Hej alla fetknoppar, negrer, handikappad, albinons, enbenta, blinda, gamla, unga, utlänningar, blondiner, ex frun med fjabbiga familjen, hej alla politiker hej alla andra människor som jag någon gång uttalat mej nedvärderande och trampat på er fötter på grund av min ärlighet och för att jag sagt min högst personliga åsikt.
Ni alla som jag varit ärliga emot och vågat säga vad jag tycker om och vad jag inte tycker om.
Alla er som bli rädda och inte förstår vad jag menar här i min blogg.
FÖRLÅT för det.
Men de är på det här viset att jag tänker fortsätta med det, så ni som har problem, ni som inte förstå, vill förstå. (vissa människor har en benägenhet att tolka mej fritt men tolka mej fel)
Här kommer en uppmaning, en lösning på era problem.
Sluta att läsa om mitt liv som pågår, för se ni det är just de som är det fina i detta, detta är mitt liv mina funderingar och tankar, denna blogg handla om livet, mitt och Mollies liv.
Skulle jag bara skriva politiskt korrekta saker och saker som passa in i era liv, ja vad är det då för mening, de fyller liksom inte någon funktion för mej att skriva om någon annans liv. Tyvärr.
Men nej jag tror minsann att anledningen till att det är så många som varje dag läser om vad som pågår i mitt liv gör det för att dom är nyfikna av någon anledning.
De kan ju även vara för att jag är så ärlig med mina känslor och vad jag anser om olika saker.
Vissa människor känner säkert igen sej i mycket av vad som händer i mitt liv och vad jag skriver om, vissa tycker förmodligen exakt desamma som jag men vågar eller vill inte av någon anledning gå längst fram i ledet. Vilket respekteras.
Men jag har inga problem med att gå längst fram och det är oftast lättare att gå där längst fram i ledet när man själv blivit utsatt för något orätt, när man själv känner sig orättvist behandlad.
Vissa människor som inte har någon egen åsikt hoppar gärna på folk som har, det är lättare att gnälla på andras rätt och fel än att hitta sin egen väg att gå.
Ingen klapp på axlen, men jag har hittat min väg och jag ser den viktig, den är viktig för mej och just nu räcker det långt.
Jag skulle även här vilja be om råd om det finns någon som kan förklara för mej så att jag förstår, varför man som vän eller partner kräver en 100% ärlighet, när man sen inte klarar av att faca när den andra människor är ärlig och talar om vad som ansers i just de aktuella ärendet.
För jag fattar det inte, varför väljer man att säga upp bekantskapen med en vän istället för att ärligt berätta att ditt eller datt känns inte bra, varför kasta en skopa skit och spela tuff, men när sen vindarna vänder och man får en skopa skit tillbaka, varför är det då inte roligt längre.
Vem har sagt att jag skulle finna något trevligt i att ta skit?
Jag kommer att fortsätta med mina projekt, jag kommer fortsätta berätta vad som händer i mitt liv, hur människor beter sej och vad jag anser om det.
Man kan inte älska alla, men man kan välja vilka människor som ska få vara i ens liv, ska man tillåta energitjuvar och spydiga kommentarer, ska jag låta mej må dåligt för att någon annan människa tycker sej ha rätten att spotta på mej enligt mej då helt utan anledning, skulle man inte kunna tänka sej att det vore rimligare att få en förklaring i stället för ett kasserade? vad vinner jag på att ha fega människor i mitt liv? Mår jag bra av det? Vill jag att Mollie ska umgås med offer i stället för att möta människor som står för sina åsikter och visar på vad dom anser vara rätt och fel.
Jag vill lära min dotter att det är bättre att ta tjuren i hornen i stället för att leka struts och stoppa huvudet i sanden.
Sån är jag och ni som inte gillar det, ja tyvärr kan jag nog inte tillfredställa er....Sorry.
Vidare vad som hänt i mitt liv är att jag fick trevlig post igår, Mollie fick en inbjudan till barnkalas, men vi fick även inbjudan till bröllop i sommar.
Jag blir lycklig av att se att de finns vissa som kämpar för sin kärlek och är mogna att gifta sej och lägga vuxenpoäng på hög.
Jag får då åter hopp och tro på kärleken, att det finns någon mogen vettig människa även för mej ;)
Om någon nu tvivlat på det så kan jag berätta att saknaden ibland fortfarande är svår.
Igår föll en och annan tår, inte för min ex fru men för sorgen över drömmen om en familj men barn och två föräldrar.
Jag höll Mollie tätt i famnen lyssnade på Caj och lät tårarna rinna, kalla mej gärna för mes, jag väljer ordet mänsklig.
Tolkningen är fri och jag tolkade den på mitt vis.
Jockarp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar