Förflutet och säkert svårbegripligt ;-)

Tjena moss ;)

Ju mer jag skriver och läser i min bok desto mer minnen vaknar till liv, vissa jobbiga andra mycket trevliga.
Insikten om vissa saker ter sej helt solklara när vissa minnen dyker upp och jag ger dom en ordentlig funderare.
Jag har märkt att på något märkligt vis så hänger det förflutna allt med en. Hur man än gör, vad man än varit med om, hur mycket man än har ändrats, förändrats på sin resa igenom livet och framför lite skrämmande att vad man än gör nu så hänger det kvar, de förflutna hänger alltså alltid kvar.
Är det de som kallas för lik i garderoben tro.

När jag var ung var jag kanske inte den bästa av medmänniskor vilket jag är helt på de klara med.
Jag var en bufflig högljud snorunge som gillade att jävlas med andra, jag ville vara med där det hände något och hände det inget så fick jag själv se till så det gjorde det.
Nu tycker jag själv inte att jag gjorde allt för hemska saker, men säkert finns det dom som upplevde mej som en ondskefull individ en så kallad pain in the as.
Jag tror det inte men kanske finns de dom som ser mej som en person som fördärvat hela deras liv, de finns kanske dom som säger till sina psykologer, det är Leonora Vilhelmsson fel att jag inte mår bra de är hon som gjort mej till den person jag är idag.

Detta är absolut inget försvar på något sätt, detta är bara ännu en reflektion jag gjort och kanske just för att jag satt ord på vissa minnen. Ganska ofta är det faktiskt så att är man en högljud lite småvild tjej så får man ibland skulden för saker som inträffar som man inte har en aning om eller som man varit delaktiga i.
Ett typexempel på det är ett fall jag minns sen vi gick i högstadiet, när en klassare pysslar med pojkstrecket att busringa på telefonen till vår klassföreståndare. Personen ställde klockan på natten för att gå upp och ringa, de var väl inte så farligt i sej, men de visade sej att klassföreståndarens far var svårt sjuk och de var av förståliga skäl väldigt obehagligt just då att det ringde om natten.

Hur som helst så blev jag inkallad till fröken som berättade detta för mej, hon skyllde inte på mej direkt, men varför kallade hon av 30 elever just in mej?
Jo för för det första så misstänkte hon givetvis mej för att jag brukade vara kreativ på busfronten och för det andra så misstänkte hon nog att om det inte var jag så skulle jag veta vem det var.
Och ja i det avseendet hade hon rätt, för jag visste vem det var.
Men jag skvallrade inte, men jag lovade henne att jag skulle säga till personen att de inte lämpade sej med tanke på den sjuka fadern.
Men vid de tillfället kände mej faktiskt lite påhoppad, anklagad, på passad på nåt sätt, på ett obehagligt sätt, i de läget tror jag faktiskt att jag mått bättre av att skvallra på klasskompisen, eller inte, ja jag vet inte.
Och jag vet faktiskt inte än idag om hon trodde mej att det inte var jag.
Men jag vet att de inte var jag och min klassare vet att det inte var jag och idag så räcker för mej.

Sol ute sol inne sol i hjärtat........

Jag har en jobbarkompis som är i 60 års åldern, som också han i hela sitt liv fått ta skulden för vad andra gjort bara för att han som liten pojkspoling var lite småjävlig
Vad är det som gör att det hänger med en hela livet vad man gjorde som en liten snorunge, vad är det som gör att vissa dömer en för vad man gjorde när man var ett barn, att man som barn var en retsticka är väl inget som säger att man är det när man blir vuxen?

Nej jag har blivit påhoppad för att människor inte förstått mej vad de gäller frågor om hudfärg, politik, sexuell läggning och andra saker där jag haft en åsikt.
Men människor som ofta säger sej vara fördomsfria bevisar lika ofta att så inte är fallet.
Nu handlar det inte i detta fallet om varken, hudfärg, sexuell läggning, politik, utan nu handlar det om ett barn, de handlar om hur jag var som barn.

En fördomsfri människa dömer mina åsikt jag har idag efter mitt handlande som barn.
Vissa människor väljer att helt enkelt missförstå mej, på grund av hur man minns mej när jag var barn. De minnet är så starkt så jag måste helt enkelt missuppfattas, för det är det enklaste. För jag kan ju inte ha förändrats.
Många andra människor eller vågar jag säga alla andra människor förändras, men jag kan det tydligen inte.
Det är kanske inte så lätt för alla att förstå men för mej är det solklart.
Ett snällt barn är för all framtid klassad som en snäll och god människa, en buse blir alltid klassad som en buse och inte sällan då också en elak individ.
De känns som man ibland jobbar något i motvind.

Ja man lär sej mycket om sej själv när man flyttar sej tillbaka i tiden och det får jag väl återigen tacka ex frun för.
Men är  det nu så att man inte riktigt förstår vad jag skriver men tror sej förstå och utifrån det dömer mej. Så är uppmaningen fråga hellre så jag kan utveckla mina tankar, bättre det än att döma för hur ni tror att jag tänker, för det är inte alltid så, har jag märkt.
Men till alla er självutnämda fördomsfria människor som ändå väljer att döma, kan jag bara säga att det är oftast inte den hund som skäller som biter.

En något annorlunda tanke och funderare jag har just nu, det är varför det låg en diskborste i min säng i går kväll, visserligen bättre än att hitta en toaborste där, men jag får nog allt ta ett ordentligt snack med lilla fröken Vilhelmsson om saken.


Jockarp.