Teneriffa -12

Jag har åkt jorden runt, men resan till kanarieöarna vintern 2012 blev ändå en oförglömlig resa.
Den 9 januari bestämde sej myset för att göra slag i saken, så numera kan hon stoltsera och ställa sej till skaran homosapiens som tar sej fram i upprät ställning.
Dom första små stapplade stegen togs på kanariönsk mark, jag är inte riktigt säker på att hon var med på den storslagna händelsen, men hon drog iallafall i väg i full fart, hela fem steg slog hon till med på direkten.

Jag har ju väntat på de och känt att de varit nära, men de var ändå något fantastiskt över att se sin dotters första steg i livet, att hon med två små ljusbruna ben och en russinpaket i handen tog sej fram på ett sätt som hon nu kommer att gör för resten av sitt liv.
Jag blev lite små retad över mina tankar, tankar om vad de var som var så speciellt med just dom första stegen i livet, jag menar det är ju faktiskt en fullständig normal händelse i ett barns utveckling.
Men vad är det då som gör det så speciellt, för det var verkligen speciellt.

När jag funderade vidare på just de här med barns första steg och att jag tyckte att de var så stort och mäktigt så att jag till och med fick ringa hem och berätta de direkt för mormor och morfar och även drämma iväg några mess till lite vänner, så tänkte jag på alla stackars föräldrar där ute i världen som inte får uppleva och se den historiska händelsen i deras barns liv.
De slog mej att vissa barn förmodligen tar sina första steg när dom är på någon inrättning så att deras föräldrar kan jobba.
Hemska tanke ändå, tänk att komma till dagis och fröken säger - Idag gick Mollie sina första steg, fan jag hade aldrig kunna förlåtit mej själv för det.
Jag är helt övertygad att om någon skulle fråga mej på min dödsbädd så kommer jag kunna berätta att Mollie tog sina första steg den 9/1-12 kanske inte att de skedde klockan 18,39, men dagen, de glömmer jag nog aldrig.

Vi gjorde mer än att gå, vi hann med att bada en hel del, vi var ute på klipporna och hoppade en dag, shoppade lite, åt mängder med mat, det var fågel, fisk och sen precis all mat som finns mitt i mellan, de var glass och annat gott som gör livet sådär extra mysigt att leva.
Vi lirade boll en dag, jag spelar efter filosofin, de väsentliga är inte att delta, utan att vinna, så ja de blev hårt och ja det blev fult. Men resultatet blev iallafall seger med 5-3 plus en jättestor blåsa under varje fot. Aj.
Vad mer vi pysslade med var ju de man ofta gärna gör på semestern, vila.

Som vanligt var min dotter ett enastående trevligt resesällskap, hon sov vid start och landning på vägen ner och på hemvägen pysslade hon mest med att dricka vatten och glo på folk, precis som mor sin,hihi.
Men en sak jag inte förstår överhuvudtaget, en sak jag funderar skarpt över om jag skulle göra en liten skrivning om, det är det här med placeringen i flygplanet.
Hur kan man vara så korkade att man parkerar en ensam förälder med ett barn på plats A alltså den som är närmast fönster, utanför på plats B och C parkerar man sen ett par i 80 års åldern som av förståliga skäl är lite svår flyttade.
Borde inte någon kunna räkna ut att man kanske behöver gå iväg med barnet och byta blöja och låta de sträcka på sej lite, att det kan vara väldigt tajt att äta när man sitter med ett barn i famnen helt intryckt på den fantastisk fönsterplatsen?
Nej det behöver man säkert inte vara raket forskare för att begripa att det är absolut den sämsta platsen i ett flygplan när man reser med barn.
Men förmodligen är det väl någon karl eller en människa som själv aldrig rest med barn som gör dessa obgåvade  placeringa.
Stolpskott säger jag bara.

Jag ska se om jag hittar lite bilder där vi ser lite mer alerta och aktiva ut, men vi har verkligen försökt att vila oss, just med tanke på att vi lever ett så väldigt hektiskt liv när vi är hemma ;)

Jockarp.