulle tryckte jag i mej i pausen, det var behövligt och jag tror minsann att kroppen kommit i rättelag efter vårt långlopp.
Vidare diskuterade vi möjligheten till mitt illamående och frossan jag fick efter löpningen. Vattnet som vi drack i bäcken kan vara boven i dramat. Min löpavän var nämligen ur form även hon och grabbarna på jobbet hävdade bestämt att det är ohälsosamt att dricka bäckvatten, kan det verkligen vara det?

Hemkomst 22.00 och min ängel var vaken, jag är glad att hon är det, för jag vill inte missa dom mysiga pratstunderna vi har i sängen innan hennes små vackra ögon tillslut slår igen av trötthet. Det är hög mysfaktor på dom minutrarna. Lycka.

Urtjusiga i skjortor ;)

Och en uppmaning till er som inte måste knega i kväll, (som jag själv då) missa nu för guds skull inte Levande Landsbygds valborgsfirande i kalvahagen. Det kommer bli superfestligt. Väl mött ;)

Jockarp.