Jättesandlådan....

Hjälmarna på och upp på cykeln mot stan, värmen slog emot oss när vi gick ut på trappan, det väntades en het dag. Hett det blev det, jag var svett på ryggen efter dom fem kilometrarna på cykeln. Inom och upphämtning av våra vänner en snabbis på ICA sen vidare mot stranden. När Mollie såg vattnet så åkte kläderna av i en hast och hon sa glatt.
-Bada.
Jodå i vattnet bar det alltså, det var ingen tryckande värme i vattnet, vilket var bra, hon ville inte vara i så länge :)
Upp och vältrade sej i sanden så hon blev sådär härligt ingrusad, vad får hon allt ifrån? Hon smittade sin lilla väninna så tillslut låg dom båda två och såg ut som små sandpapper.
Vi fikade på en filt vid lekplatsen och gungorna fick sej en match av dom små tjejerna.
Mammorna blurrade på om saker som är omöjliga att återberätta. Bra saker.
När vi cyklade tillbaka funderade jag över varför det var så få människor som bar cykelhjälm, inga vi mötte hade hjälm.
Jag delade med mej till min vän av min observation, hon säger då.
-Den yngre genarationen har en tro om att det bara är muppar och bibliotekspersonal som har cykelhjälm.
-VA! Vi som är så snygga och har vett nog på insidan att bära hjälm, vi måste försöka förändra den annars förlorade generationen.
Och varför har bibliotekspersonalen fått en messtämpel på sej och att dom alltid bär hjälm, är det så? Fördommar, fördommar och fördommar.
När vi nästan var hemma såg Mollie en häst som hade ett randigt täcke på sej, varpå hon säger.
-Titta mamma en Zebra.
Hehe, jag höll på att köra i diket så som jag skrattade.

Sandlåda....

Regnet föll över byn vilket passade mej utmärkt, en totalsanering i palatset var behövligt. Mollie och mormor hade huserat fritt ett par eftermiddagar då jag varit på bruket, resultatet var en säng full av sand, bollar och leksaker på hela golvet och en nerkissade soffkudde.
Så ja, min favvo syssla, *klök* lakansbyte fick jag åter genomlida. Jag bad Mollie hålla mej sällskap och det gick lite lättare när jag såg henne hoppa i sängen och tjuta av glädje.

Jag fick ett samtal som inte var så roligt, en av mina närmaste vänner har det tufft just nu. Jag erbjöd mina öron för att lyssna om ältning behövs. Även en öppen dörr till det Jockarpskapalatset ingick i erbjudandet. Jag ser det som självklart.
En lång väg återstår för min vän, men jag vet av egen erfarenhet att det vänder, det finns ett ljus där i mörkret.

Kosläppet...

Jockarp.