Där satt den :)

Hmm...

Sjukt nöjd, det är sammanfattningen efter gårdagens utflykt.
10.00 gick bilen från palatset med två sjukt taggade brudar på väg mot västkusten.
Varberg stod som mål och målet var målet.
Nu visade det sej att det var fler än vi som hade Varberg som utflyktmål denna vackra lördagsmiddag.
Hej raggaträff Wheels&Wings skulle cruisa genom stan med sina välpolerade vrålåk och mitt i detta kom klart vi i en sponsrad bil och skulle hitta fram till en parkering vid Varbergsfästning.
Lokalsinne mullvad gjorde det hela lite mer spännande än vad som egentligen behövdes, ut på ett industiområde och vi var helt övertygade om att vi kört fel.
Men rätt som det var så var vi framme. Ja plötsligt händer det.

Vi hämtade våra nummerlappar sen gick vi en sväng i den vackra omgivningen. Med fästningen i ryggen och vackra vågor som lystes upp av en stor sol så var det verkligen ett ljuvligt välkomnande vi fick av Varberg.
En plats som garanterat kan få gamla slentrianaktigapar att bli nyförälskade igen, ja det var vackert, riktigt vackert.

När vi gick där så sa jag till min löparkompis.
- Jag undrar om det är någon man känner här, knappt hade jag hunnit säga det förren en lite tjej på en bänk med ett jätteleende på läpparna ropade mitt namn.
Helt sjukt, där satt en människa från min hemtrakt, hon är lillasyster till en av mina vänner som jag umgicks flitigt med ett tag i ungdomen.
Vi har inte sett på flera år och där på en bänk vid Varbergsfästning satt hon med sin kille och väntade på att få springa samma lopp som vi. Visst är det väl märkligt, liten värd minsann.

Loppet då.
Jo det gick som tåget, jag tror minsann att fröken Vilhelmsson har något stort på gång, en månads träning och det kändes så lätt så lätt, i allafall de första 8 kilometrarna, sen var det dock lite värre.
Det var stekhett och svettiga människor sprang jämte mej och svettades. (örk, och det utsätter jag mej frivilligt för)
Vidare var det en kille med magproblem som dök in i rhododendronbusken och moonade mitt framför ögonen på mej, jag ska kanske inte säga något om det för nästa gång är det kanske jag som sitter där med rumpan i vädret fast besluten om att inte bryta loppet.

Men en liten mugg med iskallt vatten som jag hällde på mitt röda, svettiga ansikte gjorde det något mer barmhärtigt och lättade upp stämningen en hel del.
Jag tog aldrig ögonen från målet, jag skulle fram och jag skulle i mål. Så var det med den saken.
Vi sprang de sista kilometrarna på strandvägen, precis utmed klipporna som vågorna rullade in på, solen gnistrade och människor hejade på oss. De var en mäktig känsla och mäktigare blev den när jag sprang över mållinjen.

Målet var målet och jag hade fixat det.
Jag hade sprungit en mil och det på en bra tid (Tror jag)
Så klart muppade sej tidtagningen så min tid med flera andras har inte kommit än, vilket klart är retfullt.
Hur gick det för min kompanjon då, nja det gick sådär, nu har vi kommit överens om att vi inte ska vara osportsliga och komma med undanflykter. Men hon hade faktiskt varit lite krasslig i veckan som gått, förkylningen stoppade träningsmöjligheterna och ett håll som höll i sej i två kilometer gjorde inte det hela så mycket bekvämare.
Men som hon sa i bilen hem, jag kunde inte springa fortare, jag var inte bättre, inte just då.
Ja så rätt och slätt såg hon alltså min ryggtavla ett kort ögonblick, sen försvann den :) Hon vet inte heller tiden än, men jag uppdaterar så fort vi vet.

Jag är glad iaf ;)

Ja och så var de det här med psyket, hur är det möjligt att känna sej så snuskit pigg efter 5 kilometers löpning som jag gjorde igår när man vet att man har lika långt till framför sej.
Jämfört då med i fredags då vi sprang 5 kilometer i Kristianstad och när det var en kilometer kvar var jag nästan död.
Hur kan hjärnan vara så inställd på längden, varför var jag inte helt slut vid 5 kilometers skylten igår?
De är mycket man inte förstår.
Mentalt?
Mentalt tränad?
Jag blir bara mer och mer imponerad, min övertygelse blir allt större, man springer inte med benen, man springer med huvudet.


Vår små fick vara hemma denna dag, vilket nog var bra, vi är inte riktigt varma i kläderna ännu med det här med löpningen och det är mycket nytt och det krävs en del fokus.
Mollie hängde med mormor och morfar, tanke var att dom skulle gästat favoritdjurparken, men vädret ville annat, så i stället hade dom hängt på berget, spelat fotboll, kollat på TV, ätit korv och lekt med hundarna, det verkar som att dagen varit bra även för mitt lilla mys.
Hon somnade ganska tidigt och jag kröp upp i soffhörnet och åt lite smågodis och bara njöt av att vara. Visst lite ensamt var det men när jag sammanfattade dagen var det ändå helt klart en dag att lägga till i asken av braiga dagar, även om den innehöll lite lite med Mollie tid.

Inga tandtroll här inte ;)

Jockarp.