Farväl min vän....

Dagen började med bilkörning, först skulle myset till skalbaggen sen var det dags för att göra ett jobb för föreningen Levande Landsbygds räkning. Tur är att jag älskar att köra bil. Det kan tyckas vara ett helt ostimulerande arbete att köra från brevlåda till brevlåda, men icke. Jag och en annan medlem delade på jobbet, jag körde och hon lappade lådorna.
Vi pratade och hade en trevlig stund, vi lärde oss en massa om olika brevlådor, det finns sjukt många olika sorter och modeller, brevbärare nästa kanske ;)
När de lappar vi hade för dagen var levererade så tog vi en kopp kaffe i söderläge och fortsatte att diskutera meningen med livet och vilka val man gör. Det var en mycket god förmiddag.

Eftermiddagen blev sorgligare, jag skulle säga farväl till en vän, farväl är aldrig roliga.
Det var valfri klädsel och jag hade faktiskt lite problem med val av skjorta. Min vän kände mej som en glad, och färgglad prick, jag vill behålla den stilen, så valet föll slutligen på en rosa skjorta till min kostym.
Jag funderade lite på om det var okej, men kom fram till, varför inte?
Min vän bryr sej inte och inte borde väl någon annan gör det heller, eller?
Jag har bekymmer med klädkoder i allmänhet och så även här, men jag körde på.
Varför bekymra sej om sådana petitesser undrar jag. Converse skorna fick stå kvar hemma, men tanken for genom huvudet på mej att det skulle funkat kanon även det valet.
Själva begravningen var vacker, prästens ord stämde på pricken in på hur jag själv upplevde och tyckte om min vän.
Det var ett tårfyllt farväl vid kistan och toner till Winnerbäck spelades, ja, det var tufft.
Det är något allvarligt som lägger sej över mej när jag vistas i en kyrka, det spelar egentligen ingen roll vad anledningen är till att jag är där, det känns alltid tungt på nått vis
Vi åkte sen vidare hem till hennes hem och där blev det smörgåstårta, kaffe och kakor. Det kändes tomt att vistats där, något saknades. Hon var saknad.

Mormor hade hämtat hem myset från dagis och hon hade klargjort omedelbart för mormor att mamma minsann hade glömt hennes väska kvar i bilen vid lämningen, jag fick be om förlåtelse för mitt senila beteende :)

Kvällen gick i skrattets tecken, jag tror myset skrattade i två timmars tid. Anledningen var att ponnytämjaren med tillhörande sambo gästade oss. De var så längesen dom sågs så jag trodde att hon skulle vara bly och försynt, men nepp inte lilla fröken Vilhelmsson inte. Hon var i sitt esse, hon gjorde allt för att få uppmärksamhet vilket hon givetvis även fick. En ny lek skulle lekas, vilket fick mej att fundera på om det kanske redan är dags att samtala om det här med blommor och bin med min dotter :) Hehe vilka idéer små barn kan komma med ibland.

Ja, gårdagen var helt klart en dag som kantades av glädje och av sorg.
Jag hoppas nu att denna dag kommer att gå i glädjens tecken, yxan ska nu svingas. Hua.

Fullt ös :)

Jockarp.