lördag 20 oktober 2012

Amarone?



Morgon utsikt ;)


Vissa dagar hände något på de själsliga planet.
Dödsångest?
Ja kanske, fingret är svårt att sätta mitt i prick, men jag tror ändå att alla människor som tänker, känner och lever varit igenom dessa tankar. Sen att dom inte vill berätta det är ju en helt annan sak.
Jag har varit genom dessa tankar ett antal gånger i livet.
Tankarna på "Vad är meningen med livet"
Jag ställde den frågan på Twitter härom dagen och en kvinna svarade.
Amarone?
Jag informerade om att den som satt med dessa frågor i lilla byn Jockarp var nykterist, så nej inget vin här :)
Möjligt att hon trodde att det behövdes ett glas eller två för att ställa en sådan fråga, men så var alltså inte fallet.
Vidare kom ett svar om att barn var meningen med livet.
Visst de kan jag köpa till viss del.
När Mollie säger mamma och tittar på mej så smälter jag en smula och tankar om att är det verkligen är så far förbi.
Jag är mamma och det är stort, kanske det största.
Men trots de kommer jag tillbaka till vad är meningen med att leva ett liv i kanske 80 år och sen är det bara slut, det är över?
Och varför är tiden satt till just dessa antal år, varför bli folk sällan över 100 år, och vem har satt den gränsen?

Är det nu slut när man nått kanten av vägen, så känns de helt meningslöst att göra vissa saker, saker som anser vara tråkiga.
Man skulle helt enkelt bara sluta upp med allt de, för vem bryr sej efter mina kanske 80 år här på jorden om jag levt som den ständiga clownen, att jag levt mitt liv med att enbart latjat runt, haft roligt, skitigt högaktningsfullt i allt vad ansvar heter.
Skulle någon bry sej?

I skolan var jag lite av klassen clown, jag hittade på bus och när jag blev äldre kallades det helt plötsligt för jävulskap, de förändrades med åldern. Idag hade ordvalet kanske varit mobbning.
Jag har i allfall försökt att vara en god kamrat, ibland har jag misslyckats, ibland lyckats.

Efter helvetet jag genomlidit har jag kommit fram till att det är med respekt jag vill vinna respekt.
Att jag är super seriös och att jag ska tas på allvar.
Detta blir dock ett problem när clownen fortfarande poppar upp emellanåt och inte sällan när det passar sej mindre bra eller helt enkelt riktigt dåligt.
Det kanske är roligt, men respekt är svår att få.
Ska det behöva vara så?
Ska man inte kunna ha roligt i livet, vara lättsam, bjuda på sej själv, vara ironisk, ska det inte gå om man ska tas på allvar, respekteras och ses som seriös?

Jag vill fortsätta vara klassens clown även när jag är 80 och jag vill fortsätta att hitta på hyss, driva med mej själv och med människor i min närhet.
Men jag känner ändå att jag vill tas på allvar och respekteras.
Ska clownen behöva begravas?



Jockarp.

2 kommentarer:

  1. http://www.bokus.com/bok/9789127119635/den-meningssokande-manniskan/

    SvaraRadera
  2. Hej
    Tack för tipset, bok ska beställas ;)

    Vänligen Leonora

    SvaraRadera