Fåfäng, Jag?

Jazz festivalande ;)

Fåfäng.
Ja jag aldrig i hela mitt liv varit fåfäng, men jag undra just om det inte börja infinna sej en liten del av just det i mej och i mitt liv.
Jag vet att jag är i kanske min livs form, jag är stark som en björn trots att jag är späd och då menar jag faktiskt både fysiskt och psykiskt, de elände jag tvingats gå igenom har gjort mej björnstark, men än dock betydligt mer ödmjuk.
Jag känner mej själv och jag känner mej väl.
Jag har tvingats sätta ord på så många känslor, jag har tvingats face de faktum att man kanske inte kan leva lycklig med en annan människa att man överhuvudtaget inte ska lita på någon annans ord, som lova kärlek ord som säger du är mitt allt, min blivande, min älskling, att man inte ska lita på orden jag är din tills döden skiljer oss åt, i nöd och lust, jag vet idag att det kan ändras snabbt.
Vad det gäller det fysiska så kan jag ibland titta på min kropp och tänka den är fantastisk, jag tänker har jag verkligen burit ett barn inuti mej, har jag fött ett barn, har jag gjort allt detta för bara nio månader sedan och ändå ser min kropp betydligt starkare, hårdare och bättre ut.

Jag hör människor som klagar på att deras kroppar förändras och blivit förstörda när dom fött barn, ja oftast är det väl efter andra tredje barnet, men ändå, det gnälls hej vilt om att man är sladdrig här, man är för tjock där.
Så jag förstår att det måste vara som en chock om man inte känner igen sin kropp längre. Det hade det säkert varit för mej med, men det är därför jag tycker det är så fantastiskt så otroligt att man som 34 åring faktiskt äntligen älskar den person man blivit både att kroppen är fagrare än nånsin men kanske framför allt att man har en helt annan syn på livet på det känslomässiga planet.

Jag har nu ett jävlarinamma som sällan skådats med att göra min röst hörd bland politiker att försöka förändra, en jävla vilja till att förändra saker som är fel. En beslutsamhet att få till ett bra resultat med filmen som kan visas i TV.
Men också en öppenhet och en ödmjukhet inför mej själv, Mollie men framförallt för andra människor, till och med en ödmjukhet inför men sk fru, ja kanske det mest är en medlidsamhet som infinner sej just där, att jag lider med henne att hon på sina 28 år enbart bevisligen har blivit en feg och oansvarig person. Som utmålar sej själv som ett offer på grund av att hon inte är beredd att ansvara över följderna efter sina egna val och sitt handlande, att hon troligtvis kommer att leva ett väldigt fattigt och ensamt liv. Ja hur vrickat de än nu må vara så lider jag med henne, hon kunde nu ha haft allt, nu har hon inget.
Jag blir starkare och starkare, hon blir bara svagare för varje dag som går. jo jag ler åt tanken. Bra tycker kanske ni, men nej detta är en människa jag levt och älskat en människa som för mej betydde allt.
Och det enda som nu finns kvar är ett litet uns av medlidsamhet.

Hon kunde haft allt....

Jockarp.