Mörker...

Bara kämpa på :)

Jag har lånat en bok på bibblan som heter Born to run. En mycket intressant bok. Den handlar om ett urfolk från Mexiko som heter Tarahumara. Dessa människor är skapta för långdistanslöpning och kan springa 160 km i samma hastighet som en elitlöpare.
Detta folk dricker en speciell dryck som heter iskiate och ingredienserna är intressanta. De enda denna törstsläckande och kraftgivande dryck innehåller är Chiafrön och lime. Det var jag ju tvungen att testa, det är inte så att jag tror att jag ska få nån raketfart av fröna men jag tänker mej lite mer kraft och att återhämtningen av musklerna blir ännu bättre än vad den redan är.

Vi var hemma hela dagen myset och jag och det var en icke rolig dag. Det blev aldrig ljust ute och inspirationen var på noll, jag kom inte på något att göra och jag ville inte göra något heller.
Mollie tryckte samtidigt på varje öm knapp jag har. Vi pysslade lite och vi jobbade med alfabetet men jag gjorde det motsträvigt. Jag smälte något när myset kom fram till mej och sa:
- Jag önskar att jag vore så bra som du mamma.
Anledningen till att hon sa det har jag inte en aning om.

Vi tog ett litet bad och det var mycket bus och plask, fröken jag kan själv skulle få ut tvål ur flaskan själv, det var inte det lättaste :)

En sista löptur innan en välbehövlig vila på tre dagar tog jag. Rundan gick i mördabacken, en maxad avslutning alltså. Första kilometrarna var jobbiga men när backen tornade upp sej var andningen och benen i gång. Det var ljuvligt att trycka på i backen och vägen hem gick i överfull fart. I ett tempo på 4 minuter per kilometer gjorde att jag log och till och med att jag kom på mej själv med att jag skrattade högt.
Löpning när den är som bäst.

Kvällen var livlig. Tre dansande tjejer och en show som man aldrig trodde skulle ta slut. Det var väldigt ljudligt.

Stör mej inte, jag sover :)

Jockarp.